Min fyraåring tar allt och förstör allt

Vill bara säga: stackars dig. Det blir nog bättre när han blir större.

Köp inte nya saker. Har han haft sönder saker får han skylla sig själv.

Saker som är era ex, sminkpaletter förvaras så att han inte kan nå dem, dvs högt upp eller inlåsta.

Prata med honom om att saker kostar. Tar man sönder saker finns de inte mer och man kan inte bara köpa nya.

Uppfostran hjälper inte mot allt. Som du just själv så fint visade.

Jag tycker att du ska vara något helt annat än det du räknar upp här. I stället för ursinnig, gråtmild och hjälplös ska du vara resolut, tydlig, handlingskraftig och stadig som en klippa. Du och din man får lägga upp en plan som gör att en av er hela tiden och under en period håller ett mycket vakande öga på sonen. Så fort han rör något som inte är hans (som ditt smink) så går den som har "vakten" fram till honom och tar av honom saken utan att göra någon jättestor affär av det. Kanske säger ni bara: "Den här är mamma rädd, den ska ligga här."

På det du beskriver här så låter det ju som en uppmärksamhetsgrej snarare än ett impulskontrollproblem. 

Hur funkar han annars? Gillar han att sätta ihop grejer också, om han nu skulle vara intresserad av att se hur det funkar när de går sönder? Om så är fallet så hade jag sett till att ge honom en större byggprojekt i trädgården (om ni inte redan har gjort det), koja, kanske en gammal bilmotor. Något i den stilen, där han kan plocka isär och sätta ihop, eller såga, bygga, spika och greja. 

En sak som kan funka är ju att bejaka detta. Gillar han att kasta saker? Gör det tillsammans. Han blir nog jätteglad. Sen samlar ni ihop sakerna, sen kastar ni dom igen. Köp en kasse bollar som man har till bollhav, ut och kasta. Leta efter leksaker som går att ta itu och sätta ihop igen, lite byggsaker med skruvar kanske att pilla med.

Hoppas ni får roligt ihop.

Håller med om att uppfostran är viktigt.

Har träffat på många barn i min närhet där jag varit med och sett hur föräldrarna uppfostrar och hur det gått med det. Helt åt pipsvängen!

Främst verkar föräldrar överlag ha jäääävligt svårt med att vara konsekventa. Dom hotar med konsekvenser som dom sedan inte fullföljer. Tex:

"Kastar du stenen på mamma en gång till så åker du raka vägen in på ditt rum!" Sedan kan ungen kasta stenen säkert 10 gånger till och det ända föräldrarna gör är att fortsätta mala om hur barnet ska åka in på sitt rum om h*n inte slutar. Men in på rummet åker h*n aldrig!

MEN! Sedan finns det barn som även en bra uppfostran inte biter på. Dessa barn har någon form av diagnos och behöver experthjälp. Och så länge man som utomstående , särskilt när man sitter vid en dator och svarar på random inlägg på familjeliv, inte har en aning... ja då ska man heller inte uttala sig om ifall barnet är dåligt uppfostrat eller inte.

Är det alla saker han vill klättra upp och hämta och slänga iväg?
Eller är det speciellt roligt för att ni har lagt dem höft upp?

Lägg saker där han inte vet var de är och mao inte kan klättra upp och hämta dem. 

Lägg i din byrålåda/garderob när han inte ser att du lägger det där!

Har han varit så här alltid, eller kom det i och med att han blev storebror?

Vännerna med ett autistiskt barn har allt, och då menar jag verkligen ALLT, inlåst. Skaffa ett par låsbara skåp och sätta barnlås på resten?

Varför vill ni förstöra för fisken och göra den rädd? Köp bollar istället som ni kan använda om och om igen

Varför vill ni förstöra för fisken och göra den rädd? Köp bollar istället som ni kan använda om och om igen

Försöker han använda grejorna på rätt sätt när han har tagit dem, t.ex. rita med pennan eller sminka sig? Eller vill han bara förstöra genast? I så fall tycker jag det låter lite märkligt, nästan tvångsmässigt. Barn brukar ju försöka härma vuxna och göra likadant. Får han använda "vuxensaker"?

Min son, också 4 år, har atypisk autism och han gör precis så. Tar allt och kastar med det. Samtidigt säger han själv att han inte får ta saken X och att han inte får kasta saken X. Sen gör han det ändå och sen konstaterar han på nytt att han inte fick göra det. Ibland lägger han till "nu måste jag plocka upp det, nu gick den sönder" och då gör han det och går och slänger den trasiga tallriken eller vad det nu var i soptunnan. Jävligt frustrerande. Går oss på nerverna den ungen.

Några påpekanden om det är en diagnos det handlar om i TS fall:

1) "Uppfostran" hjälper ej. Dessa barn har inget konsekvenstänkande, förstår ofta inte att orden "nej" och "inte" ändrar hela betydelsen i en mening, och kopplar inte ihop situationen A "när hen kastade ut skorna genom fönstret" och förälderns reaktion med situationen B "när hen kastar ut skorna genom fönstret" en vecka senare.

2) Man kan inte ha ALLT inlåst. Nån gång måste man äta och vi kan väl inte äta direkt på bordet med fingrarna utan man behöver faktiskt sätta fram tallrikar och bestick. Då finns läge att kasta som inte går att undvika. Lampor, telefoner, täcken, kuddar, skor, toaborste... finns mycket i ett hem som man inte kan låsa in i skåp över 1.5m höjd. Vi pratar alltså om barn som kastar ALLT bokstavligt och det kan vara svårt att förstå om man inte haft ett sådant barn.

3) Proffshjälpen vi fått har i vart fall inte gjort någon större skillnad. Kanske någon annan har mer tur men de här diagnoserna har ingen direkt "bot". Man får se hur det utvecklas.

4) Varken bestraffning eller belöning behöver nödvändigtvis funka. Vår son bryr sig ex inte om belöningar hur mycket man än höjer insatsen.

5) Det är OTROLIGT jobbigt att ha ett sådant här barn. inte minst för att barnet aldrig ger respons på förälderns reaktion. Som förälder gör man verkligen så gott man någonsin orkar men nångång orkar man inte mer.

TS, ring bup om du vill utreda ev diagnos som kan förklara. Det ger inte så mycket mer än en förklaring men kanske underlättar det att veta att det inte är "uppfostran" som brister. Sen har jag inte så mycket mer tips än att stå ut och hoppas att det växer bort. Vi hoppas också.

Låter som ADHD faktiskt.

Tänk på en sak. Om han är normalbegåvad men saknar impulskontrollen så VET han att han gör fel (om du uppfostrat honom normalt). Det innebär att han konstant går omkring med dåligt samvete och dåligt självförtroende eftersom han konstant misslyckas med att bete sig som förväntat. Det är faktiskt en av de vanligaste orsakerna till att folk med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar senare utvecklar problem med psykisk ohälsa. Så det gäller att som förälder att försöka undvika hamna i en negativ spiral som bryter ner barnet.

Det viktigaste är därför att du skapar en miljö runt honom som är anpassad efter honom och som han klarar av. Om det innebär att låsa in allting så får det vara så. Sedan måste du såklart erbjuda honom alternativ sysselsättning för att han inte ska börja klättra på väggarna.

Sedan rekommenderar jag dig att inrikta din uppfostran på positiv förstärkning. Negativ förstärkning fungerar dåligt på alla barn men särskilt dåligt på barn som ditt. Ignorera dåligt beteende så långt det går och försök avleda. Ha realistiska förväntningar på vad han klarar av. Förklara alltid vad du förväntar dig av honom (ta inte för givet att han vet och börja väldigt basic). Och beröm bra beteende. Det är det som kommer att forma hans självförtroende och beteende. Så låt honom börja lyckas istället för att bara misslyckas. Han kommer att växa av det.

Superviktigt också att ni söker hjälp för honom på BUP. Hur fungerar han på förskolan? Han skulle kunna bli en annan människa med lite mediciner. Förutom att ni skulle kunna få ett lugnare barn tror jag att han själv skulle kunna uppskatta att få lite fokus och kontroll över sitt egna liv.

/Fia med ADHD

testat att han får laga allt han tar sönder? river han sönder papper får han sitta och tejpa ihop tills de är rätt, kortt får han göra om, allt han kastar ut får han gå och hämta och lägga tillbaka. gör ni varje sak varje gång kanske han blir less.