Hej
Jaha så har kallelsen till RMC kommit.. 2 september är det dags..
Under sommaren har vi båda lämnat prover men nu känns det helt plötsligt så verkligt!! Tusen tankar snurrar.
Vi har försökt ca 1,5 år men kört utan skydd i nästan 2 år
Finns det någon som liksom vi är i startgroparna och vill följas åt genom detta nya och lite skrämmande.
För min del så fick jag remiss på att gå och lämna blodprov, då är det bara för mig att gå iväg till sjukhuset "rätt" dag i menscykeln. De har öppet för provtagning utan att man bokat tid i förväg.
När det gäller undersökningar som ska bokas i förväg så har det ännu inte varit något problem för mig eftersom jag låg precis rätt i menscykeln när jag var där på första besöket, så då kunde vi även boka in tider för övriga undersökningar. Men jag vet att andra brukar ha mailkontakt med gynekologen jag går hos för att kunna boka in tider efterhand som man vet var i menscykeln man befinner sig.
Jag vet inte hur man gör annars faktiskt.
Hej, är det okej att hoppa in här?
Jag & min sambo har försökt i ungefär 2 år, vilket resulterade i en graviditet förra året men ma i v.8. Nu så har jag äntligen satt bollen i rullning & ska starta en utredning så fort mensen kommer igång. Det är inget roligt & lätt samtal att ringa, men vad fasen nu ska väl jag ändå också kunna få hjälp!
Välkommen Jennni ! Beklagar missfallet, hoppas ni får hjälp snart!
Vilken klinik ska ni till?
Jag bor på en väldigt liten ort, så här är det antingen gyn på sjukhuset som gäller eller Kvinnohälsan (om jag inte vill gå privat) jag ska till det senare, då med rekommendation från sjukhuset att det skulle gå snabbare att få hjälp där, så det uppskattas ju.
Men det återstår att se när det väl kommer till kritan ;) helst så ville man ju ha hjälp redan direkt förra året, så det här inte en dag för tidigt.
Välkommen Jennni! Jag inväntar mensen jag med så att jag kan börja med tester ich spolning. Inget av det låter särskilt kul men ja.. Nu får det till en utredning! Försökt i över två år med ett utomkveds för ett år sedan som kostade mig en äggledare :(
Hej! Jag hoppar in i tråden jag med! Har nyligen genomgått utredning med slutsatsen att vi är oförklarligt barnlösa, de hittar alltså inget fel på mig eller sambon. Ska nu börja äta letrozol vid nästa mens och senare insemineras. Någon som äter letrozol??
Har försökt att bli gravida i ett och ett halvt år nu utan framgång. Håller tummarna att insemination gör susen!!
Hej! Jag hoppar på!
Jag och sambon har varit på första besöket för utredning i veckan. Nu visste vi ju redan att det är något fel, eftersom sambon har försökt med ICSI i sitt tidigare förhållande (blev aldrig något barn). Men man genomgår utredning som ett par, och tydligen måste man ha försökt i 1 år, trots att man vet att det är något fel. Vi har iaf försökt i 1,5 år nu och hela tiden vetat att det inte kommer att ta sig. Han har slöa och för få spermier.
Hur som helst så var vi där. Vi hade med oss resultat från ett av hans tidigare spermaprov, vilket läkaren tittade på. Han sa att det kommer bli IVF här (eller ICSI som metod alltså). Så han gjorde ett UL på mig, allt såg bra ut. Jag har ju regelbunden mens och inga konstigheter vad jag vet. Vi lämnade blodprover båda två och sambon lämnade ett spermaprov. Läkaren ville att mannen skulle göra ett kromosomanalys också. Han sa aldrig riktigt varför, men det är väl bra antar jag eftersom vi redan vet att han har nedsatta spermier. Vi fick en ny tid när kromosomanalysen är klar, vilket är ca 8 veckor. Så vi ska tillbaka om 8 veckor igen och få svaren. Det verkar inte som att vi ska lämna några andra prover i dagsläget iaf.
För vår del tror jag inte att det känns lika jobbigt med utredning, eftersom vi redan vet vad det är som är fel (det man oroar sig för är väl isf om det nu ev hittas nåt fel på mig eller om det inte finns några spermier alls). Vi har ju hela tiden vetat att det kommer att behövas IVF. Sambon har ju redan haft den där riktigt jobbiga väntan när man inte vet någonting.
Hej! Jag hoppar på!
Jag och sambon har varit på första besöket för utredning i veckan. Nu visste vi ju redan att det är något fel, eftersom sambon har försökt med ICSI i sitt tidigare förhållande (blev aldrig något barn). Men man genomgår utredning som ett par, och tydligen måste man ha försökt i 1 år, trots att man vet att det är något fel. Vi har iaf försökt i 1,5 år nu och hela tiden vetat att det inte kommer att ta sig. Han har slöa och för få spermier.
Hur som helst så var vi där. Vi hade med oss resultat från ett av hans tidigare spermaprov, vilket läkaren tittade på. Han sa att det kommer bli IVF här (eller ICSI som metod alltså). Så han gjorde ett UL på mig, allt såg bra ut. Jag har ju regelbunden mens och inga konstigheter vad jag vet. Vi lämnade blodprover båda två och sambon lämnade ett spermaprov. Läkaren ville att mannen skulle göra ett kromosomanalys också. Han sa aldrig riktigt varför, men det är väl bra antar jag eftersom vi redan vet att han har nedsatta spermier. Vi fick en ny tid när kromosomanalysen är klar, vilket är ca 8 veckor. Så vi ska tillbaka om 8 veckor igen och få svaren. Det verkar inte som att vi ska lämna några andra prover i dagsläget iaf.
För vår del tror jag inte att det känns lika jobbigt med utredning, eftersom vi redan vet vad det är som är fel (det man oroar sig för är väl isf om det nu ev hittas nåt fel på mig eller om det inte finns några spermier alls). Vi har ju hela tiden vetat att det kommer att behövas IVF. Sambon har ju redan haft den där riktigt jobbiga väntan när man inte vet någonting.
Hur går det för er alla? Min mens kom tyvärr igår, hade förhoppningar att det kanske hade tagit sig men nej. Nu blir det in och ta blodprov på måndag.