jag står inte ut med min son...
Jag är en hemsk mamma! Jag vet det och jag förtjänar ingen empati alls, det är inte därför jag skriver men kanske någon där ute kan ge mig tips på hur jag ska ta mig förbi detta....
Min son är 9,5år! Jag är 32år och har två barn och ett tredje på väg...
När jag födde min son var jag ung och det hela startade med en förlossningsdepression som varade ett tag! Jag hade svårt att älska min son och ta mig till honom... Jag gick behandling i form av samtal och terapi och sakta men säkert så fick jag känslor för min lilla bebis! Åren som flöt var bra, det enda var att jag hade väldigt lite tålamod med pojken...
När min son skulle fylla 4år (2veckor) så blev jag mamma till min dotter och den kärleken och lyckan jag kände när jag såg henne går inte att beskriva... Hon var perfekt! Min lilla pojke blev över några timmar så stor! När han kom och hälsade på sin syster för första gången blev jag rädd över hur stooor min pojke var....
När min dotter var 5 veckor blev hon smittad av min son av RS-viruset och var inte långt ifrån att dö.... Jag låg inne med henne på sjukhus i två veckor och min son fick inte hälsa på då vi låg isolerade....
Efter denna händelse byggde jag upp ett agg mot min son som har kommit och gått med åren....
Ju äldre min son blir desto mer avstånd tar jag!? Jag klarar inte av honom, jag tycker att allt han gör är irriterande! Han är lite för mycket hela tiden, han skriker när han pratar, han skojar om precis allt, han anser sig själv vara bäst på allt och skryter, han skryter inför sina kompisars föräldrar! Han har ingen spärr där han kan känna av när folk inte vill längre, han bara kör på och jag skäms så över honom! Jag ser att andra vuxna blir tokiga på honom när han bara fortsätter och fortsätter...
Han klarar inte av att torka sig i rumpan ordentligt när han varit på toa trots att vi upprepande gånger visat, pratat m.m
Han gör ingenting utan att bli tillsagd, han måste få berättat för sig precis allt till och med att plocka bort tallriken efter sig vid middagen, det faller inte naturligt någonting... Vi måste till och med påminna honom om att flytta på tandborsten från ett ställe när han. Står med den i munnen?!
Mitt tålamod är slut och jag blir bara arg och trött på honom så fort han öppnar munnen...
Det låter som bagateller jag vet det och jag är hemsk som känner såhär men det här är VARJE dag! Jag blir tokig! Jag vill göra en utredning på honom för att kolla om han skulle ha autism eller liknande då ingenting fastnar i huvudet på honom förutom tv-spel och musik! Men min man går emot mig här!
Han går emot mig hela tiden för att ta sonens sida (vilket kanske är tur) men det gör att min son går på mig mer och mer.... Det är liksom moment 22 och jag vill bara att det går över!
Jag älskar min son det är inte det utan jag känner att han irriterar mig så otroligt och jag kan inte dölja det inför honom!
Jag vill bara ha harmoni med min familj! Jag har bokat tid hos en psykolog pga detta och hoppas hon jan hjälpa mig...
Vad tror ni? Är jag bara en hemsk mamma?