jag står inte ut med min son...

Hur märkte du att din mamma hade svårt för dig? Hur har det påverkat dig?

Ja, jag visar honom kärlek och berättar att jag älskar honom varje dag!

Jag intresserar mig för honom och hur det går i skolan, med kompisar m.m. Jag går på hans träningar och matcher. Jag har mindre tålamod med honom det har jag och jag känner många gånger att jag inte står ut med honom och jag blir lite för arg på honom lite för ofta... Men jag ger honom både kärlek och uppmärksamhet!

Idag har vi varit tillsammans på en liten festival där vi bor....

Sen jag gjorde det här inlägget så har allt varit mycket bra och vi har haft det mysigt och kärleksfullt utan några konflikter....

Det var väl att hon nästan aldrig pratade med mig, hon höll sig för sig själv eller med mina syskon eller med pappa. Jag fick sysselsätta mig själv. Det var också så att jag behandlas lite annorlunda. T ex så gjorde hon saker med mina syskon men höll mig utanför, som att dom tre tillsammans åkte till någon affär men då gjorde de först en plan för vem som skulle ta hand om mig. Lite svårt att förklara men när jag var liten så gjorde dom upp vad dom skulle göra vid ett stadsbesök men jag var aldrig med och planerade, när jag var äldre så var det så att dom gick dit och då kunde väl jag gå till något annat ställe medans. Mamma kunde planera att dom skulle åka till stan och handla present och då frågade alltid mamma mig vad jag skulle göra under tiden. Det var som att hon tog för givet att jag hade noll intresse av att umgås med resten av familjen.
Jag fick också även utskällningarna, det blev för stökigt hemma så rann alltid bägaren över på mig

När jag blev äldre så upptäckte jag också att jag nästan aldrig blev kramad, men det tänkte jag inte på som barn utan tog det som normalt. Det var i tonåren när min kusin fick barn som jag fick se mer hur föräldrar är med sina småbarn och började fundera varför jag inte växte upp så.
En annan sak jag kom på som vuxen är att jag blev förvånad över hur barn är med sina föräldrar, t ex att barnet vill berätta om något intresse de har. Jag hade alltid den uppfattning att jag absolut inte skulle berätta om något jag gillade för min mamma eftersom hon då direkt skulle tycka att jag var dum och konstig och störde henne.

Fyfan vad tråkigt! Sådant skulle jag aldrig förlåta min mor för, om hon hade gjort så mot mig

Det du beskriver är nog inte helt ovanligt men väldigt tabu att ta upp.

För att trösta lite, jag har känt lite som dig under årens lopp mot min son, särskilt när han var yngre. Men helt tvärtom mot hans lillasyster som jag kunde ta till mig på en gång och som vart så mycket lättare.

Det hela har dock ändrats nu, min son är 16 år och världens gulligaste, vi har fått en jättefin relation. Min 13 åriga dotter däremot har blivit till en liten jobbig tonåring med allt vad det innebär. Men, jag älskar henne ändå, ja, båda två.

Vad som kan kännas som hopplöst kan mycket väl vända på sig. Men det är bra att du tar hjälp nu. Nu kan det bara bli bättre.

Har inte läst alla inlägg kära du, men vill skriva nåt litet hur som...

Jag kan känna igen mig i dina känslor o tankar runt din son. Jag har och har haft jobbiga perioder under båda mina äldste sons liv. Han kan ha mycket störande attityd, beteenden och få mig att känna agg och tvivel på min föräldraförmåga.
Jag inser att det hela handlar mer om mig än om honom men det kan vara nog så svårt ändå.

Runt min egna historia, och din ts så tänker jag nånstans ändå att det ÄR just för att man älskar sitt/sina barn som man mår dåligt över sitt tillkortakommande. Man vet att man älskar dem gränslöst men man "klickar" inte alltid. Jag är övertygad om att du älskar din lille kille precis som du gör med din dotter.
Dock kan jag också inse att min son är rättså lik mig själv och att det är just DE egenskaperna som är de som retar mig mest...

Var inte för hård mot dig själv och var ärlig i den hjälp du kan få, så försöker jag göra i det stöd jag numera får från BUP. Min son går i lekterapi parallellt och jag tror det är väldigt bra för honom. Jag har varit i princip säker på att han har nån diagnos innan vi kom till bup. De kunde snabbt meddela att han inte alls hade något np-problem utan att hans problem var av känslomässig karaktär. Det gör att han inte reagerar o beter sig så som JAG anser att han borde. Han kan verka empatilös etc, men i själva verket har han väldigt dålig självkänsla - varför han distanserar sig t ex.

Det kommer säkert gå bra för din son! Han har en omtänksam o klok mamma!

Lycka till!

Å tack så mycket för fina ord! Det känns så bra i hjärtat när jag får höra att det kommer att bli bättre och han kommer att må bättre bara jag ändrar mig lite....

Jag beklagar verkligen och jag hoppas från botten av mitt hjärta att du funnit ro efter det du fått utstå.

Jag hoppas inte min son kommer att minnas mig så... Jag involverar min son i allt och skulle aldrig välja bort honom! Tvärt om, han får sitta uppe och ha extra fredagsmys vissa gånger när syrran har lagt sig för att få egen tid med mamma och pappa... Han får mycket kärlek men jag blir ofta för arg på honom och skäller för mycket och för ofta!

Även om jag ibland kan känna att jag hellre vill gosa med min dotter så försöker jag inte visa det för honom osv. Jag vet att mitt beteende inte är ok och därför vill jag ändra mig...

Kram till dig

Din son låter väldigt lik många grabbar i den åldern faktiskt. De är ofta ganska "gapiga" med mycket spring i benen, myror i rumpan och stort datorintresse. För oss mammor 30+ tror jag dessa små grabbar ofta kan kännas främmande och det kan upplevas som om de lever i en främmande värld lite grann....Lata är många också, de lämnar härna glas och tallrikar och lego framme....Igår när jag jobbade på fritids fick jag t ex plocka undan mängder med glas och annat som grabbarna (i 3:an-6:an) bara lämnat framme efter mellis. De skyllde på varandra för att slippa plocka undan lego efter sig....hygienen är ofta bristfällig om man inte tjatar på dem...

Det enda som låter riktigt konstigt är att sonen skulle stå och gapa med en tandborste i munnen. Det låter rejält märkligt. Antingen ett tecken på att han är rädd att borsta fel eller något annat....Behöver inte heller handla om ADHD utan han kanske "bara" har ganska låg IQ, vilket kan låta hemskt, men inte är något konstigt, för det har många människor.

Jag har själv en son som är ganska fattig på initiativ, men jag har helt enkelt tajtat för mycket på honom, så han är van vid ständiga påminnelser. Tycker du ska försöka öva in rutiner och ställa krav på din son, så ska du se att han förmodligen blir självständigare, även om detta med att vara disträn som sagt verkar höra till åldern...

Hoppas mina rader kan lugna dig lite och ge dig några perspektiv.

Sådär är det för mig också, har fortfarande knappt någon relation med min morsa.
Är 29 nu

Jobbigt , jag vet. Det låter som min son. Jag kämpade i flera år för jag visste att något var fel

. Efter många års krig med skolan och BUP så fick han stöd plus en diagnos. Han har ADD.

Äntligen förstod jag

Har bara läst TS: Din kille har särskilda behov och du tillgodogör inte dessa . Då eskalerar det, problemet blir ju större...och som pricken över i:et så gillas man/han inte ens av sin egen mamma. Tro på fan han spelar pajas , skojar , jobbar sig. Killen söker uppmärksamhet på det sättet han tror på. Kanske gav du uppmärksamhet å skratta vid ett skämt ? Det finns inga diagnoser i världen som kan underlätta för honom om han inte ens är det finaste du vet och älskad hemma.

Du behöver nog prata med någon professionell ang detta. Inte bara för pojkens skull utan även för din egen skull. Det verkar som om du aldrig kom ur depressionen efter honom men det blev bättre med åren. Så när ni får er dotter så faller du tillbaka ang sonen men hittar lyckan till dottern och tränger undan det andra. Barn är inte dumma utan kan läsa av vuxna väldigt väl oavsett vad vi säger till dom. Du kanske säger att du älskar honom, innerst inne så kanske du gör det också men du visar det inte på det sättet han behöver få det bekräftat på. Därför söker han extremt mycket bekräftelse både hos dig men även hos andra och därav blir han en liten tjötgubbe som pratar med allt och alla.

Sedan låter inte hans sätt som autism utan snarare åt adhd hållet men kan även vara just pga det jag skrev ovan. Han känner sig helt enkelt inte älskad. Och den känslan måste ni visa för honom är fel. Och det kan ni inte säga utan måste visa honom att han är älskad. .

Jag har inte läst svaren du fått så förlåt om du redan blivit tipsad. Jag jobbar med barn och unga på socialtjänsten. Du är inte ensam om att känna såhär och det finns hjälp att få! Jag rekommenderar dig att ringa socialtjänsten där du bor och berätta hur du känner och be om stöd. Socialtjänsten kan låta skrämmande, men att hjälpa föräldrar i deras relation till sina barn är det vi jobbar med varje dag. De flesta jag träffar är helt vanliga föräldrar som av olika anledningar behöver lite extra stöd under en period. Lycka till!