• Anonym (Hemsk mamma)

    jag står inte ut med min son...

    Jag är en hemsk mamma! Jag vet det och jag förtjänar ingen empati alls, det är inte därför jag skriver men kanske någon där ute kan ge mig tips på hur jag ska ta mig förbi detta....

    Min son är 9,5år! Jag är 32år och har två barn och ett tredje på väg...
    När jag födde min son var jag ung och det hela startade med en förlossningsdepression som varade ett tag! Jag hade svårt att älska min son och ta mig till honom... Jag gick behandling i form av samtal och terapi och sakta men säkert så fick jag känslor för min lilla bebis! Åren som flöt var bra, det enda var att jag hade väldigt lite tålamod med pojken...

    När min son skulle fylla 4år (2veckor) så blev jag mamma till min dotter och den kärleken och lyckan jag kände när jag såg henne går inte att beskriva... Hon var perfekt! Min lilla pojke blev över några timmar så stor! När han kom och hälsade på sin syster för första gången blev jag rädd över hur stooor min pojke var....
    När min dotter var 5 veckor blev hon smittad av min son av RS-viruset och var inte långt ifrån att dö.... Jag låg inne med henne på sjukhus i två veckor och min son fick inte hälsa på då vi låg isolerade....
    Efter denna händelse byggde jag upp ett agg mot min son som har kommit och gått med åren....

    Ju äldre min son blir desto mer avstånd tar jag!? Jag klarar inte av honom, jag tycker att allt han gör är irriterande! Han är lite för mycket hela tiden, han skriker när han pratar, han skojar om precis allt, han anser sig själv vara bäst på allt och skryter, han skryter inför sina kompisars föräldrar! Han har ingen spärr där han kan känna av när folk inte vill längre, han bara kör på och jag skäms så över honom! Jag ser att andra vuxna blir tokiga på honom när han bara fortsätter och fortsätter...
    Han klarar inte av att torka sig i rumpan ordentligt när han varit på toa trots att vi upprepande gånger visat, pratat m.m
    Han gör ingenting utan att bli tillsagd, han måste få berättat för sig precis allt till och med att plocka bort tallriken efter sig vid middagen, det faller inte naturligt någonting... Vi måste till och med påminna honom om att flytta på tandborsten från ett ställe när han. Står med den i munnen?!
    Mitt tålamod är slut och jag blir bara arg och trött på honom så fort han öppnar munnen...

    Det låter som bagateller jag vet det och jag är hemsk som känner såhär men det här är VARJE dag! Jag blir tokig! Jag vill göra en utredning på honom för att kolla om han skulle ha autism eller liknande då ingenting fastnar i huvudet på honom förutom tv-spel och musik! Men min man går emot mig här!
    Han går emot mig hela tiden för att ta sonens sida (vilket kanske är tur) men det gör att min son går på mig mer och mer.... Det är liksom moment 22 och jag vill bara att det går över!

    Jag älskar min son det är inte det utan jag känner att han irriterar mig så otroligt och jag kan inte dölja det inför honom!

    Jag vill bara ha harmoni med min familj! Jag har bokat tid hos en psykolog pga detta och hoppas hon jan hjälpa mig...

    Vad tror ni? Är jag bara en hemsk mamma?

  • Svar på tråden jag står inte ut med min son...
  • Aaamanda
    Anonym (Hemsk mamma) skrev 2014-08-22 12:47:49 följande:

    Tack så mycket för allt fint stöd! Jag har bokat en heldag med honom i morgon! Jag ska sluta bete mig som ett barn nu! Det är min fina son och han förtjänar hela mig precis som min dotter!


    Underbart :) det kommer göra er gott.
  • Anonym (Försök förstå)
    Anonym (Hemsk mamma) skrev 2014-08-22 12:47:49 följande:

    Tack så mycket för allt fint stöd! Jag har bokat en heldag med honom i morgon! Jag ska sluta bete mig som ett barn nu! Det är min fina son och han förtjänar hela mig precis som min dotter!


    Så himla skönt att höra. Ett steg i rätt riktning helt klart.


    Men du behöver som sagt lite hjälp med att bearbeta dina känslor och tankar kring din son.


    Och det är även skönt att se folk som kan hålla den här diskussionen mogen och utan en massa anklagelser. Det märks att du vill förbättra dig och att du bryr dig. Lycka till med din relation med din son. Och var inte rädd för att be andra om hjälp om du behöver det.

  • Anonym (Hemsk mamma)

    Åter igen verkligen tusen tack för allt... Precis som föregående talare sa det känns riktigt skönt att jag inte fått några elaka påhopp osv. Jag vill verkligen ändra mig och ha en bra relation till alla mina barn!

    Någon frågade ang. Pappan till barnen och han finns med och vi lever ihop och han och vår son har en fantastisk relation... Han tycker självklart INTE att mitt beteende är ok! Och han har ställt ultimatumet att jag söker hjälp och ändrar mig eller så tar han sonen och flyttar... Jag hade redan kontaktar psykologen när han sa det....

    Det kommer att bli bra tillslut! Tack!

  • Anonym (Stackars)

    Du fick en förlossningsdepression och mycket av det tror jag hänger ihop hur du känner för din son. Jag tycker synd om din son, han söker efter din uppmärksamhet & din kärlek som han inte får.

    Antingen bor pojken hos sin pappa på heltid, det drabbar pojken hårdast och det är så otroligt fel. Så antingen styr du upp eran relation och gör nått bra utav det dvs: psykolog , egen tid bara du och han utan andra barn. Ni har en egen dag en gång i veckan. Då har han nått och längta efter.

    Om inte så tycker jag att pojken ska bo hos sin pappa som uppskattar honom.

  • Anonym (Alla)

    Jag tycker att det är jättebra att du har insett att ditt beteende inte är okej och att du har sökt hjälp för det. Som sagt det svåraste steget är att inse att man behöver hjälp.

  • Anonym (zzghh)

    Usch, hoppas det ordnar sig för er. Jag hade samma problem med min mamma när jag var barn och har väl fortfarande. Hoppas era problem kan lösas i rimlig tid.

  • Krafs

    Ts, det kommer gå jättebra. Det viktigaste är att du tar tag i problemet och känner att det faktiskt är just ett problem.

    I övrigt: Kan det vara så att han är skrytig och högljudd eftersom han inte känner sig sedd och bekräftad? Bara ett tankespår.

  • Anonym (Hemsk mamma)
    Anonym (Stackars) skrev 2014-08-22 19:54:17 följande:

    Du fick en förlossningsdepression och mycket av det tror jag hänger ihop hur du känner för din son. Jag tycker synd om din son, han söker efter din uppmärksamhet & din kärlek som han inte får.

    Antingen bor pojken hos sin pappa på heltid, det drabbar pojken hårdast och det är så otroligt fel. Så antingen styr du upp eran relation och gör nått bra utav det dvs: psykolog , egen tid bara du och han utan andra barn. Ni har en egen dag en gång i veckan. Då har han nått och längta efter.

    Om inte så tycker jag att pojken ska bo hos sin pappa som uppskattar honom.


    Jag och pappan är gifta och bor ihop... Och ja, jag vet att det inte är ok och att det är hemskt!

    Som jag skriver så har JAG tagit tag i problemet och har möte med psykolog nästa vecka.... Han behöver sin mamma oavsett, och jag vill inte ha ett liv utan min son utan jag vill fixa till det! Jag gör allt för en förändrad situation!
  • astegmatism
    Anonym (Hemsk mamma) skrev 2014-08-22 05:16:24 följande:

    Jag är en hemsk mamma! Jag vet det och jag förtjänar ingen empati alls, det är inte därför jag skriver men kanske någon där ute kan ge mig tips på hur jag ska ta mig förbi detta....

    Min son är 9,5år! Jag är 32år och har två barn och ett tredje på väg...
    När jag födde min son var jag ung och det hela startade med en förlossningsdepression som varade ett tag! Jag hade svårt att älska min son och ta mig till honom... Jag gick behandling i form av samtal och terapi och sakta men säkert så fick jag känslor för min lilla bebis! Åren som flöt var bra, det enda var att jag hade väldigt lite tålamod med pojken...

    När min son skulle fylla 4år (2veckor) så blev jag mamma till min dotter och den kärleken och lyckan jag kände när jag såg henne går inte att beskriva... Hon var perfekt! Min lilla pojke blev över några timmar så stor! När han kom och hälsade på sin syster för första gången blev jag rädd över hur stooor min pojke var....
    När min dotter var 5 veckor blev hon smittad av min son av RS-viruset och var inte långt ifrån att dö.... Jag låg inne med henne på sjukhus i två veckor och min son fick inte hälsa på då vi låg isolerade....
    Efter denna händelse byggde jag upp ett agg mot min son som har kommit och gått med åren....

    Ju äldre min son blir desto mer avstånd tar jag!? Jag klarar inte av honom, jag tycker att allt han gör är irriterande! Han är lite för mycket hela tiden, han skriker när han pratar, han skojar om precis allt, han anser sig själv vara bäst på allt och skryter, han skryter inför sina kompisars föräldrar! Han har ingen spärr där han kan känna av när folk inte vill längre, han bara kör på och jag skäms så över honom! Jag ser att andra vuxna blir tokiga på honom när han bara fortsätter och fortsätter...
    Han klarar inte av att torka sig i rumpan ordentligt när han varit på toa trots att vi upprepande gånger visat, pratat m.m
    Han gör ingenting utan att bli tillsagd, han måste få berättat för sig precis allt till och med att plocka bort tallriken efter sig vid middagen, det faller inte naturligt någonting... Vi måste till och med påminna honom om att flytta på tandborsten från ett ställe när han. Står med den i munnen?!
    Mitt tålamod är slut och jag blir bara arg och trött på honom så fort han öppnar munnen...

    Det låter som bagateller jag vet det och jag är hemsk som känner såhär men det här är VARJE dag! Jag blir tokig! Jag vill göra en utredning på honom för att kolla om han skulle ha autism eller liknande då ingenting fastnar i huvudet på honom förutom tv-spel och musik! Men min man går emot mig här!
    Han går emot mig hela tiden för att ta sonens sida (vilket kanske är tur) men det gör att min son går på mig mer och mer.... Det är liksom moment 22 och jag vill bara att det går över!

    Jag älskar min son det är inte det utan jag känner att han irriterar mig så otroligt och jag kan inte dölja det inför honom!

    Jag vill bara ha harmoni med min familj! Jag har bokat tid hos en psykolog pga detta och hoppas hon jan hjälpa mig...

    Vad tror ni? Är jag bara en hemsk mamma?


    Det låter som om du har kvar av förlossningsdeppresion
  • nyans

    Visar du sonen kärlek? Är du (någorlunda) tålmodig med honom, eller förlorar du tålamodet för minsta lilla?

    Om du ofta ger honom uppmärksamhet, samt visar kärlek och tålamod (inom rimliga gränser), men det inte verkar hjälpa, kan han mycket väl ha en diagnos.

    Men om det är som du antyder, att du ofta är otålig och inte visar sonen ömhet eller något större intresse, kan det handla om en helt normal och "frisk" liten pojke som bara mår dåligt och vill ha uppmärksamhet, och därför beter sig som han gör. Negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls...

Svar på tråden jag står inte ut med min son...