Anonym (Erfarenhet) skrev 2014-09-29 22:51:19 följande:
Så här är det enligt min erfarenhet.
Min pappa var otrogen och jag har inget minne av när eller hur jag fick reda på det men det var aldrig något snack om att han hade sex med någon annan utan helt enkelt att han träffat en annan och visst har jag varit sur över det men jag har alltid accepterat det och nöjt mig med det svaret. Och det har aldrig varit en faktor som påverkat vår relation. Mina föräldrar separerade när jag var 6 månader. Jag ser verkligen inte problemet i att på frågan varför separerade ni svara mamma träffade en annan. Man behöver inte utvidga det svaret alls. Det blir inga värderingar och inget sex utan helt kort och gott att den ena fått känslor för en annan.
Jag kan svära på att det inte är otroheten som är problemet utan lögnerna. När jag var 15 fick jag reda på vår stora familjehemlighet utav en slump efter att jag skällt ut min pappa efter noter kom det fram att jag och min halvbror inte ens var syskon han var då 10 år och visste själv inte om det här. Till saken hör att det varit en heldel underliga situationer genom åren där jag tvingats ljuga om min bror utav min pappa och låtsas att han inte fanns. Att då helt plötsligt 10 år senare få reda på sanningen och att alla andra redan visste utom jag och min bror var fruktansvärt. På ett sätt kan jag förstå varför de valde att hålla det hemligt. Och det var inte saken i sig som gjorde ont det var att man levt i en lögn och hela ens världsbild vändes upp och ner. Jag träffade inte min pappa på mer än 1 år efter detta. Det värsta var att behöva leva med lögnen i 8 år till och lyssna till min bror som grät i telefon för att han inte förstod varför farsan sket i honom.
Visst är det en helt annan situation men det är som sagt inte själva grejen som gör ont utan lögnerna. Jag tycker pappan gör helt rätt. Han ska finnas för barnen inte stå på mammans sida utan finnas där och stötta och lyssna. Barnen måste få bearbeta det här i deras egen takt och känna att de har en förälder som finns där utan att sätta press på dem att träffa sin mamma. Det måste få komma från barnen själva. Min mamma har aldrig sagt ett ont ord om min pappa hur mycket han en betett sig som en skitstövel. Men hon har inte försvarat honom heller utan funnits där för mig. Bekräftat mina känslor och framför allt lyssnat på mig och fått mig att känna att jag var viktig också! Hon gjorde helt rätt!
Förövrigt så kan man inte tvinga barn över 12 år att åka till den andra föräldern. Då är man så pass gammal att rätten tar barnets vilja i åtagande. Iaf var det så när jag var i den åldern men det är i för sig 15 år sen men då så lyssnade man på vad barnet ville. Jag har själv valt att inte ha kontakt med mina pappa i perioder under årens lopp. Dock har vi en fungerande relation idag och ses regelbundet.
Ts, det bästa du kan göra är att svara på dina barns frågor. Du behöver som sagt inte gå in på sex för det. Bekräfta deras känslor och erkänn att du gjort fel och att det var dumt och att du skulle hanterat situationen bättre både innan och efter separationen. Skicka brev, sms och ring regelbundet men ge dem tid. Erbjud att hitta på saker med bara dem utan din man och erat barn till en början. De behöver bygga upp ett nytt förtroende för dig och det kommer ta tid.
Det har antagligen ingenting med din otrohet att göra utan lögnerna. Och det är svårt att förlåta och gå vidare ifrån.
Men vad är det för lögner egentligen
Ts träffade en ny, nej hon gjorde det inte snyggt. Men fortfarande, det är en sak mellan ts och hennes ex.
Varför skulle barnen veta i detalj vad som har hänt, de vet ju att mamman träffade en ny, hur och var och när är inte intressant.
Att däremot undanhålla ett barn ens rätta förälder är en lögn, det skulle man framfört på ett bra sätt, utan att blanda in otrohet och vuxenrelationer, för din bror.
Nu är min erfarenhet att tonåringar vill ofta veta mer om sina föräldrar än vad de kan hantera, de vill att deras föräldrar är helgon och inte "besudlade". De frågar och söker självklart bekräftelse och så får de svaret de inte vill ha.
Deras mamma/pappa är inga helgon, de har gjort dumma saker, de har sårat andra, de har gjort det värsta man kan göra i en tonårings värld, haft sex med någon annan än deras andra förälder (att föräldrar har sex är illa nog), det är mer än vad en känslig tonåring många gånger kan hantera, deras bild om föräldrarna krakelerar fullständigt.
Troligen skulle de kunna ta en sådan information bättre när de är vuxna fått mer erfarenhet, eftersom de då lärt sig att världen inte är svartvit.
Det som de också kan lära sig av föräldrar som hanterar detta sansat, det är att människor kan göra fel, såra andra, men att människor kan släppa det och gå vidare.
Det sägs att 30% av vuxna i relationer är otrogna, jag är ganska säker på att det är ytterst få av deras barn som vet om det och ska inte veta det heller.
Man måste som förälder skilja mellan vuxenvärlden och föräldrarrollen.
Ska väl tillägga att jag aldrig varit otrogen, men min sambo blev utsatt för det, hans mamma blev utsatt för det och aldrig har barnen blivit inblandade.
Det är först som vuxen min sambo förstod att hans pappa varit otrogen, men han har inga problem med sin relation med sin pappa
