Fler som funderar på ett tredje barn och längtar?

Dinosaurien: Hur länge tror du att du skulle kunna tänka dig att börja försöka, om din man skulle ändra sig? Har du någon övre gräns vad gäller ålder? Jag har en känsla av att man skjuter på den där gränsen ju äldre man blir,. ;). 40 år har många som gräns men det är ju samtidigt bara en siffra, det är ju inte så att man åldras kopiöst natten man fyller 40.

Hej!

Jag funderar också över om det ska bli en trea eller inte...

Har två flickor som snart är 1,5 år och 4 år. Själv så är jag 36 och har lite lätt panik ang detta. Tänker att "vill jag verkligen ha en till liten knodd?" Eller är det min ålder som spökar och liksom börjar gapa om att det snart är försent?

Jag kräktes genom bägge mina graviditeter från början till slutet. Det var jättejobbigt och det gör att jag drar mig lite inför en tredje plutt, och så allt med ork, plats, ekonomi och om barnet inte blir friskt...samtidigt som jag blir helt "sjuk" av att se de där små skära knytterna som ligger och myser i sina föräldrars famnar. Aldeles nya i världen. De luktar sååååååå gott...och känslan när bebben läggs i ens famn på förlossningen...åhhh.

Men jag har två friska och fantastiska små tjejer redan, borde jag inte "nöja" mig?

Min man tycker att två barn är bra men jag tror han inte är helt avig till en till. Jag vill i smyg ha en liten babypojke. Min man är också 36 och jag tänker att trean skulle vara väldigt "perfekt" när vi är 38 och minsta flickan är 3 och stora nästan 6 år.

Hänger på i tråden:)
Jag och min sambo kommer också snart påbörja verkstaden med en liten bebis
Vi har en pojke på 6 år och en flicka på 5 år
Men är lite små nervös faktiskt, 
Och vi båda är 28 år

Är också veliga kring ett tredje barn. Vi har ju insett att det inte finns många plus att "skaffa" ett barn till. Trängre i huset, 1,5 år med sämre ekonomi, ett barn som tar tid från de andra två barnen, tänk om barnet föds med svårt funktionshinder, barn kostar pengar, mindre tid för varandra och sig själv m.m. MEN det är ett barn/största kärleken och det slår ju givetvis allt jag räknat upp. Jag vill börja denna månad och sambon är väl hyfsat på. Barn 1 och 2 var självklara, men att ta beslut om nr 3 är galet svårt. Vi är 34 och 40 så det är nu eller aldrig.

Jag fick lite panik igår och undrade vad tusan vi höll på med men idag känns det rätt med bebis igen. Var jätte tveksam både första och andra gången om det verkligen var rätt val, speciellt när vi väntade tvåan funderade jag mycket på om jag kunde älska ett till barn lika mycket men det var ju inga problem så det oroar mig inte den här gången iaf.

Hej!

skummade bara igenom inläggen lite och ser många har samma funderingar här..
ställer mig i denna rad även jag!
Vi har en 9åring och en 7åring.. jag är 33 och mannen 38.. han har alltid sagt NEJ till nr 3 men jag har aldrig riktigt kännt mig helt klar..
(för tre årsedan gjorde vi dessutom en jättejobbig abort.. svårt beslut men i efterhand var det rätt -då   ...men längtan har aldrig gått över)
förra månaden sa han JA!!
så nu hoppas vi!!
vi har egentligen inte plats varken i bilen huset eller husvagnen men längtan är större än dom grejerna.. som ju löser sig!!
trodde inte jag skulle bli så "inne" i detta för vi sa typ "OK, blir det så blir det" men nu kan jag inte VÄNTA tills jag får plus på stickan..
tänk va härligt det kommer bli!!
en stor pausknapp för hela familjen (fast det är mycket med en liten mot hur vi har det nu såklart..)
tror man upplever den lille på ett heeelt annat sätt än man gjorde med dom andra (förstagångsförälder är man ju lite snurrig.. o med 23 månader mellan dom fanns ju varken tid för längtan innan bebisen,eller tid för att stanna upp när hon väl var här!)
jag tror man njuter på ett helt annat sätt -hela familjen! 

ringde en måndag till mvc och fick tid redan på onsdagen för att ta ur spiralen -DÅ fick jag lite panik o undra om jag var KLOK!!
men när jag satt där med bm så kändes det bara helrätt!!

Nu kör vi!! ;)

Hej till de nya i tråden. Vad kul, hoppas att ni hänger kvar.

De flesta av er är så pass unga att ni ju har tid på er. I stället för att glädjas åt att vi nu låter det som händer hända (det gör jag ju förstås också) så känner jag nu att stressen att få till det på rätt dagar börjar komma. Det var det jag inte ville, men det är svårt att undvika och speciellt i min ålder (38). Jag måste nog aktivt arbeta för att motarbeta det.

det är jobbigt när det blir som en stress när man verkligen "skulle ta det som det kom"
känner precis likadant.. och försöker tänka bort det.. alla säger att jag "bara" är 33 MEN jämfört med sist har det gått nästan 10 år.. och vi börjar verkligen OM.. så jag känner mig rätt gammal i detta faktiskt.. dock är ju kroppen 33 hur jag än gör.. men det behöver ju egentligen inte betyda något.. din och min kropp kan ju fungera likadant trots 5 år mellan.. det är ju massa saker som spelar in!!

min man känner ångest över sin ålder för han vill inte vara en gammal pappa (hans föräldrar är i samma ålder som mina mor och farföräldrar) 

hade ni såpass lätt för att få dom första kommer säkert detta gå vägen med ska du se!! =) 
lycka till!!

Ja, man hoppas på det. Och dessutom vet jag ju att skulle jag bli gravid nu skulle jag noja över det! :) Fast glad skulle jag allt vara!

Vill bara inte att det ska bli en press i vardagen, att man liksom glömmer att leva på och njuta av livet nu också. Men det är väl ett lyxproblem.

Ja, det tog ungefär ett halvår med båda barnen så det är väl inte så länge. Fast å andra sidan låg vi i ganska bra ;) och det var väl aktiva försök på ett annat sätt än nu. Och nu är jag betydligt äldre.. ja, nu är jag igång. Sluta nu med dig!! :/

En sak som  faktiskt får mig att fnissa inombords är tanken på hur FÖRVÅNADE alla kommer att bli om vi blir med barn igen. Ingen väntar sig det liksom, alla utgår från att vi är klara med den biten. 

Jag inser också att vi kommer att möta kritik. Kanske mest från hand familj (eller också är det bara farhågor). Men den dagen, den sorgen. Ingen har med det att göra.