kan jag verkligen va gravid?

Om 6 dagar då ska jag på nytt ultraljud och har väldigt delade kännslor inn för detta då jag har en tanke som dycker upp hela tiden i huvudet på mig och ser jag på min krop så känns de inte så omöjligt.

Jag hoppas ju givet viss att allt är som de ska men samtidigt hoppas jag att min misstanke är felaktig.:/

Är det något som ultraljudet har visat på? Att det skulle va något fel menar du?

Nej nej inta alls. På ultraljudet såg allt bra ut och utveckling och likande var som den skulle detta handlar mer om innre funderingar från min sida. Min biologiska mor länade mig 20h efter att jag var född och har aldrig återfunnits och vem fader änr vet ingen. Så jag har ingen aning om bakomliggande sjukdomar eller flerfoster graviditeter eller annat sådat.

Har väl även börjat ifrågasätta min egen eoll som blivande mamma med tanke på att min bara försvann. Så egentligen är de väl bara huvudspöken som tär på mig just nu. Sen har jag en magkänsla som säger mig att jag kommer få en chock på nästa ultraljud.

Men fy, vilken magkänsla! :(

Du är inte din mamma, du kan ge barnet det din mamma aldrig gav dig. Jag håller tummarna att det går bra på nästa ul också!

Idag va jag på mitt andra ultraljud och fick se gudomligt söt liten skapelse som är mitt barn. Barnet utvecklas dom de ska och följer alla kurvor och så. Så jag väntat ett friskt och tillsynen välmående barn som på ultraljudsbilden ser ut att suga på tummen :D <3

Så sött! Ni har bestämt er att behålla det då? Önskar er all lycka till! :)

Jag har berättat för mina föräldrar att de ska få barnbarn men dom har inte tagit de särskilt bra någon av dem. Dom vill att jag ska göra abort nör jag berätta att de är försent för de så bad dom mug ta livet av mig istället.

Är enormt sårad och arg. Trodde föräldrar skulle stötta sina barn inte psykiskt misshandlad den till att begå självmord. :(

Just nu känns de tungt varken jag eller mitt barn har någon stans att vända oss. Vi står ensam bland massa hat och jag känner mig otroligt svag och dum.

Men herregud! Vad är det för fel på människor nu för tiden?! Hur gammal är du? Jag vet att folk har en tendens att reagera lite udda om man är ung. Min pappa började gråta och skrek att jag måste göra abort. "Gräv ner dig" tänkte jag och har inte pratat så mycket med honom sen dess. Folk har tydligen svårt att skilja på "ditt liv" och "mitt liv".

Det du skriver gör mig så arg. Jag hoppas verkligen att det går vägen för dig, jag trodde att folk skulle vara mer förstående eftersom du har svårt för att bli gravid. Självklart behåller man då!

Du har nog en vän i oss alla här i alla fall, och om du känner dig nere så är du alltid välkommen att PMa mig om du vill.

Jag är 21 fyller 22 samma dag som jag är beräknad till så jag är ju inte direkt ett småbarn om man säger så. Vissa de ultraljuds bilden på barnet och de som jag fick tillbaka va är "ska de där föreställa ett barn? Groteskare skapelse får man leta länge efter!" :'(

Hon och papppa säger att jag förstör deras jul och inte vissar någon respekt för andras traditioner och så. Dom har en son (också adopterad) som är 8 år äldre än mig som ganska nyligen har gift sig och dom har typ adopterat henne som en dotter och gett mig allt skit för att jag är "annorlunda". Min mor sa att jag är jävligt egoistiskt som inte fattar att jag förstör hennes liv. Hon har själv aldrig kunnat få egna barn (är adopterad) så trodde hon akulle reagerar lite annorlunda men tydligen hade jag fel.

Fundera på ett anmäla dem till familjerätten men vet inte om de kommer att lyssna. :(

21 är ju en helt okej ålder ändå, det är ju inte för ungt direkt. Men herregud, det måste vara något fel på de. Hade jag varit du så hade jag skrikit "jamen förlåt för att mitt liv kom emellan, jag ska inte störa mer" och inte hört av mig igen. Någonsin. Jag hoppas att du vet att det inte är du som är egoistisk, utan att det är de som är det. De bryr sig mer om en jävla julhelg än ditt välmående. Det är inte en familj kan jag säga.

Jag är osäker på vad man egentligen KAN anmäla till familjerätten faktiskt, men jag tycker att du ska ta kontakt med de system som kan hjälpa dig. Kanske soc kan hjälpa dig med lägenhet. Om du berättar att detta kanske är din enda chans till barn så måste de ju förstå?

Be the parent you wish you had, helt enkelt. Det är nog bara att försöka börja om på nytt. Har man en dum familj får man väl ta och skaffa något bättre alternativ.

Och så kan vi alltid lära oss från våra föräldrars misstag, jag tänker mycket på min mamma och vad jag tyckte var sårande i min barndom, och lovar mig själv att jag aldrig ska göra så mot mina egna barn.

Jag hoppas att du finner någon tröst i mörkret, och att du tar hand om er väl. Det kanske vore skönt att prata med någon. Kolla om mvc kanske kan erbjuda hjälp, jag vet att jag behövde det och det hjälper. Att bara prata med någon som lyssnar.