"Varför är inte diskmaskinen tom om den är ren?"

..Så har jag precis haft ett praktgräl med min man. Jag är så jävla förbannad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. "Om diskmaskinen är ren, varför är den inte tom?".

Vi har en liten son och jag är föräldraledig. När sonen sover springer jag runt som en iller för att städa, tvätta, laga middag, fixa mat till sonen (puréer), plocka hemma och ringa viktiga telefonsamtal. Idag hade jag gjort just det samt passat på att handla när sonen var vaken. Jag är dessutom uppe i en rekryteringsprocess och det är fullt upp.

Fick sent på eftermiddagen ett telefonsamtal angående en återbudstid för tandläkarvård. Då blev det ännu mer hektiskt med allt så att pojken fick mat och så att jag kunde slänga i mig en gnutta mat därefter, innan tandlagningen. När min man kom hem sa jag att tvättmaskinen och diskmaskinen var klara..men han hörde bara det om tvättmaskinen.

När jag kom hem från tandläkaren är diskmaskinen igång. Det är andra dagen i rad som han inte tittar efter om den är ren eller inte.

"Men om diskmaskinen är ren, varför är den inte tom?" utbrister han anklagande.

..alltså, jag jobbar häcken av mig här när pojken sover. När han är vaken försöker jag göra så gott jag kan med att fortsätta greja, men utan att försumma honom. Vad är det min man inte fattar?

Är det bara jag som blir provocerad av detta till kokpunkten?

Här står maten klar när till han kommer hem från jobbet och så får jag höra detta! Nej, jag hade inte 3-4 minuter över för att plocka ur för jag har haft *fullt upp*!

Sedan fortsätter han med ett "hur ska jag se att diskmaskinen är ren om den inte är full?" Jo, jag tog några rena skålar till pojkens mat, men annars var diskmaskinen full.

Det är väl ändå inte *mitt* fel att han inte kan se sig för? Eller att han inte lyssnar när jag säger att den är ren?

Så nu har vi skrikit på varann. Jag har varit tokarg. Han har hött med fingret och sagt till mig att "passa mig", vilket provocerade mig över bristningsgränsen. Det hela gick alldeles för långt och jag tappade behärskningen helt.

Och jag har skuldkänslor för att vi skrämde sonen. Nej, vi brukar inte bråka. Men det här accepterar jag bara inte!