IVF-pappan syns aldrig

Det är antagligen olika från skola till skola och om man har en pojke eller flicka vilket är helt absurt. Jag menar en vild unge är en vild unge, de behöver kanske inte samma typ av stöd, men det är inte beroende på kön utan kanske snarare på personen. Vi har haft liknande problem, dvs att vår tjej är mer än lovligt vild. Dessutom är hon sådär galet viljestark, vet vad hon vill och har inga problem med att tala om det och bli minst lika sur när hon inte får som hon vill. Vi jobbar mycket med det hemma på olika sätt, men i skolan blir det lite extra. När jag haft kontakt med skolan blir det väääldigt mycket: ja men du måste ju förstå hur jobbigt vi har det alternativt att om alla skulle kräva specialbehandling av sina barn skulle det aldrig gå. De blev visst lite sura när jag sa att jag tror att problemet är att ungen är understimulerad och behöver en annan typ av utmaning. När min man har kontakten lyssnar de på vad han säger på ett helt annat sätt.

Men som sagt, det är nog olika från barn till barn och skola till skola. Men du har nog rätt i att det skiljer sig mycket mellan könen och antagligen stor skillnad i vilket stadium de är i. Ska bli spännande att se hur det blir i tonåren (gud bevars att det är några år kvar tills dess) med vår tös. 

Men fortfarande handlar det om vården, pappan är inte patienten. Behöver han stöd får han vända sig till en egen kurator eller dyl som kan fokusera på honom.

Visst är det så att om den blivande pappan har behov av råd och stöd för egen del så får han själv vända sig till lämplig vårdinstans, men under infertilitetsbehandlingar vågar jag påstå att de flesta presumtiva fäder är lika involverade i processen, och därmed har lika stor önskan att vara inkluderad i händelseförloppet, som kvinnan som bär/önskar bära barnet de drömmer om.

MVC är mycket riktigt för modern men jag uppfattade att TS haft samma känsla under hela processen!

Våran barnmorska ägnar dig lika mycket till båda när vi pratar allmänt. Men när det gäller vikt och blodtryck osv så är det såklart mig (kvinnan) det är fokus på. Så det är klart, lite mer på mig kanske men det är ju inte så konstigt. Det är ju min kropp som bär barnet.

Däremot ställer min sambo fler frågor osv och barnmorskan verkar tycka att det är bra med en engagerad pappa.

Jag håller med dej ts om att männen glöms bort under ivf-processen. Att bli med barn genom ivf är i högsta grad en process där båda partnerna är delaktiga, männen likaväl som kvinnorna. Det är ingen tävling där vinnaren är den som genomgått mest smärtsamma behandlingar. Även om behandlingarna inte gör lika ont fysiskt på männen betyder inte det att dom i slutänden är dom som kommit igenom processen med minst lidande och smärta. Tror man det har man inte fattat något alls. 

Under utredning och behandling är jag som blivande pappa PATIENT. Jag betalar patientavgift för mig själv på IVF utredningen och behandlingen, har min journal där, lämnar prover osv. Jag är lika mycket patient som min fru där och då.

Vad tror du meningen "Man glömmer oss pappor igenom hela utredningen, behandlingen och fortsättningen." innebär? Tror du att det bara gäller så fort frun blivit gravid eller har du kanske en aning om att det jag menar från den dagen utredningen tar fart. Dvs, till och med innan IVF satt fart. Som jag har skrivit två gånger här i tråden så förstår jag mycket väl att kvinnan är fokus nummer ett hos MVC, men varför skulle dom ha dit mig då efter första samtalet. "Visst tar du med dig din partner" sa dom när frugan ringde. Hon tog mig i hand sen var det inget mer...

Under IVF (utredning och behandling) är det precis som någon säger i tråden, det är ingen tävling. Det handlar inte om vem som har mest ont eller mår mest dåligt. Min fru hade inte vidare ont alls under äggplocket, hon tyckte dock inte om sprutorna så jag var med vi alla utom en.. Men det tuffaste för oss båda var det psykiska och jag vågar säga att under behandlingen var vi lika under isen båda två. Till och med att gå ut kändes tungt. Vi la ner hobbys. Att åka och handla på dagarna var ett helvete, där man möttes av alla glada barnfamiljer och för att inte tala om facebook. Där varenda jävel blev gravid till höger och vänster. "och nu är magen så här stor". Självklart förstod jag deras lycka och att ingen ska behöva dölja den. Men det var svårt, för överallt fanns det föräldrar som såg så lyckliga ut.

Nu, efter behandling och utredning så visar det sig att det är jag som har svårast. Det kan bero på att jag har ett konsekvenstänk som visar sig i allt högre grad, jag har svårt att sluta säga "om" bakom alla glada besked. 

Jag sökte i inledningen av det här inlägget likasinnade. För er som inte förstår så innebär det folk som har gjort IVF till att börja med. Men de allra flesta blundar lika mycket för att jag de facto pratar om hela paketet IVF som samhället i övrigt blundar för oss ofrivilligt barnlösa.

Det är inte ens lika vård över hela landet

Göteborgsbor får tre försök och obegränsade antal frysförsök. Här i goa Västerbotten får man ETT försök och ett frysförsök. Och skulle det inte bli några ägg till frysen så är får man ett fullskaligt nytt. Man har olika viktgränser beroende på vilket landsting man tillhör. Vi får åka långt för att ens få tillgång till vården och när man har rätt till ersättning för sjukresa tar dom två patientavgifter, två startkostnader för milersättningen (för att vi var två) men man får bara en milersättning för att man anser att vi MÅSTE åka i samma bil. Just i vårt fall kom vi från olika håll i två bilar då jag var och jobba på annan ort. 

Samhället är så jävla oinsatta. Ringer man sjukvården och ifrågasätter att man fått betala dubbla startavfigter på milersättningen men bara fått en milersättningen så säger dom att det är som ska, när man säger hur jävla dumt det är och tycker att det räcker med dom 60 000 man betalar för tre försök är då får man höra "Så mycket kan väl inte IVF kosta" Och den som tror att dom där 60 000 räcker kan se i stjärnorna. Det tillkommer mediciner som redan vi första uthämtningen tickade upp till högkostnadsskyddet direkt. Läkarbesök för 1100 per skalle så man får högkostnadskort hinner man också med. Detta är alltså bara fasta vårdkostnader. Så den som inte har gjort IVF ska inte yttra ett jävla skit om någonting. IVF är en jävla klassfråga för oss som har ordentliga jobb,  

Och inte nog med att man erbjuder paket om tre försök för 60 000 kr. Om man skulle bli gravid på första så brinner dom andra två försöken inne för att man räknas som avslutad vid lyckad behandling. Men får alltså INTE spara redan betalda försök till ett syskon eller dylikt.  

Vissa använder abort som preventimedel, andra lämnar sina 6 månaders hemma ensamma för att gå ut och köpa dagens sil så man är hög nog att stilla begäret. Andra får inte ens barn oavsett vad dom gör. Men en engagerad pappa som ber om mer utrymme i en psykiskt svår process, det är tydligen för mycket för redan lyckliga (mest kvinnor enligt trådsvaren) mammor.

Jag måste påpeka igen att jag tror att responsen du fått beror på hur du formulerade trådstarten med att blanda in reumatologen och mvc, och att det är där mycket fokus av diskussionen gått till. Huvudproblemet är ju hur du blivit behandlad under ivf, och det förstår jag verkligen att du reagerar på, eftersom det är en process där båda ni är patienter. Det är verkligen inte ok! Men kanske tolkar du allting ur denna negativa start och det är väl det folk inte kan hålla med om.

Får jag fråga varför ni inte sökte genom landstinget? Det gjorde jag och min sambo och använde oss sen av vårdgarantin på den privata klinik där vi gjort utredning (betalade 4000kr för den, han betalade patientavgift a 250kr 2 ggr. Jag hade frikort och medicinerna kostade totalt 300kr innan jag kom upp i 1100kr och de blev gratis)

Det gick 5 veckor från utredning till vi blev kallade (sjukhuset som privatkliniken skrev remiss till hade längre väntetid än 3 månader, därav vårdgarantin)

Vår maxkostnad hade hamnat under 10.000kr. Vill vi använda våra frusna embryon sen för syskon betalar vi 10.000kr/st.

Annars vill jag påpeka igen att jag tycker du blivit dåligt bemött. Samtidigt väver du som sagt in andra saker som reumatologen och milersättning (?) och hur orättvist det är att det skiljer sig med viktgränsen och antal försök inom olika landsting. Och orättvisan i att vissa blir föräldrar sol du anser är mindre värda att bli det?

Säger fortfarande att det låter som du borde söka samtalshjälp för att bena ut det här. Speciellt då din partner och du faktiskt är gravida!

Du får gärna fråga. Men det jag ställer mig emot är att du antar att det här var första försöket. Alltså det vi fick landstingsfinansierat. 

Eftersom vi. första gången, valde att gå genom landstinget så är det deras regler som gäller. I November fick jag lämna spermaprover två gånger INNAN själva utredningen och behandlingen tog fart för att kontrollera min kvalité. Därefter fick jag veta att jag skulle kallas inom tre månader till en androlog för samtal. När dom där tre månaderna hade gott fick jag ett kort brev där det stod att den enda andrologen som finns tillgänglig här uppe hade blivit långtidssjuk. I brevet stod det att jag skulle bli kallad till hösten igen. Om jag var en handfallen person som bara accepterade vårdens försök till besparingar hade jag inte satt mig på tvären. Men det gjorde jag. Jag började ringa runt. Till slut bestämde vården att vi skulle hoppa över Andrologen och Urologmottagningen och därför blev vi kallad till ett möte i Skellefteå hos mannen som egentligen styr över alla landstingsfinansierade IVF-försök i norr och västerbotten vilket för oss innebär ca 30 mil i bil. Det var i Juni. Läkaren i Skellefteå lovade att vi skulle bli kallade inom tre månader till IVF-Kliniken i Umeå. När det började närma sig tre månader ringde vi och frågade om det var på gång och fick veta att det inte alls var nära men eftersom vi bor nära sjukhuset i Umeå så kunde vi få plats på en "akut-lista". Efter nästan FEM månader, i November, fick vi en akut-tid av någon som hoppat av och fick då komma på första besöket inför behandlingen. Då hade det gått ett helt år sen vi fick första kontakt.

Nu på vårt sista försök fick vi ut ett helt gäng ägg. Dock blev det bara ett som ansågs vara tillräckligt bra. Därför fick vi inget till frysen. Så hurvida frysförsök fungerar för alla låter jag dig själv avgöra utifrån vad jag nyss skrev. Vill vi ha ett syskon så får vi snällt punga upp nya pengar, nya problem och nya svåra tider för mediciner och tankar.

Men det jag ställer mig emot mest i vården är att min och min frus sjukdom betraktas som folkhälsosjukdom men som ingen vill hjälpa till med. En folksjukdom försöker man göra något åt i normala fall. Men inte infertilitet. Om en människa som röker trots flera år av varningar och försök att få personen att sluta för att man vet att det kan ge bland annat cancer och till slut också får cancer så gör vården allt för att den här människan ska leva och må bra, hen ska bli kvitt sin cancer. Man gör allt för personen i operationer, tabletter, strålbehandling osv. Oavsett vad det kostar och trots att personen försatt sig i situationen själv. Och visst, jag är för att man hjälper hen.

Men jag, som inte kan få barn på naturlig väg, om jag ska ha möjlighet att lyckas övervinna min sjukdom, då ska jag minsann få bekosta vården själv. Vart är rättvisan...?

Vill dock göra en lite rättelse i mitt förra inlägg. Efter årskiftet har norr och västerbotten ställt sig bakom (läs: Blivit tvingade) den utredning som man gjort gällande lika vård för alla så nu gäller Göteborgs regler med tre fullskaliga försök även här uppe vilket är jättebra. Hurvida det gäller dom som har påbörjat sina försök låter jag dock vara osagt....

 

 

Varför ringde ni inte själva till IVF kliniken i Umeå och frågade om väntetiden? Den går även att finna på internet. Då hade ni sluppit att vänta i 3 månader och absolut i 5 månader eftersom ni får använda er av vårdgarantin om den beräknade väntetiden är längre än 3 månader.

Det är Vårdkansliet som bestämmer detta. Inte nån läkare.

Likaså kunde ni ju valt att göra utredningen privat och sen fått remiss skriven. Och när ni sen betalar själva och sökte privat kunde ni ju välja vilken klinik ni ville? Varför då stanna kvar om du nu kände dig dåligt mottagen?

Du pratar även om syskonförsök? Gläds istället över det barn som din partner bär i magen?!

Dessutom så är reglerna nu ändrade sen årsskiftet och du får söka specialistvård i vilket landsting du vill =är det andra regler gällande antal försök, åldergräns etc. kan man komma runt det.

Det sägs ju att man måste vara frisk för att vara sjuk. Och det stämmer ju att mycket tyvärr ligger på dig som patient att ta reda på hur du kan få den bösta vården.

Nu har du dock bytt fokus (igen) från att du som pappa inye blir sedd till att ni fått bekosta er IVF?

Och du måste förstå. Cancer är en dödlig sjukdom, att få barn är ingen rättighet.

Tror du har två val. Välja att släppa detta. Ni är endå gravida? Det finns många som inte blir det.

Eller så kommer du på vart du vill komma med hela grejen och tar tag i det istället för att slösa energi här på FL.

Många frågor och påståenden på en gång. Fantastiskt !! 

1 Varför ringde vi inte ivf kliniken? 
Svar:  När det började närma sig tre månader ringde vi och frågade om det var på gång och fick veta att det inte alls var nära men eftersom vi bor nära sjukhuset i Umeå så kunde vi få plats på en "akut-lista" , nyss kopierat från mitt förra svar.

2. Det är vårdkansliet som avgör detta! Svar: Kvinnan som bestämmer angående vårdgarantin i Västerbotten var VÄL medveten om vår situation då jag kontaktat henne tidigt eftersom urologen gick över tid, ivf gick över tid osv. 

3. Ni kunde ha gjort privat försök med remiss? Ja och? Nu valde vi landstinget som remitterade oss till IVF-kliniken som i sig är en privat klinik.Ska det inte fungera oavsett vilken väg man går ?

4 Ni kunde välja vilken klinik ni ville! Och få mer omkostnader menar du ? Närmaste klinik från oss är i Uppsala.... Dvs, ca 80 mil eller så ifrån där vi bor ENKEL väg.

5. Varför stanna kvar om man är dåligt bemött? Stanna kvar? Jag kontaktade kliniker på andra ställen som berättade för mig att man måste påbörja en ny utredning och börja om från början. Det handlar inte om att stanna kvar. Det handlar om att vården måste skärpa sig. Är det jag som ska byta klinik eller vården som ska rycka upp sig?

6 Reglerna är ändrade sen årsskiftet! Vi har inget gjort IVF efter årsskiftet. Men det är bra att reglerna är ändrade. Det bevisar att allt man skriver om ämnet påverkar beslutsfattarna att börja förstå.

Det är svårt att stanna kvar i grundinlägget, vi diskuterar och byter tankar därför går man vidare när man pratar. 

Sjukdomar överhuvetaget är mer eller mindre dödliga. Både medfödda och dom man skaffat sig själv. Hurvida sjukdomen i sig dödar eller indirekta orsaker till sjukdomen låter jag vara osagt. Men som grundregel har vi gratis sjukvård i Sverige. Om du har rätt sjukdomar vill säga. 

Varför ska jag släppa det här? Jag ska, om jag vill ha förändring, belysa frågan ännu mer. Jag vill att man i framtiden ska få möjlighet att kunna få syskon finansierade av vården.

Jag vet mycket väl, efter det här, att det inte är någon rättighet att skaffa barn. Eftersom att jag är sjuk i en sjukdom som jag inte valt själv.. Men jag har en rättighet att skaffa mig en sjukdom och sen få vård för den, oavsett pris.

Du har absolut problem och läser in det du vill. Men kul att du skrev en tråd. Lycka till!