Varför blir bara män man själv är helt ointresserad av förtjust i en och tvärtom?

Ofta är just det mitt tecken på att jag träffat rätt: när jag får de där blickarna och uppskattningen över mina egna små egenheter jag knappt ens vet att jag har av någon jag själv är superförtjust i så blir allt helt ömsesidigt plötsligt. Man KAN bli helt bekväm och avslappnad. Och att jag är lika fascinerad av den personen.

Sen stämmer det inte fullt ut det här med att tycka om sig själv, för jag har alltid tyckt om mig själv och gör även nu men sen kan man i själva relationen inte tycka om sig själv, vara olika bekväm eller bli osäker. Osäkerhet är ju något som kan "växa fram" i vissa fall. Jag skulle nog också säga att alla kärleksrelationer är nervösa i något läge men med vissa kan även nervositeten kännas bra för att man båda vågar blotta sig. Och med vissa personer, extremt få, så är man hemma direkt.

Jag håller med om att gå på känslan, fast det kan vara svårt att göra när man är mitt uppe i det.

Åh va underbart, låter ju verkligen så bra. Du är en sån där kvinna som verkar ha lite det. Nu så har väl jag också en viss charm som kan visa sig om mannen i sig är bekräftande och trygg i sig själv. Däremot har jag alltid blivit så nervös om mannen är lite för snobbig eller har hela kontrollen över situationen.

Det blir väl så mycket lättare om man märker att mannen är förälskad i en, då blommar man väl ut. Nu vet jag inte riktigt vart han jag dejtar står, men vi har daglig kontakt och han verkar tycka bra om mig som person. Får väl lossa lite själv på kontrollen.

Måste fått solsting, jag som alltid är passiv och försiktig drog iväg ett sms nu om att spontanses efter jobbet. Ser ut som ett spöke och glömt sminkväskan hemma, men försöker anamma den softa stilen nu. Blä, tänk om han inte svarar nu?

Äh skitsamma!

Go for it!????????

:) själv blir jag ofta glatt överraskad över vilka som gillar mig, det brukar som sagt vara dem jag själv känner mig mest dragen till. Jag kör ungefär mitt race, jag har inte lust att vara någon till lags privat. Jobbmässigt är det ju ett lite annat läge förstås. Snobbighet har jag aldrig reflekterat över faktiskt, kontroll hos ngn annan kan vara lite hett under rätt omständigheter imo.

Ja, eller så blir man mer vaksam om det är förälskelse i luften eftersom det kanske är mer än man önskat sig.

Han svarade direkt, han slutade 13 och jag 17 så vi sköt fram det till helgen. Men fick ett saknar dig i meddelandet, nåja. Det är ett bra steg, att vara lite spontan på samma sätt som jag är med mina vänner.

Oj jag tror du missförstod varje ord jag skrev. 

Med bekväm och avslappnad menade jag inte myssoffan utan jag menade tex det som du beskrev som en "vinst känsla", dvs att vara så bekväm att man fullt ut kan vara sitt fantastiska jag.

Och med trygghet menade jag inte motsats till spänning. Dvs jag syftade på att en del människor får en att känna sig som sitt bästa jag medan andra kan få en att bli osäker. (då menar jag framförallt osäker i stunden). Tex får mina bästa vänner mig alltid att må suveränt.

Med relation så menade jag inte ett förhållande utan jag menade relationen till varandra. Alltså hur man är mot varandra och hur man påverkar varandra. För vi påverkar och påverkas av människor som vi umgås med.

Det jag beskrev ovan om hur man kan känna sig i relation till någon beror ju lite på hur man är mot varandra. Jag är ju den jag är oavsett men när jag blir bemött som jag är det bästa som gått i ett par skor så kommer jag också känna mig så. Om jag istället får tvetydiga svar och blir halvdissad så kommer jag också känna mig osäker i just den relationen.

Det innebär ju inte att jag som person förändras.