Varför får jag så många ovänner?

Det är inget jag gör medvetet isf. Hur ändrar man på det? Oftast är det faktiskt inte jag som "startar" gräl. Jag upplever att andra är det ni beskriver åt mig.

Att det är jag som blir rättad och jag egentligen bara säger ifrån.

Igår fick jag be en och samma person om ursäkt för nästan allt jag sa. Han vred på det jag sa och svarade mig oftast med munhugg och jag fick känslan av att min åsikt och vilja inte accepterades i något läge.

Tex

"Kan vi byta låt?"

-Nej det blir en ny låt när denna är slut!

Men när folket som var med önskade detsamma så sa han:

"-Ja visst! Där är knappen, bara att byta när du vill."

Jag ignorerade känslan länge, men efter några timmars hugg så tröttnade jag och sa ifrån.

Detta ledde till att jag fick gå hem, ensam.

Så med att säga ifrån och sätta ner foten så krävs det egentligen ganska mycket. När det sätts i system att vara emot mig på alla sätt tex.

Jag vill inte framstå som bossig eller dramaqueen. Jag vill leva livet och ha roligt tsm med andra.

Kan tillägga att jag inte är vän med Jante.

Jag kämpar mer än många andra för att passa in. Jag har ett psykiskt funktionshinder som ställer till med en del. Jag är så himla mycket medveten om det och det gör att jag verkligen tänker mig för i relationer till andra. Därför väljer jag att försöka ignorera den negativa energin så mycket jag bara kan.

Men jag måste väl få vara ärlig med vad jag tycker är ok och inte att bli behandlad som? Jag hoppas ju bara på att bli respekterad på samma sätt som jag respekterar andra.

Jag vill nu inte säga att jag är felfri för det vet jag mycket väl att jag inte är.

Men vart drar man gränser när det gäller att ge och ta? Förmodligen så kräver jag för mycket så att folk väljer att undvika mig istället. Jag upplever att det är för att dom inte kan sätta sig på mig. Jag kan nog känna att jag måste jobba på ett annat sätt när jag hamnar i såna situationer.

Det är väl egentligen de jag vill ha svar på. Hur ska jag egentligen tänka? Och hur ska jag egentligen agera?

Jag märker redan nu hur jag missuppfattas.

Jag drog låtbytet som ett exempel. Det var liknande munhugg under hela dagen/kvällen i flera timmar och det blev jobbigt att jag faktiskt röt ifrån. Jag ville egentligen bara få ett stopp på det. Jag tyckte att han var elak mot mig på de viset att jag kände mig som ett offer han hade sett ut att hacka på.

Jag ville komma fram till att jag inte blev behandlad med den respekt jag faktiskt förtjänar.

Jag funderar på om jag har satt ett högre värde på mig själv och inte tar emot allt skit som jag gjorde förr.

Så jag funderar även i dom banorna. Att det kanske inte är mig det är "fel" på?

Jag märker att jag tar illa upp av det några av er skriver.

Att det är fel på mig pga mitt handikapp?

Så då är det fel med "min värld" för att jag tänker och handlar på ett sätt som inte passar i "din värld"?

Mitt problem är djupare än hur jag handlar. "Välj dina strider"? HUR? Detta är ju bara ytliga ord och ger ingen hjälp.

Jag vet inte hur många gånger jag försöker att förklara att jag faktisk ignorerar till en gräns.

om någon slår på dig tillräckligt många gånger så blir du blå oavsett hur hårt dom slår. Vad är nästa steg om du väljer att inte försöka få dom att sluta slå? Du börjar blöda? Bryter ett ben? Du ligger tillslut på backen? You name it...

Det är närmsta förklaring och jämförelse jag kan komma.

Jag skulle förmodligen ta ett annat exempel än låtbyte.

jag :

"Jag vill hjälpa till att tanka, har du swish?"

"- Vet du vad det kostar innan du åker eller??"

"- Nej, men jag tankar ju det jag kan, så får jag väl hoppa av när mitt bidrag tagit slut"

(Tänkte vara snäll och försöka göra honom glad med att tanka "överpris" för att göra rätt för mig och slippa tänka mer på det ).

"-NEJ! (irriterad)"

Snälla! Jag ber inte om mycket. Jag ger mer än vad jag tar. Jag försöker att rätta till det när jag gjort något andra inte gillat. Det är ju oftast inte med flit.

Kan även tillägga att jag bjöd alla på middag och den som ville fick ta öl. Jag tvättade deras kläder, ordnade så gott jag kunde efter deras behag. Jag krävde inte mer än att vi kanske kunde hjälpa till med att plocka undan och förbereda inför färden till festen så det gick lite snabbare, utan stress. Jag fick dock inte den hjälpen så jag fixade det själv. Då började irritationen på mig - jag var för seg och alla ville åka, men fick lov att vänta på mig.

Jag kan nog känna att denna gång så var det inte mitt fel.

Men vad jag har tagit till mig av de ni skriver och kommit fram till att jag kanske tar åt mig alldeles för mycket och har svårt med kritik/lätt stött. Jag får börja där och se om det går att jobba på på något sätt.

Ska efter detta inlägg läsa alla svar.

Personen ifråga som jag nämnde tidigare som var "spydig" mot mig har tydligen inte betett sig så här enbart mot mig.

Han har tydligen "offer" vid varje umgänge och är själv den som ofta blir ensam. Så nu fick jag en förklaring till varför jag upplevde honom som jag gjorde .

Jag är faktiskt en väldigt trevlig lugn och glad person.

Jag har lång stubin men blir jag arg så kan det gå överstyr och jag säger saker som jag ångrar. Jag är då noga med att be om ursäkt och förklarar gärna varför jag blir överhettad mot min vilja och går faktiskt i terapi för bla det. Men det händer väldigt sällan och jag tål en del.

Jag har gått igenom en lång resa och trampat över många rosentaggar och mitt psyke är trasigt emellanåt. Men jag är väl medveten om det och gör mitt bästa för att lösa såna situationer.

Min ryggsäck är tung och behöver många gånger möbleras om. Det står jag för. Jag är verkligen inte perfekt och fläckfri.

Min terapeut säger så här (då har hon till skillnad från er en tydligare bakgrund )

"Du har klivit in i en process i ditt liv som gör det väldigt jobbigt för dig. Men det är till det bättre i slutdestination och det måste du kämpa för.

Du har börjat förstå att du är värd mer än ett misshandlat psyke och all fysisk våld från dina ex.

Du accepterar inte att livet går ut på prestationsångest som tidigare och du måste inte prestera för att alla andra ska bli nöjda, utan förstår att det är du som är viktigast i ditt liv. "

Jag har oftast tankar om vad andra förväntar sig av mig och ger mycket mer än vad jag tar.

Men nu har jag börjat lägga mer vikt på den våge för att ställa in den så jämn som möjligt. Det gillas inte av de som tar för givet att hos mig blir man omhändertagen utan att betala.

Men det är väldigt svårt att få en jämnvikt. Ibland lägger jag på för mycket och även för lite.

Där är mitt problem. När blir det för mycket? Om jag ska kunna vårda vänskapen så måste det vara fler plus på energi kontot än tvärtom. Så JA det är MITT val hur jag hanterar min sociala kompetens. Men jag har svårt för att sia om vad som är värt och inte. Men jag kan även känna.. Om det är en bra vän som vill mer än bara ta av min energi, så stannar hon/han kvar och reder ut eventuella missförstånd och lyssnar intresserat på mig när jag vill gräva djupare och se grunden till min reaktion osv.

Om hen orkar det, så är det en riktigt BRA vän.

Vad jag menar med problematik i det sociala är att jag har svårt att veta hur mycket det är "lämpligt " att öppna sig utan att det blir negativa konsekvenser. Har stött på det lite då och då. Jag saknar filter som Jantelagen kräver. Men ytligt så är jag nog rätt så trevlig.