• Anonym (TS.)

    Är det ok att min man gör så här?

    Min man och jag har varit gifta i 11 år och har två barn ihop. Vi båda jobbar och gör många saker isär på vart sitt håll. Oftast har jag alltid varit den som velat göra saker ihop men han har prioriterat sina vänner ganska högt på listan och sagt nej till nästan alla förslag.

    Han jobbar mån-fre och är ledig på helgerna. Varje lördag och söndag går han ut med sina vänner på dagen och hittar på olika grejer, allra helst fika på stan elr fiska. Oftast mellan kl 12-17. VARJE helg sedan dagen jag känner honom.

    När det är någon lovdag och vi är lediga, spenderar han den med sina vänner. Nu har vi semester båda två sedan 30 juni i en hel månad. Han har gått ut varje dag med sina vänner. Varje dag! Han är ute och solar, badar, fiskar, reser mm med dom. Jag och barnen ser honom i ca 30 min -1 timma om dagen.

    Igår kom han hem efter en utlandsresa med vännerna och det första han gör när han äntligen kommer hem är att ta en dusch, äta och gå ut och festa med gänget. När jag frågade honom om han menade allvar svarade han "du behöver inte vara så beroende av mig och vilja umgås jämt ". Men jag ser dig ju aldrig! "Sluta tjata" får jag som svar. Det är juför fan äntligen semester och jag har längtat till detta. "Äsch, du har mig hemma hela året om vardagarna"...

    Jag blir så jävla ledsen att jag sprängs i tusen bitar. Jag pratar dagligen med honom om att han ska sluta vara så barnslig och mogna och växa upp. Men det blir aldrig en ändring. Såhär har det varit jämt så länge jag kan minnas. Så länge jag känt honom. Våra barn är inte alls fästa vid honom för han är aldrig hemma. Jag blir så jäkla illamående att jag spyr snart . Vilket jäkla svek! Jäkla dålig ursäkt till en man.

    Vad hade ni gjort?

  • Svar på tråden Är det ok att min man gör så här?
  • Poison82
    Anonym (Delat ansvar) skrev 2015-07-21 22:01:52 följande:

    Vi två verkar vara de enda som inte hetsar i denna tråd. Tror också det är klokt att ta en liten timeout i förhållandet. Förhoppningsvis får det TS man att få lite tid att fundera. Förordar fortfarande terapi oavsett om den leder till en separation eller att det blir bättre/bra igen . Vill absolut inte försvara något slag eller våld, och tror att kan man slå en gång, måste man förstå hur lätt det är att slå en annan gång.


    Nädå, jag är på samma linje men tycker inte att hon alls ska bo med honom just nu utan ha eget boende. Jag tror inte han kommer ta det på allvar annars
  • Bryggan007
    Anonym (TS.) skrev 2015-07-21 11:08:15 följande:

    Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Började gråta och sa massor av olika saker till honom. " Du är ingen riktig man" . "Du har noll respekt, annars hade du aldrig slagit mig". Gråtandes...

    Han sa: sluta dramatisera... Du spelar inte in någon film nu.

    Jag kan inte riktigt berätta För mina föräldrar vad som hänt. Vet inte vad dom hade gjort. Säkerligen polisanmält elr velat slå skiten själva.

    Jag har bara lust att försvinna nu. Men jag älskar mina barn och vill bara bort från honom och leva ensam med barnen. Hoppas jag får mod att lämna och aldrig återvända.


    Det låter inte som någon bra kille måste jag säga :(


    Inte alls ok vad han gör. Ibland är det bra att prata med någon närstående även om de blir förbannade.

    Jag förstår om du inte vill stanna kvar med honom, det behöver du ju inte heller.

    Styrkekram till dig!

  • Anonym (Notokay)

    Det är en svår fråga då du har barn och tänka på också men jag tycker absolut inte det låter okej för fem öre. Har du pratat något seriöst med honom? Han verkar undvika dig och ett mer seriöst samtal. Vad flyr han från? Är min första fråga. 
    Har ni varit ovänner över något? Finns det någon bakgrund till han beter som han gör?

  • Anonym (TS.)
    Anonym (Maja) skrev 2015-07-21 15:55:24 följande:

    Åk till dina föräldrar och håll er borta från honom! Han är en omogen mansgris! Och anmäl honom för att han slog dig, det tycker jag absolut att du ska göra. Och berätta allt för dina föräldrar, det är inget du behöver skämmas för, det är inte ditt fel att han är en gris och ett praktarsle. Du har rätt i att han inte är en riktig man. Får jag bara fråga en sak? Kommer han från nåt annat land? Tänkte på att han värnar så om sin mamma. Eller är han bara mammagris? Konstigt att han respekterar sin mamma så oerhört, men har noll respekt för sin fru, och sina barn. Usch. Håller tummarna för att du tar dig från honom. Du kan det. Du är värd bättre. Det är hundra gånger bättre att vara själv än att vara ensam i tvåsamhet. Eller tvåsamhet förresten. Du är redan ensamstående, i praktiken, men om du skiljer dig slipper du jättebebisen.


    Mina föräldrar har förstått att det inte är bra mellan oss. Att jag inte är ok med hur min livssituation ser ut. Men jag har inte berättat om slaget än. Jag behöver Fundera lite till om det.

    Nej han är inte från ett annat land. Han är bara en riktig jäkla mammagris som blivit serverad på silverfat av sin mamma. Hon är väldigt snäll mot mig Med. Det är mer han som är problemet och inte kapat navelsträngen än. Enligt honom så respekterar han sina barn massor. Visst!
  • Anonym (Barnen offer)
    Anonym (TS.) skrev 2015-07-22 15:28:57 följande:

    Mina föräldrar har förstått att det inte är bra mellan oss. Att jag inte är ok med hur min livssituation ser ut. Men jag har inte berättat om slaget än. Jag behöver Fundera lite till om det.

    Nej han är inte från ett annat land. Han är bara en riktig jäkla mammagris som blivit serverad på silverfat av sin mamma. Hon är väldigt snäll mot mig Med. Det är mer han som är problemet och inte kapat navelsträngen än. Enligt honom så respekterar han sina barn massor. Visst!


    Skilj dig, vad är det för en man som slår mamman till sina barn. Ett äckel.

    Vad lär du dina barn genom att stanna hos en sådan man?! De ser och förstår ALLT, ALLT!
  • Anonym (En mamma)
    Anonym (TS.) skrev 2015-07-22 15:28:57 följande:

    Mina föräldrar har förstått att det inte är bra mellan oss. Att jag inte är ok med hur min livssituation ser ut. Men jag har inte berättat om slaget än. Jag behöver Fundera lite till om det.

    Nej han är inte från ett annat land. Han är bara en riktig jäkla mammagris som blivit serverad på silverfat av sin mamma. Hon är väldigt snäll mot mig Med. Det är mer han som är problemet och inte kapat navelsträngen än. Enligt honom så respekterar han sina barn massor. Visst!


    Jag tror att det är viktigt att berätta om det allra sämsta. I ditt fall bland annat slaget. Det är ett sätt att erkänna för sig själv HUR dåligt det egentligen är. Annars kan man gå tillbaka och låtsas som att det "inte var så farligt" och att "omständigheterna var ju så att...." Och "jag var ju också...".

    När jag gjorde slut med mitt ex så berättade jag för mina föräldrar (och vänner) om hur det hade varit, av just den anledningen, det kunde nye få fortsätta och om mitt omdöme var så oklart att jag riskerade fundera över att gå tillbaka så behövde det finnas fler människor som visste. Han slog mig inte och misshandlade mig inte psykiskt, det var bara ett förhållande som inte var bra för mig. Det räcker faktiskt med det. Så ska man inte leva och absolut inte med barn.
  • Anonym (TS.)

    Det har funnits stunder där det varit bra mellan oss och det är därför jag inte skilt bara sådär. Någonting inom mig har alltid hoppats på att hitta tillbaka till det vi hade. För emellanåt om vardagarna är han en pappa och min man. Men han är en egoist som vill leva gott även om det är på någon annans bekostnad. Detta erkänner han aldrig utan snarare säger att det är tvärtom. Det är HAN som behöver göra något för att kunna koppla av och återhämta sig på helgerna, därav utelivet med polarna. Om jag får tid till återhämtning spelar ingen roll. Så vi ska inte ens börja prata om att vi aldrig gör nåt tillsammans. När jag frågar honom varför inte han kan göra nåt med barnen själv svarar han: "men dom är för små för att kunna gå ut och göra nåt med mig" dom kan ju inte spela boll med mig eller cykla". Dom får växa upp och bli lite större innan det är dags att hitta på saker".

    Allting ska hända i framtiden... Men när fan kommer den dagen? Så mycket skitsnack jag lyssnat på.

    Jag vet att det inte är bra så som vi har det nu. Absolut inte. Det jag kräver från honom är TID till familjen. Att vi ska vara hans första prio. Det vet han om! Men nu när han slog mig efter jag ställde honom mot väggen och konfronterade, har allting blivit bara svårare. Eller bara lättare. Jag hatar honom just nu.

    Vi har småbarn och jag vill inte att de ska leva utan en pappa. Även om jag mestadels känt mig som en singelmamma..

    Behövde bara skriva av mig. Jag gör ordentliga funderingar dom här dagarna...

  • Anonym (TS.)

    En gång när vi hade semester åkte vi ihop med barnen och svärföräldrarna till hans hemort. Det låg andra sidan Sverige så vi bestämde oss för att vara där länge, i hela 2 veckor. Planen var att umgås såklart och hitta på roliga saker ihop och bara njuta av ledigheten. Bara att hans kompisar inte var i närheten och inte kunde ringa gjorde mig jätteglad.

    Väl framme bråkade vi redan på andra dagen och vi blev skitsura på varandra. Båda långsinta och vi blev ovänner. Han hade skitmånga kompisar från hemorten med, som han inte hade träffat på länge så han " bara måååste" gå ut. Han gick ut VARJE DAG med dom och jag var hemma eller ute, själv med barnen och svärföräldrarna. Fy fan vad arg jag var. Vi bråkade bara mer och mer med varandra minns jag och jag hotade dagligen med att jag skulle åka tillbaka till vår stad med barnen. Men jag skämdes för att visa alla våra problem inför hans familj, dumt nog! Så där gick hela min semester medan han levde livet med sol, bad och uteliv. Fattar ni elr? :(

  • molly50
    Anonym (TS.) skrev 2015-07-22 17:23:37 följande:

    Det har funnits stunder där det varit bra mellan oss och det är därför jag inte skilt bara sådär. Någonting inom mig har alltid hoppats på att hitta tillbaka till det vi hade. För emellanåt om vardagarna är han en pappa och min man. Men han är en egoist som vill leva gott även om det är på någon annans bekostnad. Detta erkänner han aldrig utan snarare säger att det är tvärtom. Det är HAN som behöver göra något för att kunna koppla av och återhämta sig på helgerna, därav utelivet med polarna. Om jag får tid till återhämtning spelar ingen roll. Så vi ska inte ens börja prata om att vi aldrig gör nåt tillsammans. När jag frågar honom varför inte han kan göra nåt med barnen själv svarar han: "men dom är för små för att kunna gå ut och göra nåt med mig" dom kan ju inte spela boll med mig eller cykla". Dom får växa upp och bli lite större innan det är dags att hitta på saker".

    Allting ska hända i framtiden... Men när fan kommer den dagen? Så mycket skitsnack jag lyssnat på.

    Jag vet att det inte är bra så som vi har det nu. Absolut inte. Det jag kräver från honom är TID till familjen. Att vi ska vara hans första prio. Det vet han om! Men nu när han slog mig efter jag ställde honom mot väggen och konfronterade, har allting blivit bara svårare. Eller bara lättare. Jag hatar honom just nu.

    Vi har småbarn och jag vill inte att de ska leva utan en pappa. Även om jag mestadels känt mig som en singelmamma..

    Behövde bara skriva av mig. Jag gör ordentliga funderingar dom här dagarna...


    Jag förstår hur du tänker. Men om han inte kan skärpa till sig och säta er i första rummet ens när ni har fått barn,när ska han då börja göra det?

    Jag har också levt tillsammans med en man som betedde sig lite som din.
    Det var han och hans vilja som skulle komma i första hand.
    Jag fick inte ens umgås med andra och han var sjukligt svartsjuk.
    Samtidigt som jag misstänkte att han var den som var otrogen.
    När jag till slut satte ner foten ordentligt så slog han mig och försökte strypa mig.
    Jag vågade inte heller berätta för min familj och mina vänner till en början och det är något jag ångrar idag.
    Jag fick ingen hjälp att inse att jag inte borde gå tillbaka till honom.
    Så jag gjorde det. En gång.
    Han bättrade sig inte så till slut så gick jag.
    Hade jag vågat berätta om vad som egentligen hände så hade jag inte behövt ödsla tid och energi på honom en andra gång.

    Jag förstår hur du tänker med barnen.
    Det är klart att det bästa är om det kan funka mellan er som föräldrar.
    Men vad tror du är bäst för barnen? Att leva med två föräldrar som inte mår bra eller med två föräldrar som kan respektera varandra och komma överens som vänner på varsit håll?
    Om du ger honom fler chanser så är risken att det blir ännu sämre mellan er och att ni kommer att sluta som ovänner.
    Vad är då bäst för barnen,tror du?
    Barn är inte dumma. De märker om deras föräldrar inte mår bra.
    Mattias och Hannah.
Svar på tråden Är det ok att min man gör så här?