Är det ok att min man gör så här?

Jag har ofta pga av ilska och frustration sagt nä nu ska jag köra samma stil så han fattar. "Nu åker jag och barnen på minisemester så ska du allt få känna hur det känns att jämt vara ensam hemma". - jaaa, bra älskling.. Åk iväg och ha kul! Svarar han.

Elr... "Gå ut och gör nåt med barnen. Spela boll, gå ut och ät. Vad ni vill. "

Ska inte du med? -nää, orkar inte så jag ska ta och lägga mig och vila. Och när vi är tillbaka efter någon uteaktivitet i en timma ser jag att han har gått ut med vännerna.

Jag vill så gärna säga att jag inte alls är beroende, osäker, svag och rädd. Det är inte så jag ser mig själv. Men det är kanske så HAN ser mig och passar på. Jag vill verkligen inte vara någon hopplös romantiker men en del av mig vill ju så gärna tro att det ska bli bättre. Att barnen ska få tillbaka sin pappa och jag min man.

Finns det några av hans vänner som också är dina vänner, eller kanske att deras fruar är dina vänner. Bjud hem dem och försök få igång en diskussion där du säger hur roligt det är att göra saker gemensamt hela familjen.

Ni håller på att glida ifrån varandra och det är väl först nu som när du skriver på FL du verkligen förstår det. Ni måste hitta tillbaks till varandra, fråga din man vad han vill ha ut av sin familj. Du vet inte vad han pratar med sina vänner om. jag ska inte vara klok och Besserwisser för jag vet hur svårt det är med dessa samtal, man är för rädd att ta upp dem så man ältar samtalen i sitt huvud, rädd för att det ska bli bråk och gräl. Därför kanske du ska skriva ned dina tankar och ge honom brevet när du faktiskt tar en drivkälla från barnen.

Den enda gången jag och han umgås är när vi ska köpa kläder åt honom. Han han han!!!!

Det märkliga är att det var han som ville ha barn först och vill ha fler! Kan ni förstå elr? Helt jävla sjukt. Han uppfostrar inte dom. Det jobbet gör jag själv!