Argument emot att skaffa barn som 17 åring?

Inte för att vara pessimist eller så, men jag träffade min första pojkvän när jag gick första året på gymnasiet och jag trodde verkligen vi vi skulle vara ihop livet ut! Det trodde jag i flera år (vi var tom förlovade). Men efter 5 år tog det slut. Visst finns det undantag, men risken att man går skilda vägar är nog större.
Rekommenderar inte heller att skaffa barn innan man gått klart åtminstone gymnasiet och har något jobb!
Jag fick barn som ensamstående när jag var 22 år, hade då iaf fast jobb och inkomst så jag kunde försörja oss och ge mitt barn det hon behöver. Men det har inte bara varit lätt. Väntar nu mitt tredje barn tillsammans med min sambo :) har också alltid velat ha sex barn, men det var innan jag visste vilket jobb/ansvar det är att ha barn. Så efter detta barn blir det inga fler! (Jag är 28 år).

Ja tex detta: www.svenskaresebloggen.wordpress.com

Jag förstår dina känslor ts. Jag blev sjäv mamma som 18 åring och jag har aldrig i mitt liv ångrat det.

Men.

Jag förlorade också mycket. Jag hoppade av gymnasiet för det. Min sambo hade fast jobb och bra lön så pengar var aldrig ett problem. Vi hade då varit tillsammans i 4 år och bodde ihop i egen lägenhet.

Alla reagerade på att vi var så unga, min sambo var 19 år. Men jag visste att det var rätt och att vi skulle klara det. Vi har aldrig haft det dåligt ställt ekonomiskt eller så.

Men min utbildning gick åt skogen, Alla mina vänner försvann, antar att jag inte heller försökte hålla dom kvar. Dom pratade bara om fester, killar, supa, resa. Och jag ville inte ha något av det, har aldrig varit någon fest tjej och hatar att dricka. Jag saknade det inte och gör det inte än idag. Men dom försvann, vi hade inget gemensamt längre. Och först idag har dom börjat skaffa barn.

Jag blev ensam. Väldigt ensam och idag är det svårt att hitta vänner.

Idag har jag och min man 3 barn. Villa. Han har fast jobb och bra lön. Vi har varit tillsammans i 12 år nu och om två veckor säger vi ja till varann i kyrkan. Vi hör ihop, jag visste det då och jag vet det idag.

Men fortfarande är jag ensam. Jag har inga barndoms vänner kvar, nya vänner har jag men inga riktigt nära. Och det enda jag ångrar med att skaffa barn så tidigt var att jag blev sö himla ensam för mina vänner var inte där i livet ännu och om jag väntat hade jag haft någon att dela allt med.

Ensam graviditet, ingen att dela förlossningserfarenheter med, ensamma barnvagnpromenader, min dotter Träffade inga andra barn före hon började dagis, långa ensamma dagar med dottern medans sambon jobbade.

Tänk på det, att du måste "växa upp" fortare än dina vänner och många kommer antagligen försvinna ur ditt liv. Det kan blir ensamt.

Barn är ingen handväska som bara hänger med och ser fin och gullig ut. Det är ett livslångt ansvar som du kommer ha varenda dag. De är underbart och jag älskar att vara en ung mamma. Jag skulle aldrig byta.

Har du någon erfarenhet av små barn? Typ praktik på förskola?

Har du tänkt på att en graviditet kan vara så jobbig att du inte kan gå i skolan under tiden? De första tolv veckorna sov jag. Svärmor låg periodvis på sjukhus under sina graviditeter. Det blir inte alltid som man tänkt... Sedan har du förlossningen och tiden därefter. Mitt barn kom ut med sugklocka och jag fick en livmoderinfektion som krävde två starka antibiotikakurer för att försvinna. Jag fick ligga på sjukhus (igen) då. När bebisen var en månad fick jag en vidrig depression. Jag var likgiltig inför allt. Det enda som fungerade var relationen till bebisen och amningen. Min mamma fick komma och bo hos oss för maken mäktade inte ensam med mitt behov av stöd dygnet runt.

Det finns barn som vaknar flera gånger varje natt i många år. Min tjej på snart 16 månader vaknar vanligtvis 3-4 ggr varje natt. Som mest 7-8 ggr.

Det är både psykiskt och fysiskt tufft med barn. Man måste vara stark innan för ALLA prövas på olika sätt när de just blivit föräldrar.

TS, hur ser din relation ut till dina föräldrar? Har du en eller två närvarande föräldrar? Har du syskon? 

Om jag får gissa så skulle jag säga att det är något som inte stämmer i din familj. Någon relation har brustit, du känner dig ensam, och du är i desperat behov av att bygga dig en egen familj. Du skriver att du vill gifta dig, jag tror du söker efter trygghet. Du skriver att du vill bli hemmafru, du vill bli en närvarande förälder för ditt barn. Har du själv blivit sedd som barn?

Såg att du vill ha sex barn. Är du enda barnet? Jag har upptäckt ett mönster, och ensambarn, som varit ensamma ofta som barn, vill ofta ha flera barn själva. 

Ser även att du inte vill resa själv, utan du vill resa med din familj. Jag tror du är rädd för att vara ensam. Du vill starta en egen familj för du klarar inte av att vara ensam, eller? 

Jag tror även du saknar något i dig själv. Det du saknar är något som du tror ett barn kommer att fylla. Ungefär som att fylla ett tomt hål i hjärtat. 

Fast hoppa av skolan _måste_ man inte. Det är helt okej att ta ett studieuppehåll. Gick i skolan tills två veckor innan jag skulle föda, läste klart året på distans, var hemma ett år och fortsatte samma linje fast med de som var ett år yngre, var många av samma årgång som mig i min klass som bytt linjer och så och fått hoppa ner. Tog studenten ett år sent. Argumenterar inte för (eller emot) tonårsgraviditeter alls fast dom är otroligt opraktiska och har oddsen emot sig för framgång (mätt i sociala och ekonomiska aspekter) men vi kan i alla fall hålla oss till fakta.

Varför börjar du gymnasiet ett år för sent?

Och vad har det med saken att göra?

Känns inte som om det har så mycket med saken att göra, men kan svara ändå ifall det skulle hjälpa. 

Har två skilda föräldrar, bor med mamma. Pappa har jag kontakt med då jag är hemma hos honom då och då, vi brukar inte prata så mycket "känslor" dock.
Har två äldre syskon, en som är 10 år äldre och en som är 8 år äldre. Både lever med sina egna familjer och båda har två barn.
Har även två småsyskon på pappas sida. 
Så jag är inget ensambarn.

Ensam annars är jag väl, och vill skaffa en stor familj där vi alltid är tillsammans - men att jag vill skaffa barn för att fylla något jag saknar och tror att bebisen ska vara lösningen för mina "problem" är inte sant. Jag vill helt enkelt skaffa familj nu, är ingen karriärmänniska som behöver vänta tills det är för sent för barn för att sedan inse att "Oj, jag kanske borde skaffa barn nu" och vara 50 år när barnet är 10..

Att jag vill vara hemmafru har att göra med att jag gillar de typiska könsrollerna, sedan att det innebär att jag är mer närvarande för barnen är bara ett plus. 
Och ja, jag har blivit sedd som barn. 

Det sista har du dock rätt i, men det handlar inte endast om det, utan att jag inte finner något speciellt i att resa ensam. Vad ska jag göra ensam? Istället kan jag och min familj i framtiden resa tillsammans och upptäcka intressanta platser tillsammans. Kan däremot tycka att det är lika kul att resa ensam med pojkvännen ifall man inte har barn, men att resa helt ensam? Nej tack, vad tråkigt.