Tjugo års otrohet

Den 20/1 flyttar jag, äntligen. När jag tänker tillbaka på de sju månader som förflutit sedan historien uppdagades så känns allt som en lång mardröm. De första månaderna älskade jag min man för mycket för att lämna dessutom var jag i svår chock och var oförmögen att agera.

Med tiden har jag blivit såå mycket starkare och inser vad han verkligen gjort mot mig. Han har sjunkit i värde och betyder inte lika mycket längre men jag måste medge att det gör ont i mig att det blev såhär. För tre dagar sedan kom ytterligare en lögn fram som han såklart förnekar. Det är så lätt att säga "jag minns inte, kommer inte ihåg" Jag säger bara, FEGA KRAKE. Nää jag är andelens för god för honom. Han är inte värd att leva med mig. Jag är inte Guds bästa barn men något i likhet vad han gjort kommer jag aldrig i närheten av. Jag vet att jag kommer sakna de liv jag hade innan men jag måste försöka se framåt. Må jag få glädjen tillbaka så jag kan skratta och le som jag gjorde förr.

Jag kommer absolut fortsätta att skriva eftersom det gör gott i min själ att få dela med mig. Jag träffade läkare idag och det visade sig på testerna som har gjorts på mig att mina framsteg är stora. Ångesten och stressen har minskat avsevärt. Jag har fortfarande stora koncentrationssvårigheter men det går ändå framåt. Tänk att helt ofrivilligt hamna i denna makabra situation. Det känns väldigt orättvist. Inte så att jag önskar någon annan behöva genomgå helvetet men det är orättvist att min man har fått njuta sötebrödsdagar med en annan kvinna i tjugo år medans jag får bära helvetet av resterna. Han har haft trevligt och som straff får jag lida för det. Galet eller hur. Nu blir jag helt plötsligt så FB att jag vill skrika så taket lyfter. Någon som förstår ilskan jag känner ???

Gillar ditt inlägg och kan inte låta bli att le mitt i eländet. Jo han säger sig ha fått avsmak för A eftersom det blivit så mycket " biverkningar " av henne. Separation, ev skilsmässa, helvetesdagar i hemmet samt brev och underliga samtal som förmodligen kommit från det hållet. Största skadan är dock att förlora mig som han säger. I morgon flyttar jag. Min säng blir tom så att säga även stolen mitt emot honom vid matbordet. Sköna fåtöljen i vardagsrummet blir också tom...

Nu har jag flyttat. Det känns konstigt att för första gången på 40 år bo alldeles själv och att dessutom hamnat i situationen utan att själv önskat det. Världen är galen på nåt vis. Jag ångrar inte mitt val för det fanns inga alternativ som jag tidigare sagt. Min man bedrog mig stort och jag köpte inte det. Skulle någon annan ha gjort det efter 20 års otrohet??? Tror knappast det. I min värld finns inte plats för liknande svek. Jag har fortfarande känslor för min man men jag vet inte vad det står för? Känslorna är absolut inte som förr, det har han dödat. Men det är väl så att jag älskade den man jag trodde han var. Han är far till mina barn och kommer så att förbli men det är också allt. Nu tänker jag leva mitt liv så gott det går. Det är inte lätt att börja om från början när man är 63. Tror aldrig jag berättat min ålder? I sinnet är jag iaf inte äldre än 50.

Nu har jag sovit första natten alldeles ensam i mitt nya hem. Jag var väldigt ledsen när vi skildes i dörren, oj vad jag grät. Jag grät över situationen, grät för det min man har gjort mot mig i så många år. Det var också tungt i morse när jag vaknade med en tom säng bredvid mig men man vänjer sig nog. Jag trivs i mitt hem men oj vilken sorg jag har i mitt hjärta.

Tre nätter ensam och jag sover. Vid nåt tillfälle har jag vaknat mitt i natten, satt mig upp i sängen och snabbt konstaterat att sängen bredvid mig är tom. Är det konstigt när vi i 40 år funnits vid varandras sida ständigt förutom när min man rest i sitt jobb och varit hos A. Jag hatar tanken på det och skulle kunna S..... dom båda. När det är som svårast tänker jag på vad han gjort mot mig och då går det genast bättre. Ilskan tar överhand på nåt vis och jag inser att han är falsk och opålitlig. Inget att ha med andra ord

Jag saknar Dagny. Dagny är min 11 åriga katt som alltid varit min trogna vän. Alltid sovit vid min sida. Ibland på täcket, annars på min kudde. Jag får inte ha katt i min lägenhet dessutom tror jag hon har det bättre där hon befinner sig nu. Han kan vara ute fritt och fånga råttor hej vilt. Inga bilar finns där hellre så man behöver vara orolig. Ja det var mycket som jag fick ge avkall på tyvärr. Å vad jag hatar det som har hänt och dom som ligger bakom det. Men det är bara att bita ihop och gå vidare.

Min vardag börjar mer och mer ta form. Så normal som den kan bli i min situation. Sover oroligt, magkatarren ger sig mer tillkänna men vad kan man vänta sig ? Flytta tillbaka, nej, nej. Jag tänker inte leva med en man som är falsk och oärlig. En som inte var nöjd med en kvinna. Det är tyst som i graven från A trots att jag vädjat till henne för flera månader sedan att höra av sig så vi kan ta en vettig diskution. Önskar svar på frågor som fortfarande är ett stort frågetecken i mitt huvud. Helt oväntat föreslog (fortfarande min man) att vi vid tillfälle ska besöka A och konfrontera henne. Absolut, det är väl det bästa och han verkar ju inte backa eftersom han kom med förslaget.

Minnet plågar mig. Varje natt jag vaknar och såklart varje morgon gör sig historien påmind. Det är inte så att jag tänker " vilket fint väder idag" eller " idag ska jag träffa barnbarnen" Nej tyvärr är det de svarta som dyker upp först. Åtta månader kan tyckas en lång tid men för mig är det dagsfärskt. Det kommer ta många år innan minnet bleknar. För vissa sitter det i hela livet. Det är inte lätt att inse att jag blivit utsatt för ett stort livssvek.

Det handlar nog lite om att se i hennes ögon vad som är sanning/ lögn av vad min man sagt och även att höra hennes version. Samtidigt att se om hon är så jävla tuff som hon utger sig för att vara. När det gäller min man så har han hela tiden tagit på sig skulden alltså bedyrat hur oskyldig A är. Han har till 99% tagit insinativ till date osv. Jag blir otroligt arg bara jag skriver det nu. De flesta som varit med om liknande som jag har ser fram emot en konfrontation. Det blir liksom ett avslut.