Tjugo års otrohet

Nu har jag sovit första natten alldeles ensam i mitt nya hem. Jag var väldigt ledsen när vi skildes i dörren, oj vad jag grät. Jag grät över situationen, grät för det min man har gjort mot mig i så många år. Det var också tungt i morse när jag vaknade med en tom säng bredvid mig men man vänjer sig nog. Jag trivs i mitt hem men oj vilken sorg jag har i mitt hjärta.

Tre nätter ensam och jag sover. Vid nåt tillfälle har jag vaknat mitt i natten, satt mig upp i sängen och snabbt konstaterat att sängen bredvid mig är tom. Är det konstigt när vi i 40 år funnits vid varandras sida ständigt förutom när min man rest i sitt jobb och varit hos A. Jag hatar tanken på det och skulle kunna S..... dom båda. När det är som svårast tänker jag på vad han gjort mot mig och då går det genast bättre. Ilskan tar överhand på nåt vis och jag inser att han är falsk och opålitlig. Inget att ha med andra ord

Tror du kommit vidare en bra bit i din sorgeprocess, inte bara ledsen nu utan arg istället. Och att du kan sova är ett jättebra tecken. Så fort jag flyttade ut från vårt gemensamma hus till eget så sov jag så oerhört mycket bättre, kunde slappna av i mitt hem på ett sätt jag inte kunnat göra på många månader.

Hittade precis hot och har bara läst sista sidan.
Vilket svin!
Men du är stark kvinna! Du fixar det trots att det kan vara svårt emellanåt. Tycker att du ska tillåta dig själv att sörja, sörja det du hade och det du faktiskt trodde att du skulle ha.
Det kommer bli bättre med tiden och du är redan en bra bot på vägen.
Ta hand om dig <3

Jag saknar Dagny. Dagny är min 11 åriga katt som alltid varit min trogna vän. Alltid sovit vid min sida. Ibland på täcket, annars på min kudde. Jag får inte ha katt i min lägenhet dessutom tror jag hon har det bättre där hon befinner sig nu. Han kan vara ute fritt och fånga råttor hej vilt. Inga bilar finns där hellre så man behöver vara orolig. Ja det var mycket som jag fick ge avkall på tyvärr. Å vad jag hatar det som har hänt och dom som ligger bakom det. Men det är bara att bita ihop och gå vidare.

Min vardag börjar mer och mer ta form. Så normal som den kan bli i min situation. Sover oroligt, magkatarren ger sig mer tillkänna men vad kan man vänta sig ? Flytta tillbaka, nej, nej. Jag tänker inte leva med en man som är falsk och oärlig. En som inte var nöjd med en kvinna. Det är tyst som i graven från A trots att jag vädjat till henne för flera månader sedan att höra av sig så vi kan ta en vettig diskution. Önskar svar på frågor som fortfarande är ett stort frågetecken i mitt huvud. Helt oväntat föreslog (fortfarande min man) att vi vid tillfälle ska besöka A och konfrontera henne. Absolut, det är väl det bästa och han verkar ju inte backa eftersom han kom med förslaget.

Minnet plågar mig. Varje natt jag vaknar och såklart varje morgon gör sig historien påmind. Det är inte så att jag tänker " vilket fint väder idag" eller " idag ska jag träffa barnbarnen" Nej tyvärr är det de svarta som dyker upp först. Åtta månader kan tyckas en lång tid men för mig är det dagsfärskt. Det kommer ta många år innan minnet bleknar. För vissa sitter det i hela livet. Det är inte lätt att inse att jag blivit utsatt för ett stort livssvek.

Ännu är det inte lång tid du bott själv så förstår att det känns tufft ännu. Det är ett stort svek.

Men det bästa du kan göra är väl att göra saker du mår bra av, unna dig en blomma på bordet, köp något extra gott te, hälsa på en bra vän eller vad som nu får dig att må bra.

Att gå långa promenader kan vara oerhört läkande.

Kanske du kan påbörja något helt nytt som att gå en målar- eller skrivkurs där du kan få utlopp för känslorna inombords. Eller bara göra detta ändå hemma. Tror det är viktigt att du låter hela kroppen och olika sinnen involveras i läkeprocessen.

Lycka till!