Jag förstår mig inte på människor som bryr sig om andras barn. Själv hade jag inte brytt mig om andras barn vare sig det handlade om att dom mådde dåligt eller allmänt. Andras barn är för mig totalt ointressant. Jag tycker inga barn är varken söta eller oskyldiga. Jag tycker bara andras ungar är fula äckliga och jobbiga. Det finns undantag men många ungar är långt ifrån söta. Är det bara jag som känner så eller finns det flera än jag?
Nu pratar du om något annat. Det jag undrar över är att om din vän har en fyraåriga pojke som mår väldigt dåligt, detta är alltså inget som berör dig alls? Oavsett hur han är uppfostrad?
Nu pratar du om något annat. Det jag undrar över är att om din vän har en fyraåriga pojke som mår väldigt dåligt, detta är alltså inget som berör dig alls? Oavsett hur han är uppfostrad?
Det här med "barnens rätt " som ständigt är på tapeten i det här landet har gått totalt över styr. Det är inget annat än rent patetiskt och överdrivet . Barnens bästa osv som står skrivet lite överallt menas i princip med att barnen är några slags låtsas vuxna presidenter som ska ha allting och rätt till allt men att vuxna inte har några rättigheter, var har dom vuxnas rättigheter tagit vägen?
Jag är inte barnkär och är ovan att umgås med barn, men känner inget agg mot dom. Jag tycker dom är jobbiga men försöker alltid att vara vänlig mot dom. Om någon skadade sig så skulle jag definitivt hjälpa om inga föräldrar är i närheten
Nej, jag har heller inget vidare intresse av andras barn och förväntar mig inte att andra ska vara intresserade av mitt. Visst mår syskonbarn eller vänners barn dåligt känner jag för dem, men okända barn - nej. Varför ska man intressera sig av andras barn?
Förresten, något som har stört mig enda sedan jag själv var barn är främmande vuxna som söker kontakt med varenda barn de ser på tex ica. Kommer ihåg att jag tyckte det var väldigt obehagligt som 5 åring när någon främmande började vinka och ha sig.. Men det kanske är bara jag som känner så, kanske ska tillägga att jag har inga sociala problem ;)
Jag är väldigt barn- och djurkär.
Däremot finns det många vuxna som jag inte äger en tillstymmelse av positiva känslor inför.
Jag tror de i tråden som ställer frågor bara försöker förstå och inte ändra på vad ts tycker. Ts: Säg att du ser ett barn som blir slaget och/eller retat av ett eller flera andra barn, barnet är 5 år gammalt och inga vuxna finns i närheten, hur skulle du agera då?
Eller om du misstänker att ett barn blir vanvårdat i sitt hem?
Är inte jätteförtjust i främmande barn, kissar inte på mig av glädje när nån bekant/okänd kommer med sitt nyfödda knyte (blir snarare sjukt irriterad att det förutsätts att jag ska vilja kolla in i vagnen eller tom hålla det), men min empati sträcker sig absolut till ALLA människor som far illa, oavsett ålder.
Kan verkligen inte förstå någon som inte månar om ett litet barn som man misstänker far illa. Det innebär inte att jag älskar ungar som jag inte har en aktiv relation med.
Du är inte ensam TS, jag känner precis samma sak!