Jag förstår mig inte på människor som bryr sig om andras barn. Själv hade jag inte brytt mig om andras barn vare sig det handlade om att dom mådde dåligt eller allmänt. Andras barn är för mig totalt ointressant. Jag tycker inga barn är varken söta eller oskyldiga. Jag tycker bara andras ungar är fula äckliga och jobbiga. Det finns undantag men många ungar är långt ifrån söta. Är det bara jag som känner så eller finns det flera än jag?
Jo det är jag när det inte handlar om småbarn
Var själv lika ynklig och patetisk när jag var barnlös . Hatade barn och kunde inte för all världen förstå varför man gilla barn. Nu när jag själv blivit mamma så har jag mjuknat till; älskar dom ( förutom den lilla flickan som banka lego på min sons huvud) tycker synd om dom om dom far illa, barn ska alltid komma först och gråter som fan om någon får ett stillfött barn tex . Har ALDRIG hänt förut. När man som kvinna är barnlös frivilligt, ja då e man kall och bitter säger jag bara. Ni vet inte vad ni missar.
Jag gillar barn men vuxna är en annan sak.
Var själv lika ynklig och patetisk när jag var barnlös . Hatade barn och kunde inte för all världen förstå varför man gilla barn. Nu när jag själv blivit mamma så har jag mjuknat till; älskar dom ( förutom den lilla flickan som banka lego på min sons huvud) tycker synd om dom om dom far illa, barn ska alltid komma först och gråter som fan om någon får ett stillfött barn tex . Har ALDRIG hänt förut. När man som kvinna är barnlös frivilligt, ja då e man kall och bitter säger jag bara. Ni vet inte vad ni missar.
Jag gillar barn men vuxna är en annan sak.
Jag förstår inte varför barn ska behöva vara söta för att man ska bry sig om mår dåligt? Vad har det ens med varandra att göra?
Jag bryr mig om en människa far illa och mår dåligt oavsett ålder.
Har inga barn men gillar barn, speciellt mina nära vänners då eftersom jag känner dom.
Har däremot en rak kommunikation med mina vänner, vill dom prompt ha mig över på besök och jag är trött så brukar jag faktiskt säga att jag inte är på humör för Wii-spel och pussel. Då blir det lite "förhållningsregler" för kidsen. 
Kanske har hänt max en gång bör tilläggas. Men lite så är det, kommunikation och respekt åt båda hållen.
Jag som ÄR gammal håller med. Barn idag känns osjälvständiga, kräver ständig uppmärksamhet från de vuxna och har svårt att sysselsätta sig själva eller med andra barn. Alltid ska de vuxna vara med på något sätt. Våra barn kunde leka i timmar själva, hitta på, fantisera, konstruera leksaker av nästan vad för skräp som helst. Och de lekte ute nästan jämt, nu ser man sällan barn ute?
När vi var små och på kalas var vi själaglada om vi fick eget bord och slapp de vuxna. Nu är det tvärtom, barnen ska hela tiden vara i centrum och det går knappt att föra vettiga samtal då de hela tiden pockar på uppmärksamhet.
Jag är inte barnlös jag har en liten dotter på 5 månader som jag älskar över allt annat, däremot hatar jag andras små bebisar.
Jag har inget intresse för barn alls och jag vill helst inte ha barn i min närhet.
Jag är inte barnlös jag har en liten dotter på 5 månader som jag älskar över allt annat, däremot hatar jag andras små bebisar.