Jag förstår mig inte på människor som bryr sig om andras barn. Själv hade jag inte brytt mig om andras barn vare sig det handlade om att dom mådde dåligt eller allmänt. Andras barn är för mig totalt ointressant. Jag tycker inga barn är varken söta eller oskyldiga. Jag tycker bara andras ungar är fula äckliga och jobbiga. Det finns undantag men många ungar är långt ifrån söta. Är det bara jag som känner så eller finns det flera än jag?
Naturligtvis är det skillnad på ens egna barn och andras! Det är ju självklart. Att säga att man "älskar barn" rent allmänt, alla barn, är ju lika idiotiskt som att säga att man "älskar 35-åringar". Man kan ju inte älska personer enbart utifrån deras ålder!
Ni som är "så barnkära och älskar alla barn", vid vilken ålder upphör detta, när slutar ni älska dem? Dagen de fyller 18? När de blir tonåringar? Skulle vara intressant att veta!
Jag älskar naturligtvis mina egna barn, och kan även bry mig mycket om andra barn, tex syskonbarn. Men det är ju inte för att de är just barn, utan för att de är en del av våran släkt, av människor jag älskar. Det är ju inte så att jag kommer att sluta tycka om mina syskonbarn bara för att de blivit vuxna! Jag tycker om dem för de personer de är, och känner gemenskap med dem för att de ingår i min släkt.
Det här med "barnens rätt " som ständigt är på tapeten i det här landet har gått totalt över styr. Det är inget annat än rent patetiskt och överdrivet . Barnens bästa osv som står skrivet lite överallt menas i princip med att barnen är några slags låtsas vuxna presidenter som ska ha allting och rätt till allt men att vuxna inte har några rättigheter, var har dom vuxnas rättigheter tagit vägen?
Ha regna barn men gillar överlag inte andras barn.... bortskämda o ganska fula de flesta (men det säger jag aldrig).
Jo jag håller med. Man måste inte intressera sig för eller gilla andras barn. bara man tar hand om sina egna.
När jag var yngre avskydde jag barn. Tyckte de var fula, luktade och var högljudda. Nu har jag två själv. De luktar och är högljudda ibland, men jag får ju även se de roliga sidorna av dem eftersom jag lever med dem.
Har otroligt mycket mer empati och förståelse för barn idag än vad jag hade förut. Jag gråter t.ex varenda gång jag ser bilder från flyktingströmmen på barn, jag gråter av reklam för hjälporganisationer på TV, jag gråter av att se utmärglade ungar från Afrika.
Det gjorde jag aldrig tidigare. Då grät jag när jag såg djur fara illa istället. Kanske därför att jag tagit hand om djur och levt med djur långt tidigare än jag fick barn.
Så TS, du är inte ensam. Huvudsaken är väl att man behandlar sina egna barn rätt. Sedan när de blir tillräckligt stora för att ha kompisar får man även tänka på att behandla dem med respekt. Barn vill inte leka hemma hos andra barn som har sura föräldrar 
Har inga barn men gillar barn, speciellt mina nära vänners då eftersom jag känner dom.
Har däremot en rak kommunikation med mina vänner, vill dom prompt ha mig över på besök och jag är trött så brukar jag faktiskt säga att jag inte är på humör för Wii-spel och pussel. Då blir det lite "förhållningsregler" för kidsen.
Kanske har hänt max en gång bör tilläggas. Men lite så är det, kommunikation och respekt åt båda hållen.
Haha sådär gör jag med även efter att jag fått barn. Är jag tex barnledig så kan jag säga rakt ut att det inte lockar mig alls att umgås med ett hus fullt av ungar. Det är inget jag hymlar med alls.
På samma vis är jag rak med barnen. Nej är nej och ja är ja. Undviker helt ordet kanske eftersom de för de flesta barn blir samma sak som ja. Då är ordet nej mkt bättre.
Älskade min väns unge när han var runt året och kunde prata osv, jisses vad jag älskade honom. Han hade jag gärna hemma med eller utan hans mamma och han i sin tur valde ofta att stanna hos mig och inte åka med sin mamma och handla eller annat för han ville stanna hos Tant häxan. Tror han var 1 1/2-2 år när han stenhårt hävdade att han ville sova över och inte alls åka hem, vilket inte gick eftersom han inte hade varken välling eller blöjor hos mig. Men söt var han och så lillgammal. Än idag blir jag glad av att se honom trots att det är många år sedan jag och hans mamma slutade umgås sådär nära och ofta men jag tror ibland barn minns de där som älskar en när de var små och som fanns där även när de blir större. För han kommer fram än idag och hälsar och skojar och i vintras åkte han spontant pulka med mig och dottern och hennes kompis och han är 12 år nu.
Han var som min dotter väldigt lillgammal och smart och klok och framför allt utvecklade han humor riktigt tidigt, det gjorde mitt barn också. Hon har sån humor att vuxna ofta blir ställda när hon skojar.
Är sällan barnledig en hel vecka bara varannan helg och det flytet oftast bara vinterhalvåret eftersom pappan jobbar borta och det är högsäsong under sommaren eller mer maj- slutet av september. Nå oavsett jag har alltid gillat egentid helt enkelt.
Det bästa med andras ungar framför att ha egen är ju att man kan gå hem när man vill alternativt lämna tillbaka ungen när man tröttnat haha
Jag är tydligen en bra lektant kanske för att jag inte daltar och jag har roligt på riktigt när jag brottas med ungar eller leker överlag. Jag har minst lika kul som barnen. Förr med kompisen pojk så tackade hon mig alltid när vi umgåtts. Jag fattade aldrig riktigt vad hon var så tacksam över fören jag stod där ensam med ett barn själv. Då förstod jag varför hon tackade mig så mkt när jag varit där och hon kunnat dricka en kopp kaffe ifred utan att bli störd, eller Sven dusch själv utan minsta oro och kanske stå längre och bara njuta för hon inte behövde stressa. Men där och då förstod jag inte. För i min värld så var grabben en del av min familj eftersom jag älskade min vän och hon var min självvalda familj. Så enkel är jag på det viset. Lite som med dotterns storebror på pappans sida. Jag älskar honom, jag har älskat honom från första gången jag träffade honom när han bara sov hos sin pappa och jag var där. Jag kommer nog alltid att älska hennes bror tror jag fast han inte är min alls på något vis. Men han är mitt barns bror och alltid välkommen hit oavsett vad som händer. Skulle han vakna på som tonåring mitt i natten i framtiden så är det liksom helt okej för min del.
Jag tror du har rätt i det du skriver att vissa föräldrar glömmer alternativt tappar bort det där med vuxenprata osv. Jag gjorde det ett tag inte av elakhet eller så utan det var bara så fullt upp med att vara just förälder. Samtidigt så kom jag på mig själv med det och satte stopp själv. Jag älskar mitt barn. Men hon har samtidigt fått lära sig att man inte kan avbryta och störs hur som helst, sitter jag i telefonen så gör jag, är det inte något allvarligt som hänt så får man vänta. Jag kan fika med vänner i mitt kök utan att hon stör hela tiden. Ibland får hon vara med också men hon lärde sig fort att vi vuxna ibland är såååååå tråkiga och gick och gjorde annat och andra gånger förklarar jag att vi vuxna har lite viktiga saker vi låste prata om utan barnöron som lyssnar. Hon köper det och går och gör annat. Men hon är ju också trygg med att det är helt okej att komma till oss och fråga något eller be om hjälp. Det är bara inte okej att hoppa runt som en gummiboll och störa. Och ja i min tur kan hojta när vi vuxna pratat klart om det som var barnförbjudet och visa respekt åt det hållet. För jag tycker den skall gå åt bägge håll. Hon vet också att vi vuxna kan fika med någon kaka eller bulle utan att det per automatik innebär att hon får en bulle eller kaka eller sitta med alls. Hon förstår det och accepterat det och förstår att det är samma sak när hon umgås med sina vänner och de får fika, det innebär inte att alla vuxna som är på plats fikar bara för att barnen gör det.
Vi har tvistat om det flera gånger när hon hävdat att det minsann är orättvist. Jag förklarar att livet inte är rättvist och att hon fikar eller äter godsaker mkt mer än jag gör alls. Vi gjorde dealen att skriva upp varje gång hon fick något extra oavsett om det var en klubba, glass, grönsaksstavar med dipp osv. Hon insåg fort att hon åt betydligt mer extra på det sättet än jag gjorde och slutade tjafsa. Hon skrev på en lista och jag en. Tex hur många glassar finns hemma och hur många hon samt jag åt av dessa. Jag sa också att hon visst kan få fika när jag fikar men att om vi skall vara rättvisa så betyder det också att hon inte får äta en glass när hon är sugen och inte jag. Vi delade upp isglassar i frysen tex i somras. Rätt fort så fanns bara mina kvar. Hon insåg at det blev en förlust affär för hennes del och förstod att även om jag äter två bitar mörk choklad till en kopp kaffe så betyder inte det att jag ätit mer gott än henne och att två bitar choklad är mindre än tex en glass. Visst vill hon ibland och visst surar hon också eller blir arg det är okej. Men när hon blir äldre så kommer hon också vilja vara mer ifred med sina vänner utan någon mamma som kliver rakt in hur som helst. Det ha liksom redan börjat de sitter ofta på hennes rum och snackar och gör vad nu småflickor gör ihop och är inte alls lika intresserade av att umgås med oss vuxna alls.
Har inget bra tålamod överlag förutom med just barn, så får nog mest skylla mig lite själv som har gjort mig så "satans populär".
Jag älskar mina barn, men jag har inget större intresse av andras barn. Eftersom jag har flera barn verkar folk ta det som självklart att jag därmed skulle älska alla barn.
Jag hatar inte barn eller vuxna för den delen, men jag tycker det är ganska ointressanta. En del är söta och så, men jag har ingen större lust att ha huset fullt med andras barn..