Jag förstår mig inte på människor som bryr sig om andras barn. Själv hade jag inte brytt mig om andras barn vare sig det handlade om att dom mådde dåligt eller allmänt. Andras barn är för mig totalt ointressant. Jag tycker inga barn är varken söta eller oskyldiga. Jag tycker bara andras ungar är fula äckliga och jobbiga. Det finns undantag men många ungar är långt ifrån söta. Är det bara jag som känner så eller finns det flera än jag?
Man lär av sina misstag, så även jag.
Ni som är "så barnkära och älskar alla barn", vid vilken ålder upphör detta, när slutar ni älska dem? Dagen de fyller 18? När de blir tonåringar? Skulle vara intressant att veta!
Barn och djur har jag tålamod med för det mesta. Men jag brukar sätta stopp och säga ifrån långt innan mitt tålamod är slut alls. Rak och enkel kommunikation helt enkelt. Det kanske är helt fel men alla barn jag någonsin umgåtts med har insett fort att jag menar vad jag säger, att tjat och gnäll inte gynnar dem alls och att jag verkställer konsekvenser.
Väljer dessutom mina strider kanske ibland på sätt som får andra vuxna att tro att jag ger efter. Tex min avkomma vägrade ta på sig skor eller strumpor. Det var is ute och vinter och jag var inte på humör för tjafs utan ville vara hem. Ta på dig skorna nu. Nej jag vill inte ha skor vrålade ungen. Okej skit i det då gå barfota. La ner skorna i ryggsäcken. Kom så går vi. Andra vuxna bara blängde och jag kände väl med men fuck you öppna munnen bara om du vågar så skall jag visa hur man slaktar folk verbalt kom igen bara. Vet inte om jag utstrålade det men de höll tyst.
Vi går över skolgården. Det är som sagt is och snö ute. Jag går på som vanligt avkomman hamnar efter det var visst inte lika lätt att hålla takten barfota på isgata med grus på. Vi når parkeringen när hon ropar mamma mamma kan jag få ta på mig mina skor. Jag går tillbaka och räcker henne skorna här varsågod vill unga fröken kanske ha strumporna att torka bort den blöta snön och gruset med innan hon stoppar fötterna i skorna så slipper du få med grus i skorna för det kommer göra ont att gå med sedan? Ja mamma. Kan du hjälpa mig. Absolut. Vi pratar om en sträcka som tar Max 30 sekunder att gå annars. Ingen gång efter det där har hon tjafsat om skor på vintern eller är kallt eller blött. Men hade jag envisats med att hävda mig där inne tvinga på skor så hade allt bara växt och blivit hur stort som helst. Ibland är till synes ge efter det högre syftet och det enklaste sättet att lösa något.
Hon fick cykla barfota i somras också. Det var kul tills hon skrapade upp tårna i asfalten, för taggarna på trampens gjorde minsann inte alls ont så det så mamma. Nähä var det därför det gick så bra att bromsa för taggarna inte gjorde ont? Gissa vilken unge som inte alls vill cykla barfota nu för tiden eller i tofflor utan tar på sig gummiskor eller stövlar per automatik när vi skall cykla. Kanske fel väg, kanske är jag hård och dum. Men som jag ser det så är sakerna inga riktigt säkerhetsrisker och jag tror att just mitt barn lär sig snabbast genom att testa. Kalla fötter på is och gris var inte kul, uppskrapade tår var inte kul det heller.
Den enda sån grejen jag gjort som blivit misslyckad var när jag lät henne gå i one piece till skolan när hon vågade ta på sig kläder på morran. Jag insåg att vi kommer för sent om jag tar den här striden och la bara ner klädena i ryggsäcken och så gick vi. Tänkte i min enfald att de andra barnen skulle påpeka att one piece är typ som en pyjamas och att avkomman skulle känna at riktiga kläder nog var att föredra. Jag hade fel one piece var tydligen häftigt och det var vad avkomman hade på sig när jag hämtade henne senare. Så aldrig mer one piece till skolan. Man lär av sina misstag, så även jag.
Min är ju ensambarn här hemma och jag har aldrig roat henne. Jag har kunnat ge förslag på saker hon kan dissa allt och mena att allt är tråkigt. Jaha då får du nog ha lite tråkigt då hjärtat. Hon kan sura, bli arg rusa till rummet och jag är sämsta mamman i världen. Helt okej. Två minuter senare har hon kommit på något att göra på sitt rum. Nästa gång hon kommer ut så brukar hon be om ursäkt för sina ord och förklara att hon inte menade dem. Jag kan leva med det.
Fantasi är bra grejor. Ibland undrar jag vem av oss två här hemma som lever mest i fantasin jag eller avkomman
När det kommer till barn så är jag tyvärr Mary fucking Poppins, borde valt den yrkeslinjen. Men kanske är så när man inte har barn?! Vad vet jag?
[quote=75831113][quote-nick]Anonym (D.a) skrev 2015-10-03 19:20:04 följande:[/quote-nick]
Jag förstår mig inte på människor som bryr sig om andras barn. Själv hade jag inte brytt mig om andras barn vare sig det handlade om att dom mådde dåligt eller allmänt. Andras barn är för mig totalt ointressant. Jag tycker inga barn är varken söta eller oskyldiga. Jag tycker bara andras ungar är fula äckliga och jobbiga. Det finns undantag men många ungar är långt ifrån söta. Är det bara jag som känner så eller finns det flera än jag?
[/
Jag jobbar inom skolan och jag bryr mig väldigt mycket om andras barn. Så även om du TS inte skulle pissa på mitt barn om hon var i lågor, så skulle jag troligtvis gå genom eld och lågor för dina barn. Jag gör detta eftersom jag bryr mig om människor och anser att människor bör behandlas med kärlek och respekt.
Tråkigt ett du inte ser världen på samma sätt.
Alltså, är det inte litet magstarkt att säga att man HATAR andras barn...
Detär rätt naturligt att man älskar sitt eget barn mest, och använder det som "måttstock" - men inte hatar man andra barn för det...?
Barns rättigheter står inte i konflikt med vuxnas rättigheter, det är bara det att vi vuxna - och då framför allt föräldrarna - är ansvariga även för barnen. Alltså är det vårt ansvar att barn får sina rättigheter tillgodosedda.
Vad gäller uppfostran, som du tycker är slapp. Välkommen tillbaka om några år, när du skaffat dig litet egen erfarenhet, så kan vi diskutera frågan mer! Men visst får du ha en åsikt redan nu, jag misstänker dock att du kommer se annorlunda på saken när du fått egen praktisk erfarenhet av att uppfostra barn.
Men jag kan berätta om hur jag ser på uppfostran, mitt mål är att minabarn ska må bra och utvecklas på alla plan. Jag vill att de ska bli trevliga, väluppfostrade, laglydiga vuxna med bra jobb, stabilA och kärleksfulla relationer o.s.v. Att de ska vara lyckliga, helt enkelt! Att ha en väluppfostrad fyraåring som alltid beter sig Bra bland folk är inte ett självändamål för mig, i vägen mot det större målet. Jag kanske skulle kunna "straffa" barnet till att bete sig vad som i dina ögon är bra, men till vilket pris? Hur ska mitt barn lära sig att ta hänsyn till andra, om hen känner sig nonchalerad av den person som ska älska henom mest - jag! (Och pappan). Hur ska vi få barnet att lyssna på oss, om inte vi lyssnar på barnet?
Som sagt, man kan säkert straffa och skrämma barn till att uppföra sig. Men de har nte lärt sig något av det, mer än att man måste lyda mamma. Och en dag gör de revolt! Den dagen blir det inte roligt, direkt. Troligtvis gör de små revolter tidigt, ditt barn kommer vara tyrannen i sandlådan på förskolan, som kör över alla andra... För det är ju vad barnet har lärt sig...!
Jag känner precis som du ts. Andras barn är totalt ointressanta. Jag vill naturligtvis inte att de ska fara illa men jag har inget intresse av att umgås med dem.
Är också totalt ointresserad av andras barn, detta ointresse är dock inte ömsesidigt.
Sedan finns det självklart individer som man klickar med, precis som med vuxna. Men jag gullar hellre med en kattunge eller valp än med en bebis
Är också totalt ointresserad av andras barn, detta ointresse är dock inte ömsesidigt.
Sedan finns det självklart individer som man klickar med, precis som med vuxna. Men jag gullar hellre med en kattunge eller valp än med en bebis
Får man i denna miljö av sanningssägande ändå uttrycka att man faktiskt älskar barn!!??! Det kanske beror på att jag valt att inte sätta barn till världen själv. Jag högaktar det förhållningssätt som barn av naturen har, de lever i här och nu, de har dolda agendor som är så underbart uppenbara, de är verkligen bara bara människor med allt ont och gott det medför. Barn är ju ganska enkla att hantera, hur skrikiga och jobbiga de än är! Vuxna är absolut ännu jobbigare, med masker, lögner, tillgången till pengar, sexuella spel osv.
Jag jobbar inte med barn dagligen så jag kanske är naiv, men när barnen kommer till mig är det alltid en upplevelse för både dem och mig! Jag skriver för barn. Och vill inte någonsin glömma hur det var att vara ett!!
Jag tror dock att sanningen behövs; det där med att man inte bör tvingas till att älska alla barn, andras barn. Men jag tror rent intellektuellt att vi tjänar på att se potentialen i barnen och se dem rent kollektivt som en oskriven sida, en tom agenda som kan göra vår värld bättre.
Se bara till en kvinna som hade stora problem i förhållandet till de egna barnen och deras existens, men som gjort oöverträffade insatser för andras barn överallt i världen - Astrid Lindgren!!!
Alltså, är det inte litet magstarkt att säga att man HATAR andras barn...
Detär rätt naturligt att man älskar sitt eget barn mest, och använder det som "måttstock" - men inte hatar man andra barn för det...?
Barns rättigheter står inte i konflikt med vuxnas rättigheter, det är bara det att vi vuxna - och då framför allt föräldrarna - är ansvariga även för barnen. Alltså är det vårt ansvar att barn får sina rättigheter tillgodosedda.
Vad gäller uppfostran, som du tycker är slapp. Välkommen tillbaka om några år, när du skaffat dig litet egen erfarenhet, så kan vi diskutera frågan mer! Men visst får du ha en åsikt redan nu, jag misstänker dock att du kommer se annorlunda på saken när du fått egen praktisk erfarenhet av att uppfostra barn.
Men jag kan berätta om hur jag ser på uppfostran, mitt mål är att minabarn ska må bra och utvecklas på alla plan. Jag vill att de ska bli trevliga, väluppfostrade, laglydiga vuxna med bra jobb, stabilA och kärleksfulla relationer o.s.v. Att de ska vara lyckliga, helt enkelt! Att ha en väluppfostrad fyraåring som alltid beter sig Bra bland folk är inte ett självändamål för mig, i vägen mot det större målet. Jag kanske skulle kunna "straffa" barnet till att bete sig vad som i dina ögon är bra, men till vilket pris? Hur ska mitt barn lära sig att ta hänsyn till andra, om hen känner sig nonchalerad av den person som ska älska henom mest - jag! (Och pappan). Hur ska vi få barnet att lyssna på oss, om inte vi lyssnar på barnet?
Som sagt, man kan säkert straffa och skrämma barn till att uppföra sig. Men de har nte lärt sig något av det, mer än att man måste lyda mamma. Och en dag gör de revolt! Den dagen blir det inte roligt, direkt. Troligtvis gör de små revolter tidigt, ditt barn kommer vara tyrannen i sandlådan på förskolan, som kör över alla andra... För det är ju vad barnet har lärt sig...!