Ovärdigt slut
Har för första gången (på 45 år) råkat ut för ett avslut på en relation som jag inte förstår mig på. Hoppas någon här kan hjälpa mig förstå.
För ett drygt halvår sedan träffade jag en kvinna på en dejtingsajt (min ålder, skild sedan snart 3 år, efter 23-årigt äktenskap). Hon tog kontakt med mig, men redan andra meddelandet skrev hon att "hon nog inte var redo för ett förhållande". Jag fick tunnelseende och missade detta, vilket kanske var dumt med tanke på vad som sedan hände.
För ett drygt halvår sedan träffade jag en kvinna på en dejtingsajt (min ålder, skild sedan snart 3 år, efter 23-årigt äktenskap). Hon tog kontakt med mig, men redan andra meddelandet skrev hon att "hon nog inte var redo för ett förhållande". Jag fick tunnelseende och missade detta, vilket kanske var dumt med tanke på vad som sedan hände.
Vi träffades, föll för varandra och allt klickade. Det tyckte vi båda. Men efter några dagar berättade hon att hon haft ångestattacker och mått dåligt på grund av livsstress en längre tid. Hon blev osäker på om hon ville/orkade fortsätta, och tyckte vi gick för fort fram. Jag backade lite men förklarade att jag är bra på att stötta och att jag hade egen erfarenhet av en sådan period i livet.
Hon tog ett djupt andetag och vi kämpade på men jag märkte att hon mådde dåligt. Hon drog sig undan (alla, inte bara mig) och uppvisade samtliga symtom som finns i listan när man läser om någon som lider av depression eller utmattningsdepression. Hon berättade även om riktigt mörka tankar och sade att jag är den ende som någonsin fått ta del av dem.
Hon gav mig dessa månader väldigt vackra och målande beskrivningar om vad hon tyckte om mig, på alla tänkbara plan. Hon sade aldrig att hon älskade mig, men alla de där orden kändes överflödiga och det kändes verkligen som att hon gjorde det. Med tanke på orden hon gav mig kändes jag som en unik man i hennes liv, och det kändes såklart underbart med tanke på att jag kände likadant för henne. Vi hade fantastisk sex. Vi grälade aldrig, utbytte inte en enda sur min, spydig kommentar eller irriterad blick. Absolut ingenting på över ett halvår. Inte ens in närheten. Vi skrev närmare 20.000 chattmeddelanden och inte heller där blev det någonsin kärvt. Hon sade också flera gånger att hon levt sitt liv bakom ett skal och med en mask, men att jag så snabbt kom bakom skalet och såg bakom masken. Hon tyckte det var både betryggande och otäckt. "Du ser ju rakt genom mig, sade hon flera gånger". Hon var oerhört respektfull och hade så många bra egenskaper och gemensamma intressen med mig att jag måste säga att hon var (är) kvinnan i mitt liv - helt utan att jag tvekat om det en enda gång sedan jag träffade henne.
Men en dag i somras brast det för henne. Hon sade att hon inte visste vad hon kände för mig (eller för något/någon). Allt var jämngrått och hon kände sig som en belastning och inte värd vatten - trots att jag aldrig någonsin sagt något, bara lyft henne och förklarat hur underbar jag tycker hon är. Hon ville inte bli månad om, tänkt på eller älskad när hon mådde sådär. Ändå kom det ständigt små nödrop i hennes bisatser som gjorde det omöjligt att fråga "hur det var" och spinna vidare på det. Hon storgrät i mina armar flera gånger. Jag gav henne allt jag kunde på alla plan och hon har sagt att hon aldrig upplevt en man som jag i hennes närhet, aldrig känt sig så älskad, ompysslad, sexig eller vacker. För mig var det ingen ansträngning att ge henne allt det där, eftersom jag älskade henne på riktigt.
Hon tog ett djupt andetag och vi kämpade på men jag märkte att hon mådde dåligt. Hon drog sig undan (alla, inte bara mig) och uppvisade samtliga symtom som finns i listan när man läser om någon som lider av depression eller utmattningsdepression. Hon berättade även om riktigt mörka tankar och sade att jag är den ende som någonsin fått ta del av dem.
Hon gav mig dessa månader väldigt vackra och målande beskrivningar om vad hon tyckte om mig, på alla tänkbara plan. Hon sade aldrig att hon älskade mig, men alla de där orden kändes överflödiga och det kändes verkligen som att hon gjorde det. Med tanke på orden hon gav mig kändes jag som en unik man i hennes liv, och det kändes såklart underbart med tanke på att jag kände likadant för henne. Vi hade fantastisk sex. Vi grälade aldrig, utbytte inte en enda sur min, spydig kommentar eller irriterad blick. Absolut ingenting på över ett halvår. Inte ens in närheten. Vi skrev närmare 20.000 chattmeddelanden och inte heller där blev det någonsin kärvt. Hon sade också flera gånger att hon levt sitt liv bakom ett skal och med en mask, men att jag så snabbt kom bakom skalet och såg bakom masken. Hon tyckte det var både betryggande och otäckt. "Du ser ju rakt genom mig, sade hon flera gånger". Hon var oerhört respektfull och hade så många bra egenskaper och gemensamma intressen med mig att jag måste säga att hon var (är) kvinnan i mitt liv - helt utan att jag tvekat om det en enda gång sedan jag träffade henne.
Men en dag i somras brast det för henne. Hon sade att hon inte visste vad hon kände för mig (eller för något/någon). Allt var jämngrått och hon kände sig som en belastning och inte värd vatten - trots att jag aldrig någonsin sagt något, bara lyft henne och förklarat hur underbar jag tycker hon är. Hon ville inte bli månad om, tänkt på eller älskad när hon mådde sådär. Ändå kom det ständigt små nödrop i hennes bisatser som gjorde det omöjligt att fråga "hur det var" och spinna vidare på det. Hon storgrät i mina armar flera gånger. Jag gav henne allt jag kunde på alla plan och hon har sagt att hon aldrig upplevt en man som jag i hennes närhet, aldrig känt sig så älskad, ompysslad, sexig eller vacker. För mig var det ingen ansträngning att ge henne allt det där, eftersom jag älskade henne på riktigt.
Den dagen försökte hon gå, med orden att hon "inte vet vad hon känner" och att hon måste vara själv, helst bo i en grotta. Två timmar senare fick vi kontakt. Hon var ledsen och sade att hon hade uppskattat min famn. Dagen efter kom hon och vi fortsatte som vanligt, med tårdränkt mark att stå och gå på.
Hon blev även inlagd på sjukhus för att hon fått svåra stressymtom, på sin korta semester. Lite senare var det dags igen. Ungefär samma visa. Hon visste inte vad hon kände för mig - om det var kärlek till en man, ett syskon eller en vän. Hon kände att hon kanske utnyttjade mig för min godhets skull. Samtidigt visste hon inte ens om hon älskade sina barn, hade ångestattacker, enorma sömnproblem och for runt som en skottspole med sina barn och deras träningar/matcher. Jag försökte låta bli att hoppas på att vi kunde ses. Det blev därmed också alltmer sällan.
Så för en månad sen kom slutet. Vi satt i ösregnet i min bil, och hade bestämt att vi skulle prata om oss. Stämningen var tryckt. Jag pratade lugnt och förklarade igen att hennes mående inte påverkar min syn på henne, att hon är älskvärd som få andra, den mest underbara kvinna jag träffat och att jag är stark nog att bära oss båda om det skulle behövas. Jag var samlad, men hon började gråta. Jag såg gatubelysningens ljus blänka på hennes kinder. Hon sa inte så mycket, men efter en stund sa hon: "Nej... jag måste vara själv". Hon fortsatte gråta. Därefter rasade hon ihop i mitt knä, tog krampaktigt tag i min jacka och drog den mot sig. Jag hade räddat "oss" flera gånger detta halvår och kände att jag inte orkade en gång till. När hon låg där i mitt knä upplevde jag henne som ett barn som höll på att drunkna. Efter en halvminut reste hon sig upp, torkade tårarna och klev ur bilen, men brast återigen ut i tårar, lutade sig in och sade "Hej...". Jag var väl i chocktillstånd, och fick inte ur mig något.
Det gick några dagar, hon skickade ett slags avskedsmeddelande på sms. Jag svarade kort. Efter en vecka skrev jag att jag saknar henne i mitt liv. Hon skrev att hon saknar mig också, våra samtal och mina varma kramar. Sedan dess har vi fortsatt sms:a. Hon håller sig förvånansvärt nära i meddelandena. Det är mycket kramar, mycket värme. Inte som förut förstår, men jag känner lite att hennes hjärta inte kan släppa detta. Jag får lite känslan av att detta inte blev som hon tänkt sig, och att hon är orolig för att jag ska försvinna in i någon annans famn. Hon jobbar nu på med mindfulness, yoga och annat som hon tror behöver för att må bättre.
Sammanfattningsvis upplever jag detta som ett mysterium. Vi hade ALLT gemensamt, med enormt bra förutsättningar på alla sätt. Inte ett enda gräl, ingen sur min... ingenting. Vi skrattade, myste och hade fantastisk närhet och sex. Ändå... gick det inte. Och jag kan inte förstå varför. Eller tog hennes depression udden av känslolivet och gjorde henne så utmattad att att hon inte orkade varken ge eller ta emot tillräckligt för att känna sig bekväm eller tillräckligt bra?
För min del har inget ändrats. Hon är den jag vill leva resten av mitt liv med, och jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att det ska bli så. Det finns mycket mer att säga, men det blir för långt. Fråga gärna om ni undrar något.
Att bara släppa henne och smita undan detta "jobbiga" är inte aktuellt. Så den typen av råd är jag inte intresserad av. Jag är fokuserad på denna kvinna och vill göra allt jag kan för att vi ska få en värdig chans. Det som hände var inte värdigt oss.
Så för en månad sen kom slutet. Vi satt i ösregnet i min bil, och hade bestämt att vi skulle prata om oss. Stämningen var tryckt. Jag pratade lugnt och förklarade igen att hennes mående inte påverkar min syn på henne, att hon är älskvärd som få andra, den mest underbara kvinna jag träffat och att jag är stark nog att bära oss båda om det skulle behövas. Jag var samlad, men hon började gråta. Jag såg gatubelysningens ljus blänka på hennes kinder. Hon sa inte så mycket, men efter en stund sa hon: "Nej... jag måste vara själv". Hon fortsatte gråta. Därefter rasade hon ihop i mitt knä, tog krampaktigt tag i min jacka och drog den mot sig. Jag hade räddat "oss" flera gånger detta halvår och kände att jag inte orkade en gång till. När hon låg där i mitt knä upplevde jag henne som ett barn som höll på att drunkna. Efter en halvminut reste hon sig upp, torkade tårarna och klev ur bilen, men brast återigen ut i tårar, lutade sig in och sade "Hej...". Jag var väl i chocktillstånd, och fick inte ur mig något.
Det gick några dagar, hon skickade ett slags avskedsmeddelande på sms. Jag svarade kort. Efter en vecka skrev jag att jag saknar henne i mitt liv. Hon skrev att hon saknar mig också, våra samtal och mina varma kramar. Sedan dess har vi fortsatt sms:a. Hon håller sig förvånansvärt nära i meddelandena. Det är mycket kramar, mycket värme. Inte som förut förstår, men jag känner lite att hennes hjärta inte kan släppa detta. Jag får lite känslan av att detta inte blev som hon tänkt sig, och att hon är orolig för att jag ska försvinna in i någon annans famn. Hon jobbar nu på med mindfulness, yoga och annat som hon tror behöver för att må bättre.
Sammanfattningsvis upplever jag detta som ett mysterium. Vi hade ALLT gemensamt, med enormt bra förutsättningar på alla sätt. Inte ett enda gräl, ingen sur min... ingenting. Vi skrattade, myste och hade fantastisk närhet och sex. Ändå... gick det inte. Och jag kan inte förstå varför. Eller tog hennes depression udden av känslolivet och gjorde henne så utmattad att att hon inte orkade varken ge eller ta emot tillräckligt för att känna sig bekväm eller tillräckligt bra?
För min del har inget ändrats. Hon är den jag vill leva resten av mitt liv med, och jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att det ska bli så. Det finns mycket mer att säga, men det blir för långt. Fråga gärna om ni undrar något.
Att bara släppa henne och smita undan detta "jobbiga" är inte aktuellt. Så den typen av råd är jag inte intresserad av. Jag är fokuserad på denna kvinna och vill göra allt jag kan för att vi ska få en värdig chans. Det som hände var inte värdigt oss.
Som tur är finns det inte så många i min ålder som beter sig så. Och hon gör det verkligen inte.
