• Anonym (reddish)

    Ovärdigt slut

    Har för första gången (på 45 år) råkat ut för ett avslut på en relation som jag inte förstår mig på. Hoppas någon här kan hjälpa mig förstå.

    För ett drygt halvår sedan träffade jag en kvinna på en dejtingsajt (min ålder, skild sedan snart 3 år, efter 23-årigt äktenskap). Hon tog kontakt med mig, men redan andra meddelandet skrev hon att "hon nog inte var redo för ett förhållande". Jag fick tunnelseende och missade detta, vilket kanske var dumt med tanke på vad som sedan hände.
    Vi träffades, föll för varandra och allt klickade. Det tyckte vi båda. Men efter några dagar berättade hon att hon haft ångestattacker och mått dåligt på grund av livsstress en längre tid. Hon blev osäker på om hon ville/orkade fortsätta, och tyckte vi gick för fort fram. Jag backade lite men förklarade att jag är bra på att stötta och att jag hade egen erfarenhet av en sådan period i livet.

    Hon tog ett djupt andetag och vi kämpade på men jag märkte att hon mådde dåligt. Hon drog sig undan (alla, inte bara mig) och uppvisade samtliga symtom som finns i listan när man läser om någon som lider av depression eller utmattningsdepression. Hon berättade även om riktigt mörka tankar och sade att jag är den ende som någonsin fått ta del av dem.

    Hon gav mig dessa månader väldigt vackra och målande beskrivningar om vad hon tyckte om mig, på alla tänkbara plan. Hon sade aldrig att hon älskade mig, men alla de där orden kändes överflödiga och det kändes verkligen som att hon gjorde det. Med tanke på orden hon gav mig kändes jag som en unik man i hennes liv, och det kändes såklart underbart med tanke på att jag kände likadant för henne. Vi hade fantastisk sex. Vi grälade aldrig, utbytte inte en enda sur min, spydig kommentar eller irriterad blick. Absolut ingenting på över ett halvår. Inte ens in närheten. Vi skrev närmare 20.000 chattmeddelanden och inte heller där blev det någonsin kärvt. Hon sade också flera gånger att hon levt sitt liv bakom ett skal och med en mask, men att jag så snabbt kom bakom skalet och såg bakom masken. Hon tyckte det var både betryggande och otäckt. "Du ser ju rakt genom mig, sade hon flera gånger". Hon var oerhört respektfull och hade så många bra egenskaper och gemensamma intressen med mig att jag måste säga att hon var (är) kvinnan i mitt liv - helt utan att jag tvekat om det en enda gång sedan jag träffade henne.

    Men en dag i somras brast det för henne. Hon sade att hon inte visste vad hon kände för mig (eller för något/någon). Allt var jämngrått och hon kände sig som en belastning och inte värd vatten - trots att jag aldrig någonsin sagt något, bara lyft henne och förklarat hur underbar jag tycker hon är. Hon ville inte bli månad om, tänkt på eller älskad när hon mådde sådär. Ändå kom det ständigt små nödrop i hennes bisatser som gjorde det omöjligt att fråga "hur det var" och spinna vidare på det. Hon storgrät i mina armar flera gånger. Jag gav henne allt jag kunde på alla plan och hon har sagt att hon aldrig upplevt en man som jag i hennes närhet, aldrig känt sig så älskad, ompysslad, sexig eller vacker. För mig var det ingen ansträngning att ge henne allt det där, eftersom jag älskade henne på riktigt.
    Den dagen försökte hon gå, med orden att hon "inte vet vad hon känner" och att hon måste vara själv, helst bo i en grotta. Två timmar senare fick vi kontakt. Hon var ledsen och sade att hon hade uppskattat min famn. Dagen efter kom hon och vi fortsatte som vanligt, med tårdränkt mark att stå och gå på.
    Hon blev även inlagd på sjukhus för att hon fått svåra stressymtom, på sin korta semester. Lite senare var det dags igen. Ungefär samma visa. Hon visste inte vad hon kände för mig - om det var kärlek till en man, ett syskon eller en vän. Hon kände att hon kanske utnyttjade mig för min godhets skull. Samtidigt visste hon inte ens om hon älskade sina barn, hade ångestattacker, enorma sömnproblem och for runt som en skottspole med sina barn och deras träningar/matcher. Jag försökte låta bli att hoppas på att vi kunde ses. Det blev därmed också alltmer sällan.

    Så för en månad sen kom slutet. Vi satt i ösregnet i min bil, och hade bestämt att vi skulle prata om oss. Stämningen var tryckt. Jag pratade lugnt och förklarade igen att hennes mående inte påverkar min syn på henne, att hon är älskvärd som få andra, den mest underbara kvinna jag träffat och att jag är stark nog att bära oss båda om det skulle behövas. Jag var samlad, men hon började gråta. Jag såg gatubelysningens ljus blänka på hennes kinder. Hon sa inte så mycket, men efter en stund sa hon: "Nej... jag måste vara själv". Hon fortsatte gråta. Därefter rasade hon ihop i mitt knä, tog krampaktigt tag i min jacka och drog den mot sig. Jag hade räddat "oss" flera gånger detta halvår och kände att jag inte orkade en gång till. När hon låg där i mitt knä upplevde jag henne som ett barn som höll på att drunkna. Efter en halvminut reste hon sig upp, torkade tårarna och klev ur bilen, men brast återigen ut i tårar, lutade sig in och sade "Hej...". Jag var väl i chocktillstånd, och fick inte ur mig något.

    Det gick några dagar, hon skickade ett slags avskedsmeddelande på sms. Jag svarade kort. Efter en vecka skrev jag att jag saknar henne i mitt liv. Hon skrev att hon saknar mig också, våra samtal och mina varma kramar. Sedan dess har vi fortsatt sms:a. Hon håller sig förvånansvärt nära i meddelandena. Det är mycket kramar, mycket värme. Inte som förut förstår, men jag känner lite att hennes hjärta inte kan släppa detta. Jag får lite känslan av att detta inte blev som hon tänkt sig, och att hon är orolig för att jag ska försvinna in i någon annans famn. Hon jobbar nu på med mindfulness, yoga och annat som hon tror behöver för att må bättre.

    Sammanfattningsvis upplever jag detta som ett mysterium. Vi hade ALLT gemensamt, med enormt bra förutsättningar på alla sätt. Inte ett enda gräl, ingen sur min... ingenting. Vi skrattade, myste och hade fantastisk närhet och sex. Ändå... gick det inte. Och jag kan inte förstå varför. Eller tog hennes depression udden av känslolivet och gjorde henne så utmattad att att hon inte orkade varken ge eller ta emot tillräckligt för att känna sig bekväm eller tillräckligt bra?

    För min del har inget ändrats. Hon är den jag vill leva resten av mitt liv med, och jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att det ska bli så. Det finns mycket mer att säga, men det blir för långt. Fråga gärna om ni undrar något.

    Att bara släppa henne och smita undan detta "jobbiga" är inte aktuellt. Så den typen av råd är jag inte intresserad av. Jag är fokuserad på denna kvinna och vill göra allt jag kan för att vi ska få en värdig chans. Det som hände var inte värdigt oss. 
  • Svar på tråden Ovärdigt slut
  • Anonym (reddish)
    neverpreggo skrev 2015-11-30 00:57:18 följande:

    Hon verkar redan ha i princip kraschat...

    Det kan inte fungera såhär och att det inte går ut över barnen är väldigt otroligt. Är man mamma får man ta lite ansvar, hur tungt det än är då barnen inte kan behöva leva i det i flera år...


    Ja, min känsla är också att hon i princip redan har kraschat men att hon ändå går till jobbet. Hon gör naturligtvis det hon tror är bäst för barnen och är tveklöst så att hon alltid sätter dem först. Igår var jag hårdare mot henne och förklarade att hon måste acceptera att hon är sjuk, ja till och med att hon har en dödlig sjukdom.
  • SupersurasunkSara

    Be henne gå och testa sin d-vitamin nivå. Min låg på 14 när man ska ha mellan 50 och 175. Jag fick samtidigt antidepp utskrivet, men tog dem inte och det tog ca två-tre v av trippeldos d-vitamin så vände det. Obs att man inte ska ta trippeldos utan läkarens rekommendation!

    Sen har hon rätt i att sjukskrivning kan göra det värre. Dels är det oron för ekonomin, dels är det att man på jobbet kan få en andningspaus för att man måste koncentrera sig på jobbet och ibland är det ju ens hemsituation som är det som utlöser depressionen.

    Däremot låter det som att hon om hon inte redan har kraschat och nu fungerar på de sista ångorna kommer att krascha och när hon väl gör det, för det kommer hon att göra om hon inte går något, så kraschar hon rejält. Det tar lång tid att komma tillbaka kan jag säga. Och kanske kommer man aldrig att uppnå den nivån man hade innan.

    Hypnosterapi är kostsamt, men man kan kolla via sin hemförsäkring om man kan få det betalt därigenom och har man friskvårdspeng på jobbet kan man använda den.

  • Anonym (Suck)
    Anonym (reddish) skrev 2015-11-29 19:31:01 följande:

    Ja, hon har en väldigt trängd ekonomisk situation. Och enligt henne själv skulle allt förvärras om hon sjukskrev sig. Så hon väljer att balansera på linan.


    I förra tråden skrev du att hon sagt att hon inte skulle ha råd att bo kvar om hon blev sjukskriven. Men byta till ett billigare boende?

    Eller så var det också bara en undanflykt.

    Fråga henne hur hon tror det skulle blir med barnen om hon kraschar totalt o blir inlagd t ex, då skulle hon ju bli sjukskriven vare sig hon vill det eller ej. O barnen har ingen annan än henne. Det kanske får henne att tänka till.
  • Furienna

    Jag tycker absolut att hon ska ta en paus från jobbet och/eller börja med tabletter. Det är ju bara fånigt att inte trappa ner eller ta emot den hjälp som finns, när man faktiskt har en depression.  Det är ju synd att hon inte vågar ta en paus från jobbet på grund av sin ekonomiska situation, men jag tror att hon kan bli så illa tvungen ändå till sist. Jag fick en depression för snart elva år sedan, och ännu idag har jag inte börjat jobba heltid. Dessutom måste jag fortfarande ta en tablett varje dag. 

  • MaryM

    TS, jag vill inte vara elak. Men när jag läser så är det väldigt uppenbart att hon inte är kär i dig. Och så vill hon inte såra dig och dessutom är du hennes stora stöd och bästa vän.

    Det bästa du kan göra är att vara "hard to get". Då KAN det hända att hon vill ha dig på riktigt. Dra dig undan. Svara inte så ofta på hennes mess. Säg att du ska på dejt. Låter hårt, men du är helt FIXERAD vid henne, hon har dig i en liten ask och en needy desperat person är inte så attraktiv tyvärr.

    Och du, hon är INTE ditt ansvar. Man har ansvar för sig själv och sina barn. Ett tankeexperiment: vad hade du sagt till en tjejkompis som hade samma relation med en man? Hade du inte rått henne att gå, att inte utplåna sig själv för en mans skull? Varför ska du finnas där och ta hand om henne fast du inte får nåt tillbaka bara för att hon är kvinna?

    Satsa på dig själv. Träna. Dejta.


    She knows she's more than just a little misunderstood. She has trouble acting normal when she's nervous.
  • Anonym (.)

    När det är rätt är det lätt. Hon verkar inte känna tillräckligt mycket för dig, för om hon gjorde det så hade hon aldrig gjort slut.

    Rannsaka situationen lite mer. Om det var ett syskon eller en vän så skulle du väl inte vilja att de offrade sitt eget mående och liv för att ta hand om en känslomässigt opålitlig energitjuv av rang?

    Är du rädd för att vara ensam? Är det för att hon har dumpat dig som du har snöat in på att få henne tillbaka?

    Gå vidare, TS! Du kan hitta ett bättre förhållande än så! Du förtjänar det!

  • Anonym (reddish)

    Är varken needy, desperat eller rädd för att vara ensam. Jag har inga som helst problem att få kvinnor. Om jag ska vara helt ärlig har jag flera bra, vackra och charmiga kvinnor i min närhet som skulle vilja vara med mig om jag hade velat vara med dem.

    Men (läs mitt fösta meddelande igen) för första gången i mitt liv har jag träffat en kvinna som jag känner att jag verkligen älskar och är (och varit) beredd att ge allt. Och då vill jag fokusera på det och försöka nå målet som är att få vara med henne.

    I hennes inledande chattar och samtal med mig förklarade hon att hon nog inte var redo (redan innan vi träffats). Och hon förklarade varför. Exakt samma fraser har återkommit med jämna mellanrum sedan dess, och även nu på slutet. Så det finns inga efterkonstruktioner.

    Men exakt hur hon känner och varför vet ju bara hon själv.

  • Anonym (reddish)
    SupersurasunkSara skrev 2015-11-30 09:49:05 följande:

    Be henne gå och testa sin d-vitamin nivå. Min låg på 14 när man ska ha mellan 50 och 175. Jag fick samtidigt antidepp utskrivet, men tog dem inte och det tog ca två-tre v av trippeldos d-vitamin så vände det. Obs att man inte ska ta trippeldos utan läkarens rekommendation!

    Sen har hon rätt i att sjukskrivning kan göra det värre. Dels är det oron för ekonomin, dels är det att man på jobbet kan få en andningspaus för att man måste koncentrera sig på jobbet och ibland är det ju ens hemsituation som är det som utlöser depressionen.

    Däremot låter det som att hon om hon inte redan har kraschat och nu fungerar på de sista ångorna kommer att krascha och när hon väl gör det, för det kommer hon att göra om hon inte går något, så kraschar hon rejält. Det tar lång tid att komma tillbaka kan jag säga. Och kanske kommer man aldrig att uppnå den nivån man hade innan.

    Hypnosterapi är kostsamt, men man kan kolla via sin hemförsäkring om man kan få det betalt därigenom och har man friskvårdspeng på jobbet kan man använda den.


    Tack även för dessa tips.
  • Anonym (reddish)
    MaryM skrev 2015-11-30 15:12:52 följande:

    TS, jag vill inte vara elak. Men när jag läser så är det väldigt uppenbart att hon inte är kär i dig. Och så vill hon inte såra dig och dessutom är du hennes stora stöd och bästa vän.

    Det bästa du kan göra är att vara "hard to get". Då KAN det hända att hon vill ha dig på riktigt. Dra dig undan. Svara inte så ofta på hennes mess. Säg att du ska på dejt. Låter hårt, men du är helt FIXERAD vid henne, hon har dig i en liten ask och en needy desperat person är inte så attraktiv tyvärr.

    Och du, hon är INTE ditt ansvar. Man har ansvar för sig själv och sina barn. Ett tankeexperiment: vad hade du sagt till en tjejkompis som hade samma relation med en man? Hade du inte rått henne att gå, att inte utplåna sig själv för en mans skull? Varför ska du finnas där och ta hand om henne fast du inte får nåt tillbaka bara för att hon är kvinna?

    Satsa på dig själv. Träna. Dejta.


    Så kan det vara. Men det blir lite mer komplicerat när hon flera gånger sagt att hon inte känt något för någon eller någonting - att hon inte ens vet om hon älskar sina barn, att allt känts grått, att hon inte har några drömmar, drar sig undan alla som står henne nära, inte umgås med sina nära vänner, bara vill vara i sitt eget sällskap och helst vill bo i en grotta. Att bara tänka att det är brist på kärlek till mig som är grejen är då inte helt enkelt, även om jag såklart är öppen för det. Om hon varit frisk hade det varit uppenbart. Men det är hon inte.

    Jag tänker inte spela "hard to get". Jag tänker vara mig själv. Är inte ett dugg desperat, men jag vet precis vad jag vill ha. Nu hittade jag det jag ville ha i henne, men det var inte så enkelt. Om läget är det rätta kommer rätt kvinna i rätt fas i livet inte förvänta sig att jag ska vara "hard to get".
  • Anonym (e)

    Det här är mina tankar efter att ha läst dina inlägg, ts. Jag har varit i en liknande situation; jag var kär i en man som var deprimerad. Och jag tillbringade sååå mycket tid med att förklara, psykologisera, älta, diskutera hans problem, med honom, med andra, med mig själv. Ville han ha mig eller inte, det visste han inte, ena dagen älskade han mig och andra inte.

    Problemet är att inte veta var gränsen mellan sjukdomen och personen går. Många med psykiska sjukdomar är noga med att poängtera att de inte ÄR sina sjukdomar, utan HAR en sjukdom, och visst är det så. MEN sjukdomen påverkar dem, hur de agerar, känner och tänker, så på så sätt kan man säga att de faktiskt, delvis, är sina sjukdomar. Och i slutänden ville han inte ha mig. Om det var på grund av sjukdomen eller inte har jag ingen aning om, men egentligen spelar det ingen roll. Det var han som person som gjorde ett val. Det var fruktansvärt smärtsamt att inse, men så var det.

    Sen vill jag också skriva att yoga och mindfulness är bra verktyg, men det finns en inte obetydlig risk att de faktiskt gör saker sämre för människor med stress- och depressionsproblem. Hon måste få adekvat hjälp.

Svar på tråden Ovärdigt slut