Anonym (tröttochdeppad) skrev 2017-02-28 13:13:53 följande:
Acceptera inte att säga upp dig själv!!!!! Du får SJUKT DÅLIGT ERSÄTTNING som arbetslös, sjukpenningen sänks. Se isåfall till att bli uppsagd med arbetsbrist som grund. A- kassa ger högre ersättning. Är i liknande situation som dig. Kontakta facket för att låta dem förhandla för dig. De kan även ge råd om hur avtal ska skrivas. Så att du får lön under uppsägningsperiod - utan att arbeta tex. Kanske går det att få extra månads lön pga din situation etc. Ge inte upp detta nu. Helt sjukt att man måste kämpa så mycket som utmattad, men så verkar det vara tyvärr.
Kan de neka deltidssjukskrivning? De kanske de kan???? Men de är tvungna att erbjuda dig annan tjänst/ uppgifter på företaget efter 6 månader har jag för mig. Du får höra med Försäkringskassan. Men de kan INTE tvinga dig till uppsägning. Tror de kan säga upp dig med arbetsbrist som grund om de inte har några andra arbetsuppgifter än den tjänsten du har idag som du inte klarar av.
Jag lider med dig, har haft de där värdellshetskänslorna också. Mitt jobb vill också eventuellt bli av med mig. Jag vill inte tillbaka, men vill inte heller lämna frivilligt. Vet inte vad som händer. Försöker släppa det för att fokusera på vila nu.
Tack!! Kommer inte säga upp mig frivilligt innan jag i så fall har någon annan tjänst att byta till. Och jag inser ju att jag inte kan söka något annat jobb nu. Tror min arbetsgivare kommer låta detta vila ett tag innan han eventuellt vill processa vidare. Så jag borde ju följa ditt råd om att inte gå in i detta utan fokusera på vila.
Så himla svårt för mig att bara vila dock. Att inte försöka grubbla ut en plan för hur jag trots allt skulle kunna fungera igen. Tröstlösa tankar som bara stjäl energi. Gäller säkert de flesta som hamnat i den här sitsen. Vi är väl generellt sett personer som "mår bra" av att prestera och tyvärr vet jag att jag sätter mer självvärde i min prestation än jag borde. Otroligt svårt att ändra på det beteendet, men nu är väl rätt tid att göra allt för att försöka med det.
Det känns verkligen rent uruselt att känna sig så betydelselös och skräpig som jag gör inför min arbetsgivare nu. Från att ha varit en stark resurs är jag nu bara ett problem. Men, jag ska försöka vända på de där tankarna och inte fastna i dem. Tror egentligen att saker faller på plats till sist och att även jobbiga händelser till slut visar sig ha en mening. Bara så svårt att komma ihåg det när man är mitt i det här och inte kan se något slut. Jag accepterar mer och mer att det kommer ta tid, men den acceptansen kommer med ett pris. Det är ju deppigt att förstå att man inte kan förutsäga när man kommer bli frisk och stark igen.
Jaja, tack igen för dina ord och uppmuntran! Imorgon hoppas jag komma ut på en hyfsat lång promendad, det skulle vara fantastiskt skönt om det blir av.