Pinapinota skrev 2017-08-12 09:14:32 följande:
Stort stort grattis långt i efterskott!! Du födde 2 dagar efter mig ju :)
Vilken bra redogörelse du gjorde, och man känner igen sig i så mycket. Vad snabbt det gick på slutet, och vad coolt att han var så stor men inte syntes! Ja våra kroppar är ju galet coola :)
Glad för din skull att graviditeten är över. Så känner jag iaf, även om jobbet med att bygga upp kroppen ocv ryggen börjar nu.. orkar knappt bära längre stunder :(
Har 63 missade inlägg här sen jag fick min bebis, så grattis till alla som fått bebis och heja till er som bara har liite kvar.
Min lilla Karla är 9 dagar gammal idag. Vi har haft en bra men känslomässigt tuff vecka. Min älskade son på snart fyra såg ju såå fram emot bebisen, men besvikelsen har synts i hans ansikte hela veckan ocv han har varit väldigt arg. Vilket nedköp för honom! Mamma har all fokus på en liten klump som bara skriker och har nästan ingen tid alls för honom :( Jag försöker vara med honom när jag inte ammar, men amningen har ju inte satt sig än ( precis som du skrev, snea bröstvårtor, sårigt mm) och hon vill amma konstant! Däremellan behöver jag äta och kissa, hinner liksom inte leka med honom då..
Hans pappa är varje sekund med honom och vi pussar och bekräftar honom allt vad vi kan. Men jag har problem även med mina egna känslor, alla sa före att jag skulle tycka att sonen blivit så stor från en dag till en annan, och det stämmer. Man har ju hamnat i en lyckobubboa med bebisen och mina känslor och ork har inte räckt till för sonen. Jag nattar honom varje kväll och förklarar för honom att det kommer att bli bättre, att jag älskar honom mest av allt. Men han ger ingen direkt respons på det och det är inte samma sak längre, jag saknar honom och den kontakt vi har haft även fast jag ligger tätt intill honom, går knappt att förklara!? Känns som att jag har förbjudna känslor. Jag både önskar att jag fick vara själv och helt ifred med bebisen, och samtidigt att jag fick tillbaka tillvaron före bebisen vad gäller sonen. Då kunde vi liggga och gosa på morgnarna omslingrade, nu går det inte då lilltjejen behöver ammas direkt vi vaknar.
Allt behöver nig bara lägga sig. Sådan omställning att helt plötsligt ha två barn! Förlåt om det här bör hamna i en annan tråd, men det var skönt att skriva av sig.
"Ge barnen kärlek och mera kärlek, så kommer folkvettet av sig självt" Astrid Lindgren
Så fint skrivet! Tack för att du delar med dig. Det låter som ungefär vad jag väntar mig, fast min son ärlite yngre. Pendlar mellan panik över att inte komma att ha tid för gos med honom längre och att LÄNGTA efter bebisgos och amning. Inte alls konstigt att det blir dubbelt!
Jag ska sova ensam på hotell inatt. Börjar få panik över att REDAN aldrig få sova, minns ju hur det är i början med bebis. Vår son är dels extremt morgonpigg (4:30-5:30 är standard) och är dels mammig, så vaknar han nattetid är det bara jag som gäller. Inte för att en enda natt kan kompensera, men det ska bli ruskigt skönt ändå.