Varför har omgivningen problem med att någon väljer att vara singel?

Jag tror det finns de som genuint inte vill leva med någon även om de skulle kunna. Andra är nog extremt pedantiska, har gett upp, har orimlig krav, saknar sexdrift och inte vill fastna i en relation där det inte accepteras eller har hunnit bli för gamla innan de testat att bo ihop med andra och därför gör för stor sak av det. Oavsett anledning ska man såklart acceptera den, säger någon nej till förhållanden är det respektlöst att pressa på.

Personligen har jag svårt att förstå det eftersom vi är menade att leva tillsammans, vi lever längre och håller hjärnan friskare, har lättare att skaffa/ta hand om barnen tillsammans och samtidigt vinner en tydlig ekonomisk fördel. Dessutom får man lättare acceptans av omgivningen på köpet utan att ha "gjort något" för det. Så jag är glad för den tur och de omständigheter som gjort det naturligt för mig att vilja leva med partner.

Att hänvisa till "all foskning" låter aningen diffust. Vilken forskning?

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. . .

Jag menar just det, all djuplodande forskning i ämnet. Jag har varit vetenskspsintresserad redan från småbarnsåren. Det betyder inte att vi behöver leva tillsammans, bara att vi har gjort det, alltid, och därför har evolutionen gett oss fördelar när vi lever så. Det skulle säkert gå att sakta vända den trenden om alla jobbade på det i ett antal generationer men för oss som trivs i tvåsamhet (eller annan familjebildning) är det inte ett lockande alternativ.

Säkert kan en kompisgrupp eller arbetsgrupp eller mer tillfälliga relationer kompensera för några av de mekanismer man går miste om som ensamlevande, det märker man ju redan i tonåren hur otroligt viktiga vännerna är, men för de flesta räcker det inte hela vägen.

Jag har märkt att fler än jag som "mognat fram" till familjeliv uppmärksammat att det ofta är de som fastnat i ett tonårsaktigt bekräftelsebehov som fortsätter att ha svajiga förhållanden eller väljer att ge upp tanken på egna förhållanden. Alltid kombinerat med en generellt negativ syn på förhållanden (även andras) och/eller det motsatta könet.

Vilka mekanismer går singellevande miste om när de 'ger upp?

För min del är det snarare så att jag inte vill ge upp mitt liv som det är nu.

Inget kommer hindra dig, jag tror absolut det är hälsosammare att leva själv än att leva i ett förhållande mot sin vilja. Och att inte vilja i perioder tror jag också är helt naturligt. Kanske är du ung också?

Ett längre liv och bättre hälsa (särskilt för män). Om man får barn i ett välmående förhållande ökar man också sannolikheten för stöttning i ålderdomen och man har också visat att engagerade mor/far-föräldrar lever flera år längre än de som är oengagerade/utan. Finns säkert mycket mer, melkanismerna är många. Google eller pubmed eller vetenskapliga tidskrifter är din vän.

Bättre mental hälsa. Desto ensammare liv desto sämre mental hälsa.

Jag är 43, så jag betraktar mig inte som ung, men min hälsa är mycket god, liksom mina relationer med familj och vänner.

Till och med min mentala hälsa är synnerligen god.

Jag menar just det, all djuplodande forskning i ämnet. Jag har varit vetenskspsintresserad redan från småbarnsåren. Det betyder inte att vi behöver leva tillsammans, bara att vi har gjort det, alltid, och därför har evolutionen gett oss fördelar när vi lever så. Det skulle säkert gå att sakta vända den trenden om alla jobbade på det i ett antal generationer men för oss som trivs i tvåsamhet (eller annan familjebildning) är det inte ett lockande alternativ.

Säkert kan en kompisgrupp eller arbetsgrupp eller mer tillfälliga relationer kompensera för några av de mekanismer man går miste om som ensamlevande, det märker man ju redan i tonåren hur otroligt viktiga vännerna är, men för de flesta räcker det inte hela vägen.

Jag har märkt att fler än jag som "mognat fram" till familjeliv uppmärksammat att det ofta är de som fastnat i ett tonårsaktigt bekräftelsebehov som fortsätter att ha svajiga förhållanden eller väljer att ge upp tanken på egna förhållanden. Alltid kombinerat med en generellt negativ syn på förhållanden (även andras) och/eller det motsatta könet.

Jag är lite trött på den kategori frånskilda väninnor och kollegor som dels högljutt hävdar att man minsann inte behöver en karl för att vara lycklig, att de inte är intresserade av att träffa någon osv. Det vore inte konstigt alls om de inte SAMTIDIGT klagar på att semestern är tråkig för att de inte har någon att resa med, att julen är trist när man är ensam, att det är så dyrt att bo själv, att det är tråkigt att inte komma iväg på utflykter när man är ensam osv.

Att se män som främst en ekonomisk resurs, då förstår jag ju att man inte är intresserad. Men det är svårt att förstå att inte vilja ha kärlek och en bästa vän. Det är ju deras sak men för oss som gillar närhet och kärlek är det svårt att begripa helt enkelt.