Äggdonation 2017

Hej allihopa !

Jag är en kvinna på 29 år som efter tre års försök fick diagnosen för tidigt klimakterie. Hela min värld rasades ville inte längre leva kände mig fruktansvärd okvinnlig och att jag inte dög längre.. fruktansvärd känsla. När jag först fick höra om äggdonation blev jag arg och tänkte aldrig i livet att jag skulle göra det. Efter en tid av paykologsamtal och accepterande att jag aldrig kommer få genetiska barn bestämde jag och min fina man som stått vid min sida hela vägen att genomgå en äggdonation här i Sthlm där vi bor. Första försöket misslyckades men andra försöket lyckades! Är nu gravid och väntar vårt första barn som kommer i början av december ! Idag känner jag fortfarande en sorg och kommee nog alltid att göra det men jag känner också en oerhört stor lycka då det är fantastiskt att vara gravid och jag är så tacksam att jag får den här möjligheten att bära mitt eget barn. Självklart kommer det bli svårt i framtiden då människor så lätt fastnar i vem barnet är likt men det är mitt barn även om det inte är så genetiskt så är det mitt biologiska barn som aldrig blivit till om inte jag funnits. Hoppas att ge er lite kärlek och styrka oavsett vad ni alla bestämmer er för gällande barn! Jag finns här om ni har frågor eller vill ha peppning. Kramar

Välkommen :) Tack för att du tog dig tid att berätta din historia. Känner igen mig i det du skriver. Så härligt att höra att det lyckades för er och att du idag känner en glädje i det (trots den livslånga sorgen som jag tror alla här inne kan känna mer eller mindre). Jag behövde få höra detta, tusen tack 

Är det något du tänker på varje dag, att det inte är ditt genetiska barn, eller kommer det i vågor? Är det överväldigande känslor eller finns det bara med som en påminnelse? Förlåt mina frågor men jag känner mig så rädd för att det ska ta över handen om vi lyckats nu.

Självklart :) det kommer ibland men just under graviditeten har jag inte tänkt så mycket på det faktiskt. Vi har berättat för våra närmaste vänner och familjen men inte alla andra då vi inte känner att det är deras ensak. I början av denna resa tänkte jag ofta på det och blev väldigt deprimerad och var ofta ledsen men idag känns det mer som att jag har accepterat att det är som det är och jag har också läst mycket kring den nya forskningen där man sett att barnet som bärs av mamman har ärvt vissa genetiska saker såsom sjukdomar och andra saker som inte kommer från det genetiska ägget. Väldigt häftigt och jag är rätt säker på att barnet påverkas mycket av mig då det är

Mitt blod och min kropp som barnet lever i så tro jag verkligen att det blir som en blandning av oss tre vilket forskningen också tyder på. Det har fått mig att känna att det känna bättre och när jag övervägt alternativen som vi haft känns detta som det bästa. Jag har verkligen knytit an till barnet och tänker inte på att det inte är mina gener det känns bara som mitt barn. Sedan kommer det såklart komma perioder av sorg som man får lära sig att hantera efter barnet är fött men jag lovar att flera personer i min närhet som inte känner till bakgrunden kommer att säga att han är lik mig ändå. :)

Förstår din rädsla jag var också rädd för det innan det lyckades men jag är och harv varit lycklig hela graviditeten förutom visa hormoner och så såklart. Jag har haft en bra graviditet vilket jag är tacksam över . Det jobbigaste var tiden efter återföringen och väntan innan det blev ett plus och sedan att vänta tills 12 veckor har gått . Det var väldigt psykiskt påfrestande och speciellt då der inre lyckades första gången. Men jag har alltid känt att jag ska kämpa tills det går och det är mycket

Bättre chanser genom en äggdonation än en vanlig ivf vilket känna positivt iaf. Min man har också varit ett enormt fint stöd. Efter jag fick veta att jag kommit i klimakteriet som blott 26 år så ville jag ta bilen och köra in i en stenvägg . Trodde Min man skulle lämna mig men han har varit så fantastisk! Idag är jag så glad att vi kämpade för kan man gå igenom det här tillsammans kan man klara allt. Tror också att jag njuter lite mer än vissa som haft lätt att bli gravida då jag är så lycklig att jag får möjligheten att bära mitt barn och både jah och min man är väldigt engagerade och exalterade som jag inte upplever att alla andra i min närhet är/har varit. Bara ställa vilka frågor som helst jag känner att jag är stark idag och vet hur skönt det är

Med någon som känner liknande känslor ????

Skulle bli ett hjärta men blev frågetecken

Hej Onewish!

Jättestort grattis till graviditeten!

Jag fick tidigt klimakterie konstaterat i januari i år, 30 år gammal så vi är i liknande situationer. När det uppdagades att jag inte hade några ägg kvar blev vi uppsatta i äggdonationskön i sthlm på direkten. Vi har stått sedan början på juni nu och på Huddinges hemsida står det att det just nu är 7-9 månaders väntetid. Jag undrar dock om den väntetiden är tills man får en kallelse och sedan kan dröja massa månader tills man har hittat en donator? Hur funkade det för er?

Hej och tack så mycket :)

Vi kontaktade Huddinge sjukhus i mars 2016 och ställdes då i kö den 18 mars tror jag det var. Sedan var vi på vårt första besök i slutet av juni och sedan några till besök efter det på hösten. Därefter gjordes en bedömning om vi skulle bli beviljade eller inte och vi fick gå på kuratorssamtal osv. I januari 2017 fick vi en kallelse igen och då berättade de att der hittat en donator och min man fick lämna spermier efter att kvinnan genomgått behandling och plockade ut äggen. Sedan blev återföringen i februari men som då tyvärr misslyckades på det färska försöket. Tre ägg tinades efter en fem dagars odling och vi gjorde ett nytt försök bara tre veckor efter det första som lyckades. Så för oss tog det nästan ett år från att vi stod i kö till att vi fick gör behandlingen . Men då var kön längre cirka 10-11 månader. Har ni varit på första besöket ännu? Det borde vara dags för er att få träffa läkarna och göra behandling snart. :)

Just der glömde säga att det som också

Tog lite tid var att man skulle börja med estradot och provera för att lura kroppen och framkalla mens ett tag innan sedan började jag med lutinus och provera för att bygga upp slemhinnan igen så att livmodern kunde

Få ägget att fästa. När dom såg att min slemhinna var tillräckligt tjock så gjordes insättningen av ägg :)

Välkommen

Jag har så mycket frågor. Spännande att läsa din historia. Tror att vi är många som känner igen oss i de du beskriver. Tusen frågor men inga svar.

På Tisdag ska vi göra insättningen, nerverna hänger i en påse utanför kroppen. Vet inte vad jag ska våga hoppas på eller ska jag ens våga närma mig tanken på ett positivt resultat...?
Det har varit en lång resa för oss innan vi "valde" äggdonation. Man ställs inför många etiska, kännslomässiga och svåra tankar. Har läst allt jag kunnat finna och sökt efter svar. Pratat mycket och tillåtit mig att våga närma mig det som är jobbigast. Etiken kring det.
Ställer nog samma fråga som Mrs. W gjort nedan
Är det något du tänker på varje dag, att det inte är ditt genetiska barn??

Jag tycker det är konstigt att det ska vara ett sådant tabu kring detta ämne. Det är så känsligt och i vissas ögon en "skam" att kvinnan inte kan bli gravid.

Jag önskar er all lycka till och fortsätter mer än gärna att följa denna tråden. Känns så skönt att det finns flera som känner, tänker och är som jag. Helt plötsligt känner man sig inte så ensam. TACK för att ni delar era tankar

Hej!

Första gången jag skriver här, men har verkligen lusläst alla sidor om äggdonation. Fick reda på för 9 år sedan att jag hade cancer, men överlevde detta tack och lov. De starka cellgifterna gjorde dock att jag slutade producera ägg vid 30 års ålder. Tungt, men efter det har äggdonation varit min chans till att bära ett barn. Gjorde första försöket i jan i år, blev minus, andra i feb=minus. Tredje i april blev äntligen ett plus. Allt va toppen fram tills Rul i v.20, då det visade sig att barnet hade ett väldigt ovanligt komplicerat hjärtfel som man inte kunde fixa. Så jag var tvungen att föda ut mitt döda barn. Värsta jag gjort i mitt liv! MEN när jag höll henne efter så kände jag att hon till 100% var mitt barn. Tänkte inte en sekund på att det inte var mina gener. Det var jag som burit, känt och älskat henne. Så om vi lyckas igen så vet jag att jag inte kommer behöva oroa mig för att barnet inte ska kännas som mitt. Kommer dock oroa mig för allt annat under graviditeten. Ruvar nu på ett nytt litet frö. Jobbig väntan o svårt att tänka på något annat. Lycka till alla ni andra som oxå kämpar!!