Forum Förlossningsrädsla - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Rädd för livmodersruptur

    Tis 11 sep 2018 14:56 Läst 4127 gånger Totalt 11 svar
    Tis 11 sep 2018 14:56

    Jag har bindvävssyndrom EDS, som bl.a innebär att mitt elastin i vävnaderna inte fungerar och produceras normalt. Alltså är mina vävnader inte lika hållfasta och inte lika elastiska som hos andra.

    Ärrvävnadens uppbyggnad är i stor del elastin. Så ett tidigare ärr i livmodern är mer försvagat hos oss med EDS en de utan.

    Man viste inte om EDS när mitt akut snitt gjordes så det är inte ihopsytt med EDS i åtanke och därför ännu mindre hållbart.

    Ärret är relativt färskt. Strax över 15 månader sedan jag fick akut snitt.

    Är nu i v 38-39 i andra graviditeten och ska på förlossningssamtal imorgon.

    Min rädsla för att livmodern brister har ökat sig större och större ju mer jag försökt läsa på för att bli lugn med försök till en vaginal förlossning.

    MVC överläkaren i länet menar att bukväggen håller emot ärret. Och att man kan mäta trycket i livmodern under värkarbete. Men uppenbarligen händer rupturer och alla har bukväggar. Så det lugnar mig inte tillräckligt.

    Jag har verkligen velat ha vaginal förlossning och finns sorg kvar i mig att det blev akut snitt med första barnet.

    Men är så otroligt rädd för att ärret brister i värkarbete och att vi mister barnet.

    Ni som varit med om livmodersruptur, är det någon som vill dela med sig av sin berättelse? I vilket skede i förlossningen skedde rupturen? Var man medveten om ökad risk för det? Exempelvis EDS? Eller tidigare snitt? Täta graviditeter med tidigare snitt? Hade man fört in tryckmätare i livmodern för att hålla koll? Hur allvarlig blev rupturen? Konsekvenser efter det? Gick det att rädda barnet?

  • Tis 11 sep 2018 15:06 #1

    Fick barn för 7 veckor sen med katastrofsnitt p.g.a brusten livmoder. Hände när krystvärkarna började. Fanns inga indikationer på det innan. Upptäcktes p.g.a att hjärtljuden drastiskt gick ner plus att värkmätaren inte gav utslag mer. Jag skrek tydligen också att jag hade ont, men det minns inte jag. Minns inte mycket överlag av hela cirkusen. Från att det hände och b.m larmade tills barnet var ute tog det 9 minuter. Han låg på apgar 3 då, men andades själv och 5 minuter senare låg han på 10. Jag förlorade 2 liter blod, fick järninjektion dagen efter, låg inne 4 dagar på b.b. Kunde amma ändå.

    Hände mest troligt p.g.a tidigare snitt, men de ansåg inte risken ökad. Hade gått 19 månader sen tidigare snitt. Det är sånt som bara händer ca 1% av alla. Din läkare får avgöra om du borde göra planerat snitt eller inte. Man ska inte fatta såna beslut själv. Jag kommer alltid sörja att inget barn föddes vaginalt för det blir inga fler barn här, men sånt är livet. Det blir inte alltid som man vill och det viktiga är ju att barnet överlever en förlossning.

  • Tis 11 sep 2018 16:24 #2
    Jag är bara jag skrev 2018-09-11 15:06:21 följande:

    Fick barn för 7 veckor sen med katastrofsnitt p.g.a brusten livmoder. Hände när krystvärkarna började. Fanns inga indikationer på det innan. Upptäcktes p.g.a att hjärtljuden drastiskt gick ner plus att värkmätaren inte gav utslag mer. Jag skrek tydligen också att jag hade ont, men det minns inte jag. Minns inte mycket överlag av hela cirkusen. Från att det hände och b.m larmade tills barnet var ute tog det 9 minuter. Han låg på apgar 3 då, men andades själv och 5 minuter senare låg han på 10. Jag förlorade 2 liter blod, fick järninjektion dagen efter, låg inne 4 dagar på b.b. Kunde amma ändå.

    Hände mest troligt p.g.a tidigare snitt, men de ansåg inte risken ökad. Hade gått 19 månader sen tidigare snitt. Det är sånt som bara händer ca 1% av alla. Din läkare får avgöra om du borde göra planerat snitt eller inte. Man ska inte fatta såna beslut själv. Jag kommer alltid sörja att inget barn föddes vaginalt för det blir inga fler barn här, men sånt är livet. Det blir inte alltid som man vill och det viktiga är ju att barnet överlever en förlossning.


    Tack för att du delar med dig.

    Beklagar att du fått vara med en så traumatisk upplevelse. Men jätte glad att höra att bebis klarade sig. Det är i slutändan det viktigaste. Även om man föralltid är berövad på upplevelsen av vaginal förlossning. Men att få ha barn i livet och uppleva livet tillsammans väger störst av allt.

    Min största rädsla nu är att mista barnet. Och just eftersom ärret är försvagat av två anledningar samt inte så elastiskt som hos andra, och det blir ca 15,5 månad från tidigare snitt så kan inte läkare heller blunda för att risken är högre.

    De är ju läkaren som tar beslutet. Men att jag har en rädsla som just nu inte är stillad så kan jag inte slappna av med tanken på att genomgå vaginal förlossning. Hoppas antingen på att få bildade svar som styrkar en säker vaginal förlossning trots riskerna. Eller en tid för planerad kejsarfödsel.

    Känns i alla fall skönt att äntligen få prata själv med en läkare och ställa frågor. Väl sent, då planerad kejsarfödsel skulle behöva bli om ca 1 vecka.

    Vill i alla fall inte uppleva en traumatisk födsel igen som igångsättningen med akut snitt blev. Och urakut är än mer dramatisk och riskfylld.
  • Tis 11 sep 2018 17:09 #3

    Det vanliga är väl ändå att barnet överlever tror jag. De är duktiga på att få snittet fort gjort ifall det värsta händer. Jag tycker det låter som planerat snitt vore det bästa för dig. Dels p.g.a risken, men även rent psykiskt. Det skulle nog vara svårt slappna av och ta det som det kommer ifall du försökte föda vaginalt. Men godkänner läkaren det och du verkligen vill så är det klart du ska prova. Dom är ju säkerligen medveten om den eventuella risken i så fall.
    Planerat snitt går inte jämföra med akut eller katastrofsnitt. Man hinner ju vänja sig med tanken och allt går ju betydligt lugnare till. I slutänden sitter man där med ett barn hur det än föddes och det är viktigast. Drömmer

  • Tis 11 sep 2018 19:37 #4

    Mitt första barn föddes med akut kejsarsnitt pga värksvaghet. Förlossningen startade spontant men sen hände liksom inget och jag öppnade mig väldigt långsamt så det behöver få ett slut liksom. Dock blev det ändå en tuff upplevelse för oss, vi fick inte den start på föräldraskapet som vi kanske väntat oss.

    Så inför andra barnet 10 år senare var jag inne på att begära planerat kejsarsnitt. Jag ville att vi skulle få en lugnare start än första gången och slippa oron för att det skulle inträffa någon annan komplikation som vi inte räknat med. Men jag lät mig övertalas att föda vaginalt och gav upp mer eller mindre. Jag orkade inte tjafsa.

    Jag oroade mig för svåra bristningar och syrebrist hos barnet. Möjligen att det kunde bli akut snitt igen eftersom det inte hade funkat första gången. Men livmoderruptur var ju så ovanligt att den risken var minimal tänkte jag.

    Den här förlossningen startade också av sig själv och efter en jobbig kväll hemma åkte vi in framåt småtimmarna. Sen jobbade jag på där i ca 12h, fick epidural och så småningom värkstimulerande dropp då det började stanna av. Allt löpte på normalt. Sen upplever jag under drygt en timmes tid att smärtlindringen inte hjälper mer. Epiduralen fylls på löpande men det gör ont ändå och lustgasen hjälper inte heller. En kontroll visar att jag är öppen 10cm men barnet har inte trängt ner ordentligt så det är inte dags att krysta än utan bara jobba på. Plötsligt börjar jag störtblöda, hjärtljuden försvinner och jag får sjukt ont. Magen ändrar också form och här trycker man på larmknappen. Jag sövs och har ingen koll men min son mår ändå bra när han föds och har fina värden. Efteråt fick jag veta att det gick väldigt bra trots allt och jag har livmodern kvar. Men jag önskar ingen den upplevelsen. Och jag hade velat att vår första stund tillsammans hade fått vara i lugn och ro, inte som det blev nu. Går fortfarande i samtal för att bearbeta traumat.

  • Tis 11 sep 2018 19:38 #5

    Mitt första barn föddes med akut kejsarsnitt pga värksvaghet. Förlossningen startade spontant men sen hände liksom inget och jag öppnade mig väldigt långsamt så det behöver få ett slut liksom. Dock blev det ändå en tuff upplevelse för oss, vi fick inte den start på föräldraskapet som vi kanske väntat oss.

    Så inför andra barnet 10 år senare var jag inne på att begära planerat kejsarsnitt. Jag ville att vi skulle få en lugnare start än första gången och slippa oron för att det skulle inträffa någon annan komplikation som vi inte räknat med. Men jag lät mig övertalas att föda vaginalt och gav upp mer eller mindre. Jag orkade inte tjafsa.

    Jag oroade mig för svåra bristningar och syrebrist hos barnet. Möjligen att det kunde bli akut snitt igen eftersom det inte hade funkat första gången. Men livmoderruptur var ju så ovanligt att den risken var minimal tänkte jag.

    Den här förlossningen startade också av sig själv och efter en jobbig kväll hemma åkte vi in framåt småtimmarna. Sen jobbade jag på där i ca 12h, fick epidural och så småningom värkstimulerande dropp då det började stanna av. Allt löpte på normalt. Sen upplever jag under drygt en timmes tid att smärtlindringen inte hjälper mer. Epiduralen fylls på löpande men det gör ont ändå och lustgasen hjälper inte heller. En kontroll visar att jag är öppen 10cm men barnet har inte trängt ner ordentligt så det är inte dags att krysta än utan bara jobba på. Plötsligt börjar jag störtblöda, hjärtljuden försvinner och jag får sjukt ont. Magen ändrar också form och här trycker man på larmknappen. Jag sövs och har ingen koll men min son mår ändå bra när han föds och har fina värden. Efteråt fick jag veta att det gick väldigt bra trots allt och jag har livmodern kvar. Men jag önskar ingen den upplevelsen. Och jag hade velat att vår första stund tillsammans hade fått vara i lugn och ro, inte som det blev nu. Går fortfarande i samtal för att bearbeta traumat.

  • Tis 11 sep 2018 19:39 #6

    Ber om ursäkt för att det blev dubbelt där, det var inte meningen.

  • Tis 11 sep 2018 20:23 #7
    Anotherone skrev 2018-09-11 19:38:16 följande:

    Mitt första barn föddes med akut kejsarsnitt pga värksvaghet. Förlossningen startade spontant men sen hände liksom inget och jag öppnade mig väldigt långsamt så det behöver få ett slut liksom. Dock blev det ändå en tuff upplevelse för oss, vi fick inte den start på föräldraskapet som vi kanske väntat oss.

    Så inför andra barnet 10 år senare var jag inne på att begära planerat kejsarsnitt. Jag ville att vi skulle få en lugnare start än första gången och slippa oron för att det skulle inträffa någon annan komplikation som vi inte räknat med. Men jag lät mig övertalas att föda vaginalt och gav upp mer eller mindre. Jag orkade inte tjafsa.

    Jag oroade mig för svåra bristningar och syrebrist hos barnet. Möjligen att det kunde bli akut snitt igen eftersom det inte hade funkat första gången. Men livmoderruptur var ju så ovanligt att den risken var minimal tänkte jag.

    Den här förlossningen startade också av sig själv och efter en jobbig kväll hemma åkte vi in framåt småtimmarna. Sen jobbade jag på där i ca 12h, fick epidural och så småningom värkstimulerande dropp då det började stanna av. Allt löpte på normalt. Sen upplever jag under drygt en timmes tid att smärtlindringen inte hjälper mer. Epiduralen fylls på löpande men det gör ont ändå och lustgasen hjälper inte heller. En kontroll visar att jag är öppen 10cm men barnet har inte trängt ner ordentligt så det är inte dags att krysta än utan bara jobba på. Plötsligt börjar jag störtblöda, hjärtljuden försvinner och jag får sjukt ont. Magen ändrar också form och här trycker man på larmknappen. Jag sövs och har ingen koll men min son mår ändå bra när han föds och har fina värden. Efteråt fick jag veta att det gick väldigt bra trots allt och jag har livmodern kvar. Men jag önskar ingen den upplevelsen. Och jag hade velat att vår första stund tillsammans hade fått vara i lugn och ro, inte som det blev nu. Går fortfarande i samtal för att bearbeta traumat.


    Tack så mycket för att du tar dig tid att dela med dig av din traumatiska förlossning. Förstår att det är något som tar lång tid att bearbeta.

    Bara mitt akuta snitt och allt som blev och var runtikring gör ont i hjärtat och är långt ifrån färdigbearbetat. Och det är långt ifrån så dramatiskt och traumatiskt som att livmodern brister.

    Så ledsen att du fick uppleva det. Men så fruktansvärt glad att din son klarade sig och att det gick bra i slutändan. Det tar såklart inte bort traumat av upplevelsen. Men att det finns stort ljus i det mörka.

    Din berättelse ger mig styrka i att stå på mig under förlossningssamtal imorgon och följa magkänslan om vad som känns rätt för oss att göra. I slutändan är ju inte hur barnen föds som är det viktiga.

    Önskar också en lugn start.

    Mitt första barn hann jag bara se benet dingla när de sprang ut med honom. Han hade fått featal distress och behövde akut vård. Han var 7 h innan jag fick se honom och hålla i honom. Och 2 dygn innan vi fick honom och jag fick börja amma. Innan det besökte vi honom på neonatal. Det var så långt ifrån vad jag föreställt mig och sitter mycket sorg i den starten.
  • Ons 12 sep 2018 22:10 #8

    Efter samtal med läkare fick vi planerat kejsarsnitt beviljat. Samtalet kändes jätte bra. Kan äntligen känna en lättnad och släppa den oro och rädsla som jag burit.

    Hade inte trott att operation skulle ge mig lättnadskönsla. Då jag är operationsrädd. Saker och ting får perspektiv ibland.

    Nu har jag omkring en vecka på mig att förbereda mig mentalt på detta.

  • Tor 13 sep 2018 16:49 #9
    moder_jord skrev 2018-09-12 22:10:59 följande:

    Efter samtal med läkare fick vi planerat kejsarsnitt beviljat. Samtalet kändes jätte bra. Kan äntligen känna en lättnad och släppa den oro och rädsla som jag burit.

    Hade inte trott att operation skulle ge mig lättnadskönsla. Då jag är operationsrädd. Saker och ting får perspektiv ibland.

    Nu har jag omkring en vecka på mig att förbereda mig mentalt på detta.


    Å vad skönt, förstår verkligen att det är en lättnad. Nu kan ni fokusera på det fina i att få välkomna en ny bebis till familjen.
    Lycka till!
  • Fre 14 sep 2018 15:47 #10
    moder_jord skrev 2018-09-12 22:10:59 följande:
    Efter samtal med läkare fick vi planerat kejsarsnitt beviljat. Samtalet kändes jätte bra. Kan äntligen känna en lättnad och släppa den oro och rädsla som jag burit.

    Hade inte trott att operation skulle ge mig lättnadskönsla. Då jag är operationsrädd. Saker och ting får perspektiv ibland.

    Nu har jag omkring en vecka på mig att förbereda mig mentalt på detta.
    Det kommer bli jättebra det där.
  • Fre 14 sep 2018 19:29 #11

    Tack fina ni!

    Känns verkligen jätte bra. Imorgon kan vi börja räkna ner på fingrarna.

    Är så viktigt att få känna sig trygg inför förlossning.

    Med förra bebisen var jag verkligen det. Litade på kroppen och såg fram emot allt. Men med allt i bagaget så såg det annorlunda ut nu.

    Behövdes verkligen denna plan för att få känna trygghet. Oavsett nu om det vill starta själv eller ej, så känner jag mig trygg nu. Så skönt!

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll