Att bli tagen för givet

Jag skulle nog ärligt talat bete mig likadant tillbaka och se vad som hände. Skulle han börja sakna mig då eller skulle han inte ens märka det? Om det var det sistnämnda skulle jag kanske åka bort en helg utan att säga nåt, se vad som hände då!

Därefter ta ett rejält snack om hur osynlig jag börjat känna mig och att vi delar hus men inte ett hem, typ. 

Ledsen men det där ska du inte acceptera. En person som värdesätter sig själv tolererar inte att bli nonchalerad. Om du tagit upp det med honom och han inte visar att han bryr sig om det så tycker jag faktiskt inte att ni har en grund att bygga vidare på. En relation bygger på ömsesidighet och engagemang. Mitt råd är att verkligen tänka över den här relationen.

En relation handlar ofta om kompromisser, det är ofrånkomligt.

Men när man mer eller mindre känner sig tagen för given, nonchalerad och osedd, då är det inte bra. Så t tör på både mående och självkänsla.

Att stanna i en relation som är bra IBLAND, när HAN varit gullig, det är destruktivt skulle jag säga.

Du är i någonting du inte trivs i , som du egentligen inte vill ha. Erkänn det för dig själv först och främst.

Det är tungt, jag vet. Men det är inte kul att leva i en relation som hela tiden gör en besviken och ledsen heller.

Jag tycker det låter som att ni har helt olika behov, och att det är du som anstränger dig i relationen. Inte han, eftersom han har mindre behov av dig än du av honom.

En relation handlar ofta om kompromisser, det är ofrånkomligt.

Men när man mer eller mindre känner sig tagen för given, nonchalerad och osedd, då är det inte bra. Så t tör på både mående och självkänsla.

Att stanna i en relation som är bra IBLAND, när HAN varit gullig, det är destruktivt skulle jag säga.

Du är i någonting du inte trivs i , som du egentligen inte vill ha. Erkänn det för dig själv först och främst.

Det är tungt, jag vet. Men det är inte kul att leva i en relation som hela tiden gör en besviken och ledsen heller.

Jag tycker det låter som att ni har helt olika behov, och att det är du som anstränger dig i relationen. Inte han, eftersom han har mindre behov av dig än du av honom.

"Han har tidigare erkänt att han tagit mig för givet. Ändå fortsätter han, fast han vet att jag blir orolig och det gör mig så ledsen." 

Frågan är väl mer varför du fortsätter i den här relationen? Att vara lycklig bara ibland och olycklig resten av tiden är inte en bra, trygg och sund kärleksrelation. 

Till slut kommer du att sätta samma låga värde på dig som han redan har gjort. Och att förlora sitt självvärde och sin självkänsla är smärtsamt och det tar lång tid att komma igen till den man var innan. 

Hade han verkligen älskat dig och värdesatt dig så hade han naturligtvis inte behandlat dig som han gör. Det är den bistra sanningen och så får du själv välja hur du vill må och leva ditt liv. 

Helt enig. Jag är mycket lik din sambo i beteende och måste inte ha sms eller telefonkontakt varje dag med min fru om jag är ute och reser med jobbet eller när jag är på jobbet eller tränar. Ska jag inte kunna lämna hemmet 8 timmar en dag utan att behöva "bevisa" min kärlek även på jobbet? Jag har mkt att göra som det är varje dag och om frun hade pressat mig att höra av mig så snart hon vill få tag i mig så hade jag blivit irriterad. I min värld känns du lite klängig för jag får uppfattningen att du vill ha kontakt med sambon flera ggr per dag. Jag säger dock inte att detta är fel ur ett objektivt perspektiv. Poängen är att människor är olika, har olika behov och bara du kan avgöra vad du behöver/kräver och hur viktigt dessa saker är för dig. Känner du dig taget för given är det givetvis inte bra.

Flertalet som har svarat vill ju få det till att din sambo är en dålig person men det håller jag inte alls med om. Däremot verkar ni inte vara helt samspelta och balanserade när det gäller hur mycket och hur ofta kontakt ni behöver ha med varandra. Det är en ganska svår sak att lösa om man planerar ngt långvarigt och inte är helt synkade där.

Så tror jag också.

Det gäller nog bara att bestämma sig för om man vill fortsätta såhär eller inte, för har man olika behov av t ex närhet, bekräftelse, umgänge, tvåsamhet etc, så har man. Det kommer inte gå att ändra, då måste ju den ena parten köra över sig själv, och gå med på något som inte känns naturligt för den. Någon måste ändra sig för att den andra ska bli nöjd. Eller båda måste ändra sig och ingen är nöjd.

Så tror jag också.

Det gäller nog bara att bestämma sig för om man vill fortsätta såhär eller inte, för har man olika behov av t ex närhet, bekräftelse, umgänge, tvåsamhet etc, så har man. Det kommer inte gå att ändra, då måste ju den ena parten köra över sig själv, och gå med på något som inte känns naturligt för den. Någon måste ändra sig för att den andra ska bli nöjd. Eller båda måste ändra sig och ingen är nöjd.

Ingen aning.

Tror det är svårt att få det att lyckas om man i grunden har så olika behov.

Ingenting kommer iaf lösa sig av sig själv.

Vem ska anpassa sig, du eller han?

Ska man behöva anpassa sig varje dag, varje månad, år efter år?

Kanske du ska ta tag i dina bekräftelsebehov hellre än att han ska höra av sig och bekräfta oftare och mer?

Jag bara spånar.

För att bara gå omkring och känna sig osedd (du), eller otillräcklig (han) är ju inte kul. Och ha det bra när det är bra, dvs någon har gjort avkall eller ansträngt sig.

Undrar fortfarande om du menar att ni måste höras flera gånger om dagen när ni jobbar? Varför ni ses ju på kvällen om ni bor tillsammans. Att inte höra av sig på en vecka kan jag tycka är lite väl menförstår om han ville ha en pasu från alla krav om det i vardagen innebär att höra av sig flera.gpnger på arbetstid. Vad har ni eg att prata om varje gång?