Upplevde pappan att han gick miste om något vid planerat snitt?

Ni som fick rullas iväg ensamma till uppvaket, hur kändes det för er? Var det jobbigt att inte få vara med ert nyfödda barn direkt?

Nej tror snarare pappan upplevde det som skönt att slippa sitta bredvid i väldigt många timmar som min vaginala förlossning tog.

Varför skulle du föredra snitt?

För att jag vill inte sitta maktlös bredvid i 24 timmar medans min partner genomgår helvetets alla smärtor och spricker från navel till svank och ev kommer tvingas leva med förlossningsskador för att vården inte tar dem på allvar.

What? Din man har väl inte fått valet, det är ju kvinnan som får valet och föder.

Mannen har inget att säga till om när det gäller sättet att föda på.

Min man hade hellre sett en naturlig förlossning, men nu blev det inte så. Mitt och barnets hälsa är viktigast i detta läget.

Så är det såklart, och så resonerar min man också. Men jag vill att det ska vara ett fint minne för oss båda när vi möter vårt barn för första gången. Nu är min rädsla på en nivå som gör att jag nog inte har så mycket att välja på, vad han än tycker om saken. Men jag blir mer bekväm i mitt val om jag känner att jag inte förstört upplevelsen för honom iallafall. Det blir lättare att leva med mitt beslut då. 

Vårt första barn föddes med akutsnitt (fast man har 24 timmar på sig, så inte att förväxla med katastrofsnitt som det är bråttom med).
Vi fick besöka neonatal innan då vårt barn måst ut för att det var för lite fostervatten.
Vi fick berätta hur allt så skulle gå till under snittet, vi åkte hem och packade osv.
Det var lugnt när vi kom tillbaka på morgonen till sjukhuset.
Hela snittet gick lugnt till, dom pratade med oss genom hela snittet. Min man satt bredvid mig. Dom lyfte upp vår dotter och vi fick se henne men eftersom hon var liten
fick sen pappa följa med henne när dom tvättade, vägde mm och la henne i kuvös.
Alltså var det han som var med henne dom första timmarna medan jag syddes och fick vara på uppvaket tills bedövningen var borta och jag kunde röra mig igen. 
Sen rullades jag upp till vår dotter på neonatal. 
Eftersom jag var vaken under snittet (det är väl dom flesta om det inte är jättebråttom) var ju bägge med när hon kom ut, min man missade ju ingenting, sen fick han vara med henne dom första timmarna.
Så nej han missade ingenting.

När vår son sen föddes var det en vanlig förlossning och min man var förstås med hela tiden men det var ju ingen skillnad egentligen för hans skull.
Han var ju med bredvid mig när bägge barnen kom ut.

Jag tycker inte att du behöver känna att han missa något om han är bredvid dig under snittet. Annat vore ju om han inte var med i rummet.

Ingen aning. Har gått till så vid båda mina snitt. Fick barn 2007 och 2012.

[quote=79393263][quote-nick]Anonym (nyfiken) skrev 2019-01-25 16:04:19 följande:[/quote-nick]Ni som fick rullas iväg ensamma till uppvaket, hur kändes det för er? Var det jobbigt att inte få vara med ert nyfödda barn direkt?[/

Första barnet fick jag hälsa på, hon fick ligga vid bröstet en stund innan jag rullades till uppvaket. Andra barnet fick jag inte ens se, de bara sprang iväg med henne (men hon gallskrek så jag visste att hon levde). Klart att man räknar minuter och sekunder och längtar efter bebisen, men samtidigt har det varit så värdefullt att pappan har fått vara själv med barnet den stunden. Sedan är det ju bara mamma och bröstet som gäller för bebisen under lång tid framöver, så det är välbehövligt och bra för pappan att han får den där stunden tycker jag.

Ja. Min man blev väldigt besviken på mig när jag beslutade att jag behövde snitt då jag väntade barn nr 2. Maken samt förlossningsläkare argumenterade omkull mig helt då vi var på samtal för att jag önskade snitt. Enligt dem hade förlossning nr 1 gått som en dans (själv har jag aldrig upplevt något värre och trodde jag skulle dö då barnet tog 2 och ett halvt dygn på sig från att det satte igång).

Min Bm fick boka tid hos annan läkare utan maken för att få igenom snitt. Hon lyssnade på min rädsla.

makens argument mot snitt var att det förstör upplevelsen, att han inte ville se dem skära i mig samt att han läst att anknytningen till barnet kunde bli svårare.

Han beskriver än idag barn nr 2:s födelse som inte roligare än en fiskdamm då han fick sitta bakom ett skynke och de sedan visade upp barnet.

Men tror nog att han överdriver lite för att han inte fick sin vilja igenom. Själv minns jag lycka när han fick klippa navelsträng och följa med bm för vägning av barnet.