Upplevde pappan att han gick miste om något vid planerat snitt?

Ja absolut, tror inte hon gick sönder något alls (man kanske alltid går sönder till viss del men inga komplikationer iaf) t.ex vid den vanliga. En del går väl sönder rejält och blir klippt etc.

Första barnet kom med akutsnitt efter ca 48 slitiga timmar. Både jag och pappan hade knappt sovit och var helt slut. På ett sätt var det nog värre för honom eftersom han inte kunde göra mkt mer än att vara bredvid. Vid snittet trodde han att jag skulle dö också, så han var nog rätt uppe i varv innan allt var färdigt. 

Ett tag efter pratade han om att det var så synd det inte blev en vanlig förlossning osv, jag blev nästan lite arg för jag vara bara oerhört lättad att allt gick vägen till slut. Så blev jag gravid igen och då var han jätteoroad över att det skulle bli liknande igen. Den här gången gick allt smidigt och den vanliga vägen. Jag tänkte inte så mkt på det, tycker båda förlossningarna är likvärdiga även om de var väldigt olika. 
Direkt efter att nummer 2 var född sa pappan, med en lättnandets suck "så skönt att det blev normal förlossning" Jag frågade varför det var  så viktigt för honom, när jag förklarat många gånger att för mig var det viktigaste att barnet kom ut och att allt gick bra, oavsett hur. 
Det var svårt att förklara för honom men han hade uppenbarligen upplevt första gången som mkt traumatisk (det var den också) och att det nu, andra gången, var som att det läkte alla minnen nu när det gick enligt plan. 

Jag skulle föredra snitt framför förlossning för min partner varje gång, ur ego-perspektiv. Ur partnerns hälso-perspektiv så vill jag att hon(/hen) ska välja det som blir bäst för henne(/henom).

Två barn med snitt, upplever att det varit väldigt positivt för mannen. Han sitter vid huvudändan och vi är lika maktlösa båda två och kan dela den upplevelsen. Kvinnan är inte i outhärdlig smärta. Efteråt får han klippa navelsträng och sitta med sitt nyfödda barn medan mamman rullas iväg till uppvaket (även vid vanligt snitt, när bedövningen släpper). Så för oss har pappan fått mer närvaro och tid med bebis än vad mamman fått och det har han varit väldigt glad för.

Nytt med att rullas iväg?
Jag fick sonen vid bröstet under tiden de sydde mig och sedan var det jag, sambon och vår son tillsammans på uppvaket

Att tvingas föda med stark förlossningsrädsla ökar risken för att det ändå blir ett akut snitt i slutändan (vilket är sämre än ett planerat, både för mamma och barn) eftersom kroppen kan "låsa" sig och värkarna blir inte tillräckligt starka. Det sa min barnmorska iallafall. Det ökar också risken för förlossningsdepression och att man är orolig och stressad under hela graviditeten. Sånt påverkar också barnet negativt. Så jag vet inte om jag håller med dig kring ditt argument. 

Min man uttryckte jättestor lättnad, men så var han också orolig för det oförutsägbara, och en vag förlossning kändes väldigt oförutsägbar.

Han kände sig inte snuvad på nåt alls, bara befriad från en hemsk stress. Snittet skedde så lugnt och fint, och han fick en naturligt större roll som förälder direkt än det hade varit fallet vid vag förlossning :) Detta var han också mycket glad över.

I efterhand har han även uttryckt att han väldigt glad att jag inte har fött vaginalt- inga skador, inga samlagsproblem. (Mååånga av mina väninnor har fått det)

Tror INGA män vill se sina kvinnor slitas itu under en långdragen tortyrliknande vag förlossning. För det är ju så det ter sig för dem.

Min man ser det absolut inte så, utan det är bara jag som oroar mig över att jag tar något ifrån honom genom att beröva honom upplevelsen av en vanlig förlossning. Vare sig man vill det eller ej så blir man påverkad av att höra och läsa om alla som tyckt att deras förlossning var så fantastisk och magisk osv.  Då är det väl inte konstigt att man känner att man missar något stort som man inte kan göra ogjort? Brukar dock vara kvinnor som beskriver det så, har inte hört så många män prata om det.

Självklart är det viktigaste att barnet kommer ut och mår bra, men tanken finns ändå där... Jag känner mig misslyckad och svag som inte klarar det "alla andra" klarar, och vill inte att han ska vara besviken på mig. Han har vänner som ska få barn samtidigt och vill inte att han ska känna sig snuvad när de berättar om hur häftigt det var att se sitt barn födas fram eller att han ska skämmas för att hans fru inte är lika stark som andra kvinnor...

Eeeehhh, nej!? Säkrast för et barn är att födas med planerat kejsarsnitt. Det var därför jag fick snitt, jag hade kunskap och motiverade det så, och läkaren kunde inte annat än hålla med.
Tyvärr blandas ju ofta statistik från akuta och uraktuta ihop med de planerade, vilket ger en totalt fel bild. Läkare är t ex kraftigt överrepresenterade bland de som föder med planerat kejsarsnitt, eftersom de vet hur de ska läsa forskning/statistik. Så är det även i Norge.

Är överraskad av att det blev så många positiva inlägg i den här tråden, jag uppskattar oerhört mycket att ni delar med er. Det känns så mycket bättre efter att ha läst om era upplevelser.