• Anonym (nyfiken)

    Upplevde pappan att han gick miste om något vid planerat snitt?

    Jag och min man har p.g.a min extrema förlossningsrädsla fått möjlighet att själv välja ifall vårt barn ska födas med snitt eller vaginalt. Trots rädslan så är det inget lätt val. För min egen del så känner jag absolut inte att jag behöver gå genom den extrema smärtan med en vaginal förlossning för att inte gå miste om något. Men det jag är nyfiken på är hur papporna som varit med om planerade snitt har resonerat.

    Är det vanligt att pappan känner sig snuvad på upplevelsen av att se sitt barn födas fram naturligt? Min man säger att det absolut inte spelar någon roll för honom, men han skulle aldrig säga ärligt till mig ifall han kände annorlunda heller eftersom han inte vill påverka mitt val. Men samtidigt är detta en viktig faktor i det valet. 

  • Svar på tråden Upplevde pappan att han gick miste om något vid planerat snitt?
  • Mrs Green
    Anonym (nyfiken) skrev 2019-01-25 16:04:19 följande:

    Ni som fick rullas iväg ensamma till uppvaket, hur kändes det för er? Var det jobbigt att inte få vara med ert nyfödda barn direkt?


    Jo, men jag var så omtumlad så jag minns inte att jag tänkte så mycket. Jag gjorde ett halvakut snitt (det bestämdes kl 12 och jag blev snittad kl.16) så jag var inte så förberedd. Men visst var det tråkigt att ligga där ensam i ett par timmar (eller hur länge det nu var... det var mest förvirrat...).
  • Mrs Green
    Anonym (...) skrev 2019-01-25 18:17:09 följande:
    Ingen aning. Har gått till så vid båda mina snitt. Fick barn 2007 och 2012.
    Och för mig 2005
  • Anonym (Kille)

    Pappa till 2 barn, ett planerat snitt och ett vanligt.

    Jag tyckte faktiskt det blev bäst upplevelse för mig när hon snittades. Jag fick ju ligga där med min nyfödda dotter på magen och värma upp henne, typ 10 minuter efter snittet. Jättemysigt. Fick inte riktigt samma närhet när det var vanlig förlossning, då barnet istället placerades på mamman.

    Båda förlossningarna gick bra och blev fina minnen.

    Lite mindre mysigt var det att mamman blev ganska sederad vid snittet. Har för mig att det var morfin hon fick, men hon var ganska borta i typ 3h efter snittet eller så.

    I vårt fall var det inte direkt planerat snitt, men inte heller tokakut beslutat av läkarna. Det fanns ingen möjlighet för barnet att komma ut vänliga vägen. Vi fick veta nån vecka innan att det skulle bli snitt.

  • Anonym (Pappan besviken)
    Anonym (gärna snitt) skrev 2019-01-25 16:22:25 följande:

    För att jag vill inte sitta maktlös bredvid i 24 timmar medans min partner genomgår helvetets alla smärtor och spricker från navel till svank och ev kommer tvingas leva med förlossningsskador för att vården inte tar dem på allvar.


  • Anonym (Pappan besviken)
    Anonym (gärna snitt) skrev 2019-01-25 16:22:25 följande:

    För att jag vill inte sitta maktlös bredvid i 24 timmar medans min partner genomgår helvetets alla smärtor och spricker från navel till svank och ev kommer tvingas leva med förlossningsskador för att vården inte tar dem på allvar.


    Så trodde jag också att min man skulle tänka inför min förlossning nr 2 men han såg bara nackdelar med snitt och att upplevelsen försvann. Skönt för din partner att ha stöd av dig i sitt beslut.
  • Anonym (John)

    Förlossningarna har ju otvivelaktigt varit en bergo och dalbana av känslor. Att se sin fru kämpa, ha så fruktansvärt ont, skratta mellan helvetevärkar och gråten när den lille dras upp på bröstet är otroligt omtumlande.

    Men det är ju samtidigt för mig som man det ögonblick jag känner mig som mest otillräcklig. En observatör som inte kan bidra. Rädsla att något ska gå fel och den ende i rummet (ofta har ju barnmorskorna själva fött barn) som aldrig kan förstå innebörden i förlossningen. Där verkar planerat kejsarsnitt mer behagligare! Men vet inte om känslorna skulle vara lika omtumlande som efter en vanli förlossningskamo..

  • Anonym (Pappan besviken)
    Anonym (John) skrev 2019-01-26 09:00:32 följande:

    Förlossningarna har ju otvivelaktigt varit en bergo och dalbana av känslor. Att se sin fru kämpa, ha så fruktansvärt ont, skratta mellan helvetevärkar och gråten när den lille dras upp på bröstet är otroligt omtumlande.

    Men det är ju samtidigt för mig som man det ögonblick jag känner mig som mest otillräcklig. En observatör som inte kan bidra. Rädsla att något ska gå fel och den ende i rummet (ofta har ju barnmorskorna själva fött barn) som aldrig kan förstå innebörden i förlossningen. Där verkar planerat kejsarsnitt mer behagligare! Men vet inte om känslorna skulle vara lika omtumlande som efter en vanli förlossningskamo..


    Precis. Ligger säker mycket i detta hos både modern och fadern.
  • Anonym (_)))))

    Är det första barnet? Ett snitt, även om det är planerat kan ju också innebära en del komplikationer. Nu har jag fött alla mina barn vaginalt. Det har gått hur bra som helst. Har haft snabba och enkla förlossningar. Max 2 h har det tagit. Med sista barnet fick jag göra ett extra ul för att säkerställa att moderkakan inte låg i vägen. Om så varit fallet hade det blivit snitt. Det fick mig nästan att känna lite oro och rädsla då jag helst ville föda vaginalt.

    Klart man var lite orolig vid första barnet, men jag tänkte att min kropp är gjord för det här.

    Överväg ditt beslut och välj det som känns bäst för dig.

  • Guapa

    Varken jag eller min man anser att förlossningen var någon särskild "upplevelse". Mannen hade nog föredragit snitt då han sluppit sitta jour sista veckorna innan, utan fått en fix tid istället. Nu blev det vaginalt istället båda gångerna. Det gick bra men ingenting som vi pratar om som något särskilt nu efteråt. Tiden eftet barnen fötts har varit betydligt mer uppfyllande och fantastisk än graviditeten och förlossningen.

  • Anonym (nyfiken)
    Anonym (Pappan besviken) skrev 2019-01-25 22:08:11 följande:

    Ja. Min man blev väldigt besviken på mig när jag beslutade att jag behövde snitt då jag väntade barn nr 2. Maken samt förlossningsläkare argumenterade omkull mig helt då vi var på samtal för att jag önskade snitt. Enligt dem hade förlossning nr 1 gått som en dans (själv har jag aldrig upplevt något värre och trodde jag skulle dö då barnet tog 2 och ett halvt dygn på sig från att det satte igång).

    Min Bm fick boka tid hos annan läkare utan maken för att få igenom snitt. Hon lyssnade på min rädsla.

    makens argument mot snitt var att det förstör upplevelsen, att han inte ville se dem skära i mig samt att han läst att anknytningen till barnet kunde bli svårare.

    Han beskriver än idag barn nr 2:s födelse som inte roligare än en fiskdamm då han fick sitta bakom ett skynke och de sedan visade upp barnet.

    Men tror nog att han överdriver lite för att han inte fick sin vilja igenom. Själv minns jag lycka när han fick klippa navelsträng och följa med bm för vägning av barnet.


    Usch vad tråkigt att han blev besviken på dig. Du visste vad det innebar och ville inte utsätta dig själv för det igen... Har svårt att förstå hur man kan förvänta sig att någon annan ska gå genom den smärtan när han som man aldrig kan sätta sig in i hur det måste känts för dig. Hoppas han släppt denna besvikelse nu! Skönt att du fick som du ville i slutändan.
  • Anonym (två)
    Anonym (nyfiken) skrev 2019-01-25 16:29:59 följande:
    Så är det såklart, och så resonerar min man också. Men jag vill att det ska vara ett fint minne för oss båda när vi möter vårt barn för första gången. Nu är min rädsla på en nivå som gör att jag nog inte har så mycket att välja på, vad han än tycker om saken. Men jag blir mer bekväm i mitt val om jag känner att jag inte förstört upplevelsen för honom iallafall. Det blir lättare att leva med mitt beslut då. 
    Jag känner bara två män vars barn fötts med kejsarsnitt och båda var nöjda. De hade fått hålla sina barn direkt medan mammorna syddes ihop. Den ena var sövd, vet inte anledningen, och varför den andra mamman inte fick hålla sitt barn så som man får vid vaginal födsel vet jag inte heller. 

    Men som sagt, papporna var nöjda att få knyta an till sina barn direkt. 
  • Anonym (Pappan besviken)

    [quote=79396204][quote-nick]Anonym (nyfiken) skrev 2019-01-26 20:57:01 följande:[/quote-nick]Usch vad tråkigt att han blev besviken på dig. Du visste vad det innebar och ville inte utsätta dig själv för det igen... Har svårt att förstå hur man kan förvänta sig att någon annan ska gå genom den smärtan när han som man aldrig kan sätta sig in i hur det måste känts för dig. Hoppas han släppt denna besvikelse nu! Skönt att du fick som du ville i slutändan.[/

    Jodå - vi är en lycklig familj.

    Men jag kan fortfarande inte fatta hur han kunde försöka få mig att gå igenom en förlossning till. Är det liksom inte mitt val?

  • felicityporter

    Jag gjorde ett planerat snitt pga förlossningsrädsla och för pappans del var det nästan bara positivt. Han blev förstås ledsen över att personalen fuckade upp både ryggbedövningen och narkosen så att jag kände all smärta och skrek fruktansvärt när de skar i mig. Men utöver det fick han ju tillbringa den första tiden med vår bebis själv, vilket jag tror var superbra för anknytningen och han har berättat för mig att han tyckte det kändes surrealistiskt men sååå mysigt när bebisen sov på hans bröst.

  • Cox Orange
    Anonym (Pappan besviken) skrev 2019-01-25 22:08:11 följande:

    Ja. Min man blev väldigt besviken på mig när jag beslutade att jag behövde snitt då jag väntade barn nr 2. Maken samt förlossningsläkare argumenterade omkull mig helt då vi var på samtal för att jag önskade snitt. Enligt dem hade förlossning nr 1 gått som en dans (själv har jag aldrig upplevt något värre och trodde jag skulle dö då barnet tog 2 och ett halvt dygn på sig från att det satte igång).

    Min Bm fick boka tid hos annan läkare utan maken för att få igenom snitt. Hon lyssnade på min rädsla.

    makens argument mot snitt var att det förstör upplevelsen, att han inte ville se dem skära i mig samt att han läst att anknytningen till barnet kunde bli svårare.

    Han beskriver än idag barn nr 2:s födelse som inte roligare än en fiskdamm då han fick sitta bakom ett skynke och de sedan visade upp barnet.

    Men tror nog att han överdriver lite för att han inte fick sin vilja igenom. Själv minns jag lycka när han fick klippa navelsträng och följa med bm för vägning av barnet.


    Oerhört förnedrande att två män ska sitta och diskutera vad som ska hända med din kropp! Nä, jag tror att det är bäst att man är själv och pratar med läkaren om man vet att partnern inte har något att tillföra. Din man verkar vara en knepig typ.
  • GGN
    Anonym (Pappan besviken) skrev 2019-01-25 22:08:11 följande:

    Ja. Min man blev väldigt besviken på mig när jag beslutade att jag behövde snitt då jag väntade barn nr 2. Maken samt förlossningsläkare argumenterade omkull mig helt då vi var på samtal för att jag önskade snitt. Enligt dem hade förlossning nr 1 gått som en dans (själv har jag aldrig upplevt något värre och trodde jag skulle dö då barnet tog 2 och ett halvt dygn på sig från att det satte igång).

    Min Bm fick boka tid hos annan läkare utan maken för att få igenom snitt. Hon lyssnade på min rädsla.

    makens argument mot snitt var att det förstör upplevelsen, att han inte ville se dem skära i mig samt att han läst att anknytningen till barnet kunde bli svårare.

    Han beskriver än idag barn nr 2:s födelse som inte roligare än en fiskdamm då han fick sitta bakom ett skynke och de sedan visade upp barnet.

    Men tror nog att han överdriver lite för att han inte fick sin vilja igenom. Själv minns jag lycka när han fick klippa navelsträng och följa med bm för vägning av barnet.


    Men vilken gris till karl!!
Svar på tråden Upplevde pappan att han gick miste om något vid planerat snitt?