Farsta2014 skrev 2019-02-03 23:14:18 följande:
Tack för läsvärd artikel! Känner mig lite träffad!!
Jag ska få nr 3 om 10-12 dagar och min äldsta är nyss fyllda 5. Blir imponerad av att du orkar med en snart 3-åring, en 1-2 åring och snart en bebis på heltid. Jag har tänkt fortsätta lämna barnen på dagis när 3:an kommer men det är mest för att kunna sova ut när de är där, annars känns det som att hela familjen kommer krascha av konstant osämja pga trötthet. Det jag däremot är väldigt glad över är att kunna hämta barnen tidigt varje dag samt att jag tänkt ha dem hemma 1 dag i veckan. Jag skulle nog gärna ha dem hemma ännu mer utifrån tanken att hemma är bättre än dagis, men jag skulle nog inte välja bort dagis helt även om jag skulle orka fysiskt. De får kompisar där som jag inte kan se att de skulle kunna få genom andra aktiviteter, inte i den åldern ivf. Jag tänker att det har att göra med att vi bor i en lägenhet i en storstad, det går helt enkelt inte att umgås med folk i kvarteret, det fungerar inte så här. De vi umgås med är såna vi lärt känna via förskolan. Vi kommer aldrig kunna låta våra barn leka fritt på gatan...
Annat var det när jag var liten. Jag växte upp i ett litet samhälle på en radhusgata och jag umgicks då med barnen som bodde på samma gata, det fungerade fint. Det var lite blandade åldrar. Jag gick deltid hos dagmamma tills jag var 6, aldrig fritids. Har också gått på kyrkans barntimme. Gympa vid 4-års ålder mm. Ett helt annat liv mot det mina barn har idag tyvärr.
Jag behövde inte dagis när jag var liten, men jag tror mina barn, under de omständigheter vi har, behöver lite dagis för att komma in i en egen självständig gemenskap utanför hemmet. Däremot har jag full insikt i att de är trötta efter en dag på dagis och drar inte iväg dem till badhuset efter en dag på förskolan.
Är osäker på vad jag egentligen vill säga men tycker det är beundransvärt med er som orkar vara hemma heltid, för det är ändå krävande, även om det är det bästa för barnen. Det bästa för barnen är knappast det lättaste för föräldrarna! Hurra för er som står emot grupptrycket och gör det ni tror på. Önskar nånstans att jag kunde vara lite mer som ni.
Lika beundransvärt är det att du gör det som funkar bäst för din familj, alla familjer måste ju utgå från sina egna förutsättningar precis som du gör, jag tror att vi som har barnen hemma aldrig ser ner på andra eller menar att ni gör fel, eller inte orkar lika mycket som oss, jag tror att tex som om jag utgår från mig själv, min största blir 3 år i slutet av april och min minsta blev 1 år nu i december och om några dagar kommer 3dje, vi kommer alltså få 3 barn på mindre än 3 år och det är TUFFT men jag är 30 år detta året har sen jag tog studenten jobbat som en galning, jag är en vanlig hårt arbetande lastbilschaufför, van med att jobba 12-18 timmar i dygnet, sova som max 4 timmar i snitt, åka mitt i nätterna, ligga ute flera dagar i sträck och bara jobba jobba jobba. Jag funkar så som människa, min pappa är likadan, han sover i princip aldrig, jobbar jämt, gärna nätter och sover 3-4 timmar i snitt. Såklart sover vi kanske 6 timmar någon gång jag har dock inte gjort det dom senaste 3 åren pga barnen, jag sover i snitt 4 timmar per natt och då inte ens sammanhängande, men jag är ändå pigg när vi går upp på morgonen för jag som människa är sån. Tar vi då min sambo, han jobbar heltid, yngre än mig, men han MÅSTE sova 8 timmar annars funkar inte han, han skulle aldrig klara av det jag gör, han och jag är som dag och natt, därför funkar det så bra för oss att jag tar nätterna för jag sover ändå inte och vaknar av minsta ljud, han sover igenom en jordbävning och är utvilad för sitt jobb, kommer hem och leker med barnen tills dom lägger sig vid ca 20, sen har vi egentid till 22 då måste han sova för att få sina "8" timmar. Jag kan ligga och surfa fram tills 23 sen försöka sova lite, nu är klockan 01:32 jag är super pigg, har gett minstingen lite välling nyss och nu myser jag med jätte magen och försöker bonda med bebis i den. Kommer lägga mig igen om en stund för att sedan vakna runt 4 tiden igen, helt normalt för mig. Och jag tror det är där vi måste inse att vi är olika, min mamma skulle aldrig palla detta heller, jag är ensambarn, kolikbarn dessutom, hon skaffade bara mig för hon sa det var knappt jag orkade med dig, hon ångrar det idag men hon funkar som min sambo, måste ha sina 8 timmar och hos dom var det ist pappa som tog alla nätter. Låt oss vara olika och låt göra olika för vi är olika och det du gör är garanterat bäst för dig och din familj. Dessutom bra att du skriver hur ni bor och hur era möjligheter ser ut, vi bor på landet med skogen utanför fönstret, men ändå nära till både dagis och skola, vi ser allt från fönsterna hemma genom träden på vintern, vi går ofta förbi dagis och på efm upp till skolan och leker med barnen som är kvar då det är som ett öppet skogsparti där barnen leker i bäcken även under skoltid som då gränsar till våran "trädgård" Min dotter som är 2 har 1 bästa vän som är född dagen före henne och han och hon ses så ofta vi föräldrar får till det och dom leker så jäkla fint ihop, hon älskar när han kommer och jag känner verkligen inte att hon behöver "fler" vänner när hon är så liten, vi har grannar här med barn och alla kan springa fritt här ute med oändligt med plats för lek, vi har egna gungor och lekstuga, studsmatta m.m så ja våra förutsättningar för barnen är ju helt annorlunda mot dina. Så just därför är det lättare för oss. Så jag tycker du ska göra precis som du gör utan att känna att du borde "orka" ha hemma barnen på heltid när du ändå egentligen kan. Alla barn är också olika och vi som föräldrar vet bäst vad just våra barn behöver. Dock finns det ingen som kan påstå att barn måste socialiseras med "massa" andra barn för att bli sociala, det är fullt tillräckligt med, mamma, pappa, farmor, farfar, mormor, morfar, faster, moster, syskon, grannar m.m ibland är till och med en dels släkter för stora för våra små liv och dom kan inte knyta Ann till så många människor, Mama och pappa är det absolut viktigaste, det är mer viktigt än en lekkamrat i 3 års åldern. Många barn är dessutom så förstörda och Trött efter alla år på dagis/förskola att när dom väl börjar skolan så klarar dom inte av den ist. Jag vet inte hur det kommer bli för min 3 åring, jag tror faktiskt hon kommer få vara hemma tills hon börjar skolan DOCK när hon kan prata och tala om för mig att mamma jag vill till barnen och leka eller pekar mot dagiset här hemma och visar att hon verkligen också vill vara med där, då kommer vi självklart skola in henne så hon kan vara där några timmar i veckan om HON vill, men hon ska då veta att hon kan komma hem exakt när hon vill och att jag bara är några 100 meter bort eftersom vi har dagiset så nära. Jag vet ju inte hur dagis funkar men jag tänker inte ha henne där om hon inte får gå hem "när hon vill"!
och visst är det extremt tungt hemma ibland men jag ser nu när lillebror är 1 år att dom bygger sådana syskonband nu, om storasyster gått på dagis hade dom knappt känt varandra idag, för dom hade knappt träffats, och jag ser hur dom liksom växer in i en syskonroll som är så fin, varje morgon vaknar jag av att dom skrattar från sitt rum, (dom delar rum) lillebror står upp i sin spjälsäng och storasyster har tänt lampan och tagit fram leksaker och ställt sig på pallennvid hans säng och "pratar" på deras språk tills jag kommer in och lyfter ut lillebror. Sen får dom leka en liten stund, bägge dricker välling ihop på ett täcke på golvet, jag sätter igång med frukost och tvätt och alla andra morgonbestyr, dom kommer krypandes och gåendes när frukosten är klar och vi äter ihop, ibland kaos såklart men då får man sätta någon vid teven kanske och styra upp på annat sätt. Sen börjar dagen och när jag inte är höggravid som nu går vi ut eller är inne och pysslar. Det jag vill tillägga här är att vi valt bort alla sociala medier m.m och jag är en fullt närvarande mamma, jag håller inte på med telefonen förutom när dom sover eller tittar på film. Vi leker ihop hela tiden, bygger kojor och gömmer oss eller bara är ute och "skottar" nu när det är vinter på sommaren, badar i poolen, plockar äpplen, hallon, jordgubbar, vi har växthus här ute och ja alltså jag tror inte mina barn kan få en bättre uppväxt, men då är ju mina förutsättningar helt annorlunda mot dina och många andras. Dessutom låter vi oss inte påverkad av vad andra tycker, vi vet att min pension påverkas men vi har planerat för det, sparar extra privat och skrivit papper oss emellan om vi skulle gå isär, vad min sambo då ska "betala" för dom åren han kunnat jobba och jag varit hemma. Nu hoppas vi aldrig på att gå isär men vi har förberett för att sådant ska vara klart om det sker så ingen blir lidande. Min sambo vet att det är flera hundra tusen det handlar om och något jag som mamma har rätt till när jag varit den som varit hemma mest. Hade han varit hemma hade jag ist fått betala han om vi gått isär. Så livet och upplägget ser olika ut för oss alla, låt det få vara så men jag hoppas alla föräldrar inser att så lite tid som möjligt på dagis i smååren är det bästa, och tro inte att dom måste ha massa vänner för att socialiseras m.m Det barn behöver är kärlek, närhet, och framför allt att deras föräldrar ser dom, inte att man ser dom växa upp genom ett instagramfilter, låt dom få ha sin integritet, dela inte barnen på nätet, skydda dom från det samhälle vi lever i, Sverige Sverige är inte tryggt och vi går mot en mörk framtid. Men det är ett annat forum att diskutera :D
nu blev detta långt och ändå kände jag inte att jag varken svarade på det jag skulle eller fick med allt. Jag tycker iaf det var jävligt starkt av dig att skriva det du skrev och jag vet att du är världens bästa mamma för dina barn och gör allt du kan under dina förutsättningar. Vi alla är olika och har rätt att vara olika :)
Kram nu ska jag försöka sova någon timme hehe :D
