• Anonym (Mamman)

    Jag är rädd att min man inte bryr sig om min son på riktigt

    Jag har en son sedan förr, och min man och jag har en gemensam dotter. Min man har alltid behandlat barnen lika, och han talar alltid om barnen som "mina barn" eller "mina kids". Det har fungerat väldigt bra och han är en fin pappa till vår dotter och låtsaspappa till min son. Barnen betraktar sig som syskon och jag tror aldrig att de ens reflekterar över att de "bara" är halvsyskon.

    Men nu undrar jag lite. Häromkvällen när jag hade tråkigt, så läste jag runt lite på min mans vänners sidor på Facebook. Där hittade jag kommentarer som min man hade skrivit. De handlade om hans oro för framtiden: för miljöförstöringen, invandringen, den ökade kriminaliteten, att samhällsekonomin ska kollapsa, så att det inte längre ska finnas bidrag eller fri sjukvård för dom som inte kan försörja sig själva o.s.v..

    Men i alla dom kommentarerna skrev han bara om sin oro för "min dotter och de barn som hon kanske får en gång". Det var inte en kommentar, utan många kommentarer, där han skrev så eller något liknande, som endast avsåg vår gemensamma dotter och hennes eventuella barn. Är min son och hans kommande barn inte inkluderade i min mans oro och hans tankar, när det kommer till kritan?

    Bör jag ta upp det här med min man eller hålla tyst om att jag har sett det?

  • Svar på tråden Jag är rädd att min man inte bryr sig om min son på riktigt
  • Anonym (happ)

    Här är alltså en bonusförälder som behandlar båda barnen lika men ändå inte duger för att han skriver personliga tankar om sin oro för sin dotter - det är såna här trådar som gör att många kommer backa och avstå för man kommer ändå aldrig duga inför dessa mammor/pappor som alltid kommer kräva mer oavsett.

  • Anonym (annan mamma)
    Anonym (Mamman) skrev 2019-03-02 07:15:05 följande:

    Jag har en son sedan förr, och min man och jag har en gemensam dotter. Min man har alltid behandlat barnen lika, och han talar alltid om barnen som "mina barn" eller "mina kids". Det har fungerat väldigt bra och han är en fin pappa till vår dotter och låtsaspappa till min son. Barnen betraktar sig som syskon och jag tror aldrig att de ens reflekterar över att de "bara" är halvsyskon.

    Men nu undrar jag lite. Häromkvällen när jag hade tråkigt, så läste jag runt lite på min mans vänners sidor på Facebook. Där hittade jag kommentarer som min man hade skrivit. De handlade om hans oro för framtiden: för miljöförstöringen, invandringen, den ökade kriminaliteten, att samhällsekonomin ska kollapsa, så att det inte längre ska finnas bidrag eller fri sjukvård för dom som inte kan försörja sig själva o.s.v..

    Men i alla dom kommentarerna skrev han bara om sin oro för "min dotter och de barn som hon kanske får en gång". Det var inte en kommentar, utan många kommentarer, där han skrev så eller något liknande, som endast avsåg vår gemensamma dotter och hennes eventuella barn. Är min son och hans kommande barn inte inkluderade i min mans oro och hans tankar, när det kommer till kritan?

    Bör jag ta upp det här med min man eller hålla tyst om att jag har sett det?


    Hur gammal var sonen när mannen kom in i hans liv och hur länge har han funnits där? Det jag reagerar på är att du kallar honom "låtsaspappa". Om han fyller samma funktion som en riktig pappa i pojkens liv är det kanske dags att han också får betraktas som och bli pojkens riktiga pappa? Adoption?

    Jag kan förstå att du reagerar, men krasst så har han inte samma ansvar för pojken om han bara är en låtsaspappa. Kanske därför han ger uttryck för oro för sin dotter men inte för sin (din) son. Jag vet inte.

    Jag har två egna barn och känner olika för dem också. Känner mer ansvar och mer oro för den ena t ex. De har olika behov och därför behandlar jag dem olika. Någon kanske skulle hävda att jag favoriserar och det kanske jag gör, inte för att jag älskar dem olika mycket utan för att jag älskar dem olika. Så ja, jag ser det nog inte som märkligt om en förälder kan känna olika för sina olika barn, och kanske ännu mindre märkligt om man bara är "låtsasförälder" till det ena.

    Så ja, håll du tyst med att du har sett det, var tacksam för att han behandlar dem lika och är en bra pappa till  båda barnen, och tillåt honom att känna olika.
  • Anonym (Idiot)
    Anonym (Tidsfördrivaren) skrev 2019-03-02 23:58:32 följande:
    Säg det till alla barn som har adopterats :)
    Det skämtet var inte ens roligt.
  • Anonym (Lena)
    Anonym (Idiot) skrev 2019-03-03 15:51:19 följande:
    Det skämtet var inte ens roligt.
    Det värsta är nog att det troligen inte var ett skämt...
  • Anonym (Tidsfördrivaren)
    Anonym (Idiot) skrev 2019-03-03 15:51:19 följande:
    Det skämtet var inte ens roligt.
    Jag tycker inte det var så mycket av ett skämt. Den här pojken har ingen biologisk pappa med i bilden. Det närmsta papparoll som han kan komma till, är denna man som lever tillsammans med hans mamma som familj. Någon efterbliven här inne nämnde att den här pojken kom som en "extra" när mannen bestämde sig för att börja träffa mamman. Extra? Fan vilket moget sätt att förhålla sig. Barn kommer alltid först, och var han inte bered på att stiga in och ta en styvpappa roll - well shit då kanske han inte skulle ha gjort det. Men från vad jag kan tolka det så har han gjort det, han gör ingen skillnad för att jag tror nog att denna man har "adopterat" denna pojke som sig egen mentalt. Anledningen till att han skrev som han gjorde, är mycket troligen för att det andra barnet är just en flicka. Som pappa är de flesta män alltid mer överskyddande än mot en pojke. Det finns flertalet teorier angående det.


  • Anonym (asdf)
    Anonym (Mamman) skrev 2019-03-02 07:15:05 följande:

    Jag har en son sedan förr, och min man och jag har en gemensam dotter. Min man har alltid behandlat barnen lika, och han talar alltid om barnen som "mina barn" eller "mina kids". Det har fungerat väldigt bra och han är en fin pappa till vår dotter och låtsaspappa till min son. Barnen betraktar sig som syskon och jag tror aldrig att de ens reflekterar över att de "bara" är halvsyskon.

    Men nu undrar jag lite. Häromkvällen när jag hade tråkigt, så läste jag runt lite på min mans vänners sidor på Facebook. Där hittade jag kommentarer som min man hade skrivit. De handlade om hans oro för framtiden: för miljöförstöringen, invandringen, den ökade kriminaliteten, att samhällsekonomin ska kollapsa, så att det inte längre ska finnas bidrag eller fri sjukvård för dom som inte kan försörja sig själva o.s.v..

    Men i alla dom kommentarerna skrev han bara om sin oro för "min dotter och de barn som hon kanske får en gång". Det var inte en kommentar, utan många kommentarer, där han skrev så eller något liknande, som endast avsåg vår gemensamma dotter och hennes eventuella barn. Är min son och hans kommande barn inte inkluderade i min mans oro och hans tankar, när det kommer till kritan?

    Bör jag ta upp det här med min man eller hålla tyst om att jag har sett det?


    Det han uttrycker är sina känslor och sin oro och de kan aldrig vara "fel". Man känner liksom det man känner.

    Din man behandlar barnen lika. Det låter som en bra start i alla fall.
  • Anonym (asdf)
    Anonym (Mamman) skrev 2019-03-02 07:30:53 följande:

    Men grejen är, att när vi träffar dessa hans vänner, så talar han alltid om våra barn som sina barn, och även när han skriver på sin egen sida så är det alltid "mina barn", "mina kids" o.s.v.. Jag får uppfattningen att han skrev detta om "min dotter" på ställen där han aldrig trodde att jag (eller min son) skulle läsa. Det känns som att han har gått bakom ryggen på mig, och hela tiden brytt sig mera om vårt gemensamma barn än min son. 

    Jag vet inte vad jag ska tro längre...Min sons biologiska pappa är inte med i bilden. Han bor för övrigt i ett annat land och förstår inte svenska. Så nej, det är inte därför. 


    Har ni någon gång pratat om era/hans känslor för barnen/din son? Har ni ens samma förväntningar? Har han haft som mål att älska båda barnen lika mycket? Är det någonting du önskar att han gjorde? Är det möjligt? Vill han? Massa frågor.
  • Anonym (Idiot)
    Anonym (Tidsfördrivaren) skrev 2019-03-03 16:01:56 följande:
    Jag tycker inte det var så mycket av ett skämt. Den här pojken har ingen biologisk pappa med i bilden. Det närmsta papparoll som han kan komma till, är denna man som lever tillsammans med hans mamma som familj. Någon efterbliven här inne nämnde att den här pojken kom som en "extra" när mannen bestämde sig för att börja träffa mamman. Extra? Fan vilket moget sätt att förhålla sig. Barn kommer alltid först, och var han inte bered på att stiga in och ta en styvpappa roll - well shit då kanske han inte skulle ha gjort det. Men från vad jag kan tolka det så har han gjort det, han gör ingen skillnad för att jag tror nog att denna man har "adopterat" denna pojke som sig egen mentalt. Anledningen till att han skrev som han gjorde, är mycket troligen för att det andra barnet är just en flicka. Som pappa är de flesta män alltid mer överskyddande än mot en pojke. Det finns flertalet teorier angående det.
    Oavsett om det är moget eller inte så är det nog vanligt och något som man får inse. Det är egna barn och andras ungar. Att förvänta sig ngt annat är bara självbedrägeri.
  • Anonym (Lena)
    Anonym (Tidsfördrivaren) skrev 2019-03-03 16:01:56 följande:
    Jag tycker inte det var så mycket av ett skämt. Den här pojken har ingen biologisk pappa med i bilden. Det närmsta papparoll som han kan komma till, är denna man som lever tillsammans med hans mamma som familj. Någon efterbliven här inne nämnde att den här pojken kom som en "extra" när mannen bestämde sig för att börja träffa mamman. Extra? Fan vilket moget sätt att förhålla sig. Barn kommer alltid först, och var han inte bered på att stiga in och ta en styvpappa roll - well shit då kanske han inte skulle ha gjort det. Men från vad jag kan tolka det så har han gjort det, han gör ingen skillnad för att jag tror nog att denna man har "adopterat" denna pojke som sig egen mentalt. Anledningen till att han skrev som han gjorde, är mycket troligen för att det andra barnet är just en flicka. Som pappa är de flesta män alltid mer överskyddande än mot en pojke. Det finns flertalet teorier angående det.
    Fast man är faktiskt inte efterbliven för att man inser att en partners barn sedan tidigare är något "extra". Oavsett hur man känner!

    Det kan vara extra bra det kan vara extra besvärligt.
    Och du har rätt att barnen alltid kommer först, borde göra iallafall vilket inte alltid är fallet.
    Men, för att man inleder ett förhållande med en förälder så måste man inte ta på sig någon föräldraroll! Det är helt enkelt inte nödvändigt!

    Mannen i ts verkar ju ha tagit till sig ts son och det är jättebra. Men, hur det än är så tror jag att det egna barnet ändå trumfar känslomässigt. Och det är ok, så länge  man behandlar barnen likvärdigt.
Svar på tråden Jag är rädd att min man inte bryr sig om min son på riktigt