Synd om min son?

Tyvärr kommer du stöta på dem titt som tätt som bara måste framhålla att just deras val är det bästa. Som kommer berätta för att det är synd om ditt barn som kommer bli så ensam, som inte kommer ha någon att dela bördan med när ni blir gamla. De kommer säga att ditt barn kommer bli egoistiskt och inte vänta på sin tur. Att syskon är det bästa man kan ge sitt barn och en satans massa dravel. Det är klart okej att skaffa flera barn än ett men man ska skaffa barn för att man själv vill och vill man inte så låter man bli.

Tvånormen är så jävla starka i Sverige att det är sjukt. Tyvärr biter inga argument på såna här människor. Det är bara att humma och slå dövörat till. Eller förflytta sig en bit för att usligt markera att man inte vill prata om det. För tyvärr verkar de i sitt uppdrag att befolka planeten totalt missa sociala koder, avläsa andra männsikpr och framförallt är de som någon nyfrälst så vad du än säger så går det inte in. Oerhört frustrerande om man låter det gå dit. Så gör det inte. Bara ryck på axlarna. Du gör det som är bäst för dig och din familj. De brukar tystna när barnet kommer framåt 6-7 års åldern.

En annan sak som jag tycker är rent ut sagt idiotiskt med sådana människor är att dom inte har en aning om eran situation. Tänk om ni hade försökt skaffa barn i 15 år och TILLSLUT lyckats och troligtvis aldrig kommer kunna få några fler, trots att er högsta dröm var en jättestor familj?

Min mamma var 35 när hon fick mig, min pappa var 44. Både morfar och farfar dog inom ett år efter att jag föddes, farmor satt i rullstol så länge jag kan minnas tills hon gick bort för 9 år sedan. Den enda i den generationen jag har kvar är mormor, men henne träffar jag inte alls mycket mer än på högtider osv fastän vi bor så otroligt nära varandra. Två äldre bröder som är 16 och 12 år äldre än mig, och en syster som är 3 år yngre, så ingen av dem hade jag sådär jätteroligt med när jag var liten.

Men vi har alltid haft djur hemma, så man har lärt sig automatiskt att vara snäll, försiktig, inte skrika, ta ansvar, säga förlåt, ta hand om och älska. Djur kan verkligen bli bästa vänner som barn kan prata med om de tänker på något men inte är riktigt redo än att prata om det med vänner eller föräldrar, och när de har sin bästa vän med sig kan de våga lite mer. Tycker att det hjälpt mig mycket på något sätt.

Jag tänker ofta på mina farföräldrar, för jag har hört så många historier om dem, hur roliga de var, hur mina bröder älskade att vara där, men det kunde aldrig jag vara med om.

Men är det synd om mig? Näe, det tycker jag inte. Jag fick uppskattning och bekräftelse som barn, mina föräldrar har alltid älskat mig villkorslöst och jag har alltid tyckt att de varit lite som både föräldrar, och far- och morföräldrar samtidigt. Det jag är mest leden över är att jag vet att jag inte kommer vara så gammal när de går bort, eftersom de fick mig så sent. Men det vägs upp av all kärlek jag fått. Jag set tillbaka på min barndom som något fint, något som jag saknar.

Om du visar kärlek till din son och ger honom den uppskattning han förtjänar kommer det inte vara synd om honom. Han kommer klara sig, skaffa vänner i skolan och på eventuella fritidsaktiviteter/sporter. Skäm inte bort honom för mycket bara, han måste lära sig lite om världen också ;)

Men din son har ju ett syskon!? Då skulle de träffa min son, som inte har något syskon alls. Det är klart att man går miste om en del grejer när man inte har syskon, men det är som det är. Man ska inte skaffa fler barn än man har ork och lust till. Då, om någon gång, blir det synd om barnet. 

Min son frågar om syskon då och då och har noterat att det är han och en flicka till i klassen som är endabarn. Det är så hans uppväxt är och det är bara att göra det bästa av saken. Jag är så himla glad för att jag är enbarnsförälder, det är så roligt och rofyllt, lättsamt och enkelt när jag jämför med de som har flera barn som tjafsar osv.

Det är möjligt att det kommer att bli ensamt för din son under uppväxten med så få barn i familjen eller släkten. Men nu är det ju som det är, ni kan inte ändra på er livssituation bara för det. Och även om man har syskon/kusiner i samma ålder är det inte självklart att de har jättemycket glädje av varandra i livet. Samma sak med mor/farföräldrar, även om de finns i livet så är en god relation inte en självklarhet.

Alla familjer ser olika ut och det måste man acceptera både som vuxen och som barn, och det finns aldrig några garantier för relationer eller att det blir bättre för att man gör det ena eller det andra.

Fortsätt att njuta av er fina tillvaro och se till under din sons uppväxt att han har möjlighet till att träffa andra barn utifrån hans egna behov (en del har mer behov, andra mindre). Och låt inte andra mammor eller någon annan definiera hur du ska leva och hur din familj ska se ut. 

Ditt barn är 8 MÅNADER. Herregud, mycket hinner hända. När han är större kommer ni kanske komma på att landet inte passar, att det passar bättre att bo mer centralt nära vänner och grannar, slippa skjutsa till aktiviteter osv. Ni kanske kommer på att ni vill ha fler barn om några år. 

Jag har fem år mellan barnen. Inte meningen, men det tog några år att bli gravid med nr 2. Jag är jättenöjd med det, hur orkar folk ha tätt?? Vår största har jättemkt kompisar från skolan, hon har dessutom kusiner och säkert snart granbarnen när de blir större. Sluta stressa. Folk säger de mest makalösa saker. Alla tjatade på oss "när kommer tvåan, dååå?". De skulle bara veta!! De nära vännerna visste förstås. 

Man ska inte heller glömma att folk oftast pratar om sig själva när de kommenterar något. Förstår du vad jag menar? De talar om sina egna önskningar, planer, drömmar, mål och relationer. Eftersom de inte känner dig, så kan de inte veta ett dugg om hur du tänker eller har valt att planera ditt och din sons liv. 

Det enda två sakerna jag funnit jobbigt med att vara enda barnet är alla utomstående som promp skall kläcka ur sig ?Jaha, du är enda barnet. Då måste du ju vara bortskämd! Höhö? ???? Blev så less på den fördomen. Slutligen började jag svara med; ?Ja, jag är bortskämd med kärlek från mina föräldrar.?

Den andra sak som jag nu i vuxen ålder ibland känner mig ensam med är ansvaret för mina föräldrar. Som enda barnet känner jag i perioder att jag är hela mina föräldrars värld. Det är jag som gör dem glad, lycklig, arg, besviken och jag är den enda som finns där för att hjälpa och ta hand om dem nu när de är gamla. Enda gångerna jag saknar ha ett syskon är senaste åren när jag känner att allt omhändertagande och ansvar för föräldrarna ligger på endast mig. Ingen att dela ansvaret med. Det kan vara lite betungande känsla.

Du behöver inte oroa dig. Hur många syskon man har påverkar uppväxten, men inte hur bra den är. Vissa syskon är bra, andra är skit. Jag själv är ensambarn och har aldrig saknat syskon. Hade massor av kompisar när jag var liten som jag lekte med, vissa som nästan bodde hos oss. Min bästa polares föräldrar klagade lite på att han aldrig åt hemma. :p

Så det ska nog gå bra, ska du se! Dessutom är det ju det bästa man kan göra för miljön också.

Jo fast det är tvärtom också. Tävling bland karriärmammor att tycka sämst om att vara föräldraledig, längta tillbaka till jobbet, skämta om att man är en ?bad mom? osv. Ibland kände jag mig utfryst för att jag gick så in för att anpassa mig efter barnen. Jag hade redan levt ett rikt liv när dom föddes och fick dom ganska sent plus att jag visste att dom inte är små för evigt. Hur man än gör är det fel. Antingen är man för ?dålig? eller ?för bra?.