Synd om min son?

Det är dock ingen garanti. Jag har sett på flera håll där det finns både två och tre syskon där det enbart är ett av syskonen som tar ansvar för de åldrande föräldrarna och det snarare blir ett ytterligare stressmoment att ha syskon som inte lyfter ett finger.

Absolut. Alla varianter finns. Menade mer att det är enda gångerna jag kan sakna syskon, men jag tror inte ett smack på att man skall skaffa flera barn bara för att andra tycker en massa dumt. Som sagt, syskon garanterar ingenting. Heck, barn överlag garanterar ingenting, så jag tycker ju även de som tjatar om att man skall skaffa barn är jobbiga...

Syskon är ingen garanti för en vän för livet.

Du gör som du själv känner OCH är det ett barn till så är din ålder inget hinder. Är det att strunta i vad folk säger och lita på att din lille grabb fixar sitt liv finfint utan en massa släkt i hasorna så funkar det också finfint. Vi är fyra syskon som bor inom en radie av två mil och vi ses ALDRIG. Så kan det också vara.

Vidriga mammor på öppna förskolan skulle jag säga.

Fick själv barn sent i livet, är supernöjd med ett. Planerar inga fler. Har varken föräldrar eller syskon i livet. Ej heller kusiner finns det.

Det fungerar utmärkt. Du ska fokusera på att ge ditt barn kärlek och trygghet, inte stressa över vad andras uppfattning om "familjeliv" innebär.

Det är ingen dom att vara singelbarn, det är en ynnest för man får sin tid med föräldrarna.

Att skaffa tre barn och sedan inte kunna ge dem tid och kärlek är väl långt ifrån bättre??? 
Varför detta behov av att klämma ut ungar för sakens skull?

Om ni har ett barn och är nöjda är väl det så det ska vara. Ignorera idiotmorsorna på ÖF

Ja precis, hur man än gör så kommer vissa (många) mammor ha mycket åsikter, var hemma länge med mina, då var det katastrof och tvååringar behööver social träning...samtidigt är man dåålig om man hämtar sent på fsk. Gud nåde den som är för bra, tror helt enkelt att en del mammor är rätt osäkra och missnöjda och de måste trycka till andra. De umgås ofta i liknande grupperingar också.

Ts, ta det lungt. Det blir bra. Din son har säkert ett bra liv, att ha tillgång till djur och bo på landet är bara det en drömvärld för många.

Jag vet många ensambarn som har ett jättebra liv med kompisar och så. Finns också jättemånga med syskon som har det skit.

Ge barnet en jättebra uppväxt så är det nog inga problem.

Men klart det hade nog varit kul med iaf ett syskon. Vad händer om barnet dör? Då har ni inget.

Sen att skaffa barn när man är över 40 är väl inget stort problem. Men risken att farföräldrar dör är stor. När ingen är 10 är farföräldrarna typ över 80.

När ungen är 20 är farsan 60, inte så jättehärligt. När jag var 20 var min pappa 56.

Ni gör såklart som ni vill och känner är bäst för er. Att skaffa ett syskon bara för sonens skull är väl inte heller rätt väg att gå, men jag vill dela med mig av min erfarenhet i vuxen ålder.

Jag har syskon och vi har väl högst skaplig kontakt. Vi bor i olika städer allihop och har väl inte jättemycket gemensamt förutom just släktskapet. Nu har vi dock precis begravt vår pappa som dog relativt ung väldigt plötsligt. Och jag måste säga att det har varit ett fantastiskt stöd att ha mina syskon i denna situation! Det hade varit oerhört tufft att behöva ta alla beslut själv och ordna med allt det praktiska helt på egen hand (att det var så mycket praktiskt att ta tag i när nån dör har aldrig slagit mig tidigare). Nu har vi kunnat dela upp många saker som måste göras och gemensamt kunna planera begravning mm. I den här situationen hade jag verkligen saknat att ha syskon om jag inte haft några! Ni är själva inte så unga så ni kommer förmodligen dö ifrån er son när han själv inte är så gammal. Då har han ju visserligen sin storebror när det gäller pappan iallafall.

Och jag som ensambarn kan berätta hur det var när jag var 27 år och begravde min mor som dog alldeles för tidigt.

Visserligen var det bara jag som var dödsboägare, men allt det praktiska, begravningsbyrå, begravning, städa och sälja hus, mm mm stöttade min man mig i. Så jag var aldrig ensam eller kände mig ensam. Det var inte svårt heller. Alltså det praktiska. Att begrava sin mamma är något helt annat.

Tyckte det var skönt att få styra själv o h slippa tjafsa med syskon om allt ifrån arv till hur gravstenen skulle se ut.

Usch, hur kan du skriva så, om barnet dör?

Och vadå, att vara 20 när pappan är 60 är knappast någon fara. De som lever bra är oftare piggare vid 60 än många vid 45-50.

Tack alla för engagemang och svar! Så kloka tankar!

Läser svaren gång på gång och allt känns så mycket bättre.

Man kan fylla i vita arkivet, visst är det där man skriver hur man vill ha sin begravning m.m?

Ändå förstår jag att det är mycket att göra när ens föräldrar avlider, hemska tanke

Kan inte ändra på min mans känsla att han är för gammal för att planera ett barn till om något år. Att skilja mig för att hitta någon ny för att skaffa syskon känns sjukt orimligt.

Jag ska göra allt jag kan för att min son och min bonus ska få så bra verktyg som möjligt för framtiden. Magkänslan säger att det är såhär vi ska leva, men självklart är det underbart med barn och jag skulle vilja ha många. Hade jag varit 20 år igen hade jag startat barnverkstan tidigt och skaffat många barn, jag älskar att vara mamma. Tyvärr hittade jag ingen lämplig pappa och mådde inte tillräckligt bra i mig själv för att det skulle vara lämpligt att skaffa barn förens nu. Det är en sorg i sig men jag väljer att se det som att jag undvek att skaffa barn med fel person och att ta mig vatten över huvudet när jag inte mådde bra i mig själv

Åh det låter som att vi lever liknande liv förutom att vi bor i storstad och ni på landet. Jag är 36 och min sambo 46, en liten bebis har vi fått gemensamt och han har ett barn sen tidigare på 16 år som är den släkting som kommer vara närmast i ålder.

Känner så väl igen den här ?skaffa syskon-hetsen? från omgivningen och det har påverkat mig också.

Alltså jag har valt att undvika öppna förskolor just nu, min bebis är fortfarande så liten och behöver inga kompisar just nu och jag behöver inte några dåliga energier runtomkring. Om det räknas som barnmisshandel att bara skaffa ett barn så kan vi ju lugnt konstatera att vi lever i ett extremt bra land. :)

Det där med syskon är inte en garanti att man är tajta. Jag har ett syskon och även om vi inte är ovänner på nåt sätt så hörs vi typ aldrig och ses högst en gång per år.

Eftersom ett barn aldrig kan ersätta ett annat barn så är det knappast ett bekymmer.

Har exakt samma upplevelse som du.

Jag har också ?bara? ett barn och liten släkt med bara gamlingar. Har varit inne i samma tankebanor som du med min som, efter idiotiska kommentarer från bekanta. Men ser jag till mig själv, så är det min man som idag står mig allra närmast och alla mina vänner. Jag har ingen bra kontakt med mitt enda syskon och inga kusiner eller nåt, men jag saknar ju inte det alls eftersom jag har nära relationer med andra människor, sådana som jag valt själv. Mitt ?ensambarn? har också nu i sjuårsåldern fått flera vännner, som betyder mycket för honom, men det är jag och min man som betyder allra mest. Ditt barn har tur, han har två engagerade föräldrar, en äldre halvbror som kanske kan vara ett gott stöd längre fram och han kommer som enda barn troligen bli en extra social kille med god självkänsla - en som kommer att kunna knyta goda relationer med andra människor framöver. Det är inte alls synd om honom, så sluta tänk så. Jag säger det i all välmening. Men pusha honom att söka vänner och lär honom grundläggande saker för socialt samspel, som att dela med sig, kunna kompromissa, samarbeta, stå upp för sig själv, kunna förlora, sånt som man inte lika lätt lär sig när man inte har några syskon att bråka med.

Man ska inte skaffa syskon av fel anledning. Finns heller ingen garanti for att syskonen sen kommer overens eller ens vill umgas nar de blir aldre. Gar du dessutom in i vaggen av stress pga det sa far ju inte barnen nagon vidare uppvaxt heller, sa det ar inte nagon bra losning.

Kompisar kommer och gar. De flyttar, vaxer kanske ifran varandra, kan t o m bli ovanner och de han umgas med pa forskolan ar inte nodvandigtvis de han kommer att umgas med efter gymnasiet, men ar bra att ova sociala fardigheter med infor vuxenlivet.

Slaktingar ar dock permanenta, sa du bor aktivt jobba for att skapa permanenta relationer at honom med de fa slaktingar han faktiskt har - oberoende av alder. Vad ar 10-15 ars skillnad i vuxenlivet? Han kan sakert som 22-aring campa med sin 37-arige bror utan problem (bada ar ju da vuxna). Finns andra kusiner eller nastkusiner inom detta aldersspann kan de sakert umgas i framtiden. Se till att ni regelbundet traffar dessa, trots att de just nu inte ar i samma alder. Da blir de en naturlig del av varandras liv, t ex. om ni arligen aker pa en 2-3 dagar lang fisketur med familj X, grillar 2 ggr om aret med familj Y, firar midsommar och pask med familj Z, har julgransplundring med familj A eller helt enkelt aktivt bjuder familjen B pa lek- och pysselkvallar hos er 3gg om aret (sa att deras barn kanner sig hemma hos er och har fina minnen av just er familj). 15-aringen ar den som i borjan har ratt alder och kan ha kul och din son "hanger med" pa vad han kan medan ni vuxna naturligt umgas. Dessa aterkommande sammankomster skapar sammanhallning och tillhorighet och blir en bra grund for honom i framtiden. 
Har ni dessutom nagon i slakten som utovar nagon sport eller annan fritidsaktivitet kanske din son klickar med den tack vare gemensamt intresse. Vad hindrar en 14-aring att orientera med en 25-aring? Eller bowla, simma eller spela fotboll for den delen? Och spela schack kan val alla vuxna, sa dar kan han ju umgas aven med 60-aringar om han sa skulle vilja.