Synd om min son?

Hmm jag har iofs en tre år äldre storebror som jag har mycket kontakt med.

Men gällande släkt, tja jag har tolv eller tretton kusiner

Varav vi umgicks regelbundet med fyra av dom under min uppväxt. Mina föräldrar hade tre syskon var.

Jag har idag kontakt via FB med två varav den ena har jag träffat en gång.

Föräldrarnas syskon har jag ingen kontakt med.

Vi har inget gemensamt ju förutom att vi är släkt.

Brorsan och jag bor 60mil ifrån varandra så därför träffas vi inte så ofta.

Maken träffar inte sina kusiner heller och sällan moster och aldrig farbror.

Hans syskon, fyra systrar träffar vi ju men inte så att vi umgås och hittar på saker ihop. Jo hans jämnåriga syster händer det att vi gör saker ihop med.

Så att man har en stor släkt och h familj är ingenting som garanterar något umgänge ju.

Är bättre med den "familj" man själv skapar genom man/fru barn och vänner. Den gemenskapen och kärleken är ärligare och varmare än den man måste tvinga fram pga att man är "familj i h släkt"

Han kommer få det bra!

Jag är uppvuxen som ensambarn, ingen kontakt med kusinerna då dessa fanns på pappas sida som försvann när jag var liten. Sporadisk och knapp kontakt med farmor och farfar. Morfar död innan jag föddes, mormor alkoholist så mamma undvek henne.

Är alltså uppvuxen med mamma och bonuspappa. Jul, påsk, skolavslutningar, student, mm var det bara vi. Har ALDRIG känt mig ensam. Mamma köpte alltid 4-5 påskägg eftersom hon visste att de flesta andra barn fick av farmor o farfar mm. Jag fick 1 påskägg av katten, 1 av undulaten osv.

Saknade aldrig syskon, hade ju kompisar att leka med.

Min mamma var 30 när hon fick mig, så lite yngre än dig men vad spelar det för roll!

Blev så glad av ditt inlägg.. vilken fantastisk mamma. Påskägg av undulaten :D.. underbart!

Du ska inte lyssna på bittra kärringar. De måste intala sig själva att deras livsval är de enda rätta, och när du dyker upp som en frisk fläkt och är lycklig i ditt livsval med bara ett bio-barn och ditt boende och dina relationer med familj och släkt så måste de slå tillbaka på det sätt de vet skapar mest smärta: ditt lilla barn.

Din grabb kommer växa upp glad och lycklig, älskad och trygg, och skapa sina egna relationer och sin egen familj med och utan blodsband, så länge du ger honom förutsättningarna, verktygen och stödet och kärleken.

Ja visst var det sött :)

Lyssna inte på dem. Ta inte åt dig hur svårt det än verkar.

När vår son föddes var jag 29 år. Vi valde att bara skaffa ett. Valde, helt själva. Vi var nöjda. Men vad vi har blivit ifrågasatta, människor som sagt att vårt barn kommer bli egoistisk, ensam osv.

Inget av det stämmer. Vi har en trygg 9 åring som gärna delar med sig, som gärna vill umgås med kompisar men ändå kan gå sin egen väg och vågar vara sig själv och vågar vara ensam. Han saknar inte syskon. Har aldrig efterfrågat. Kallar katterna sina brorsor och menar på att de de bästa brorsorna för de kommer inte sno hans saker.

Jag kommer från en stor stökig familj som inte kommer överens, där vi umgås några gånger om året men det är allt. Sonen har en sjuklig morfar, en sjuklig mormor och en farmor och farfar som är upptagna med att leva sitt liv. Makens familj orkar vi inte umgås med då systern stickat sig en stor mysig offerkofta hon bor i och allt ska liksom kretsa kring henne. Ingen av oss orkar med det.

Så vi är vår lilla starka familj och den duger utmärkt!

Så sant så sant. Sån jämförelsehets och skrytande upplevde jag, umgicks minsta möjliga med ansra mammor när barnen var små, nu är de äldre så fungerar det bättre tycker jag.

Välj att se på det annorlunda så kommer din son att få en bättre uppväxt. Han får mycket kärlek och uppmärksamhet, han behöver inte slåss och bråka om tiden med er. Är ni nöjda och tillfreds med situationen, så blir han garanterat också det, han vet ju inget annat.

Stackars kille, bäst att du adopterar bort honom! Eller också inte ... min son har gamla, separerade föräldrar, noll släktingar på pappans sida. En flera år äldre bror på pappans sida som han träffar ibland. Vi bor utomlands, långt ifrån mina släktingar, som består av lastgamla mormor och morfar, mitt äldre syskon, trevliga fast mycket äldre kusiner, små fina kusinbarn, några kusiner till mig med barn och barnbarn som vi träffar sällan plus lite andra. När sonen var yngre tyckte han att han hade otroligt många släktingar (han tänkte aldrig på att det var noll släktingar på pappans sida, och räknade även med tex min fd svägerskas brorsbarn som släkting, vilket jag också gör). Visst hade han velat ha en lillebror, men det vill väl de flesta. Han har varit glad och nöjd med de släktingar som finns plus mina vänner och deras barn. Och han har alltid haft bra kompisar och ibland lånat kompisarnas småsyskon. Nu är sonen nybliven tonåring och verkar ännu inte ha funderat på avsaknaden av släktingar på pappans sida. Han vet inget annat än det han är van vid och är glad och nöjd. Synd att du träffat på en skock fördomsfulla kärringar som tror att dom vet bäst. Skit i dom!

Tack snälla alla ni som svarat!! Ni är underbara som delar med er av era egna erfarenheter och synpunkter

Nu känns det bättre tack vare er <3