Inlägg från: Anonym (Vill inte leva) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Vill inte leva)

    Jag har förstört allt

    Hej, jag lever med borderline och bor hos mina föräldrar fortfarande. Jag har en pojkvän som jag har varit tillsammans med i 3 år, vi letar boende men inte hittat något än. Vi hinner typ aldrig spendera tid tillsammans o nu under påsken så åkte mina föräldrar till ett annat land där min bror bor, så jag tänkte att det va ett perfekt tillfälle för min kille att komma hit och spendera lite tid tillsammans, han sa direkt nej för han ville vara hemma för han varit borta mycket senaste tiden(han åker i princip en gång i månaden eller varannan månad till ett annat land till sin släkt..) och igår vaknade jag av ett meddelande att han drar igen.. han vet att jag inte har nån, har inga vänner som bor här längre eller något, och att vi aldrig får tillfällen att verkligen vara med varandra då han inte känner sig bekväm med att vara här när mina föräldrar är hemma eller vakna.

    Det var här det brast för mig, jag kände det som han övergav mig och jag grät hela dagen igår och skrev med honom, jag kallade inte honom saker eller så men jag inser att jag var väldigt psykiskt påfrestande för han, idag säger han att jag har förstört allt. Det finns inget jag kan göra eller säga efter hur påfrestande jag var igår, såklart har jag gråtit enda sen jag vaknade idag också. Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva med mig själv och min personlighetsstörning, jag förstör verkligen allt och mina känslor är så överdrivna att jag får alla att lämna mig..

    Ingen kommer någonsin orka leva med mig, inte ens jag själv.

  • Svar på tråden Jag har förstört allt
  • Anonym (Vill inte leva)
    Anonym (Sara) skrev 2019-04-16 17:15:05 följande:

    Varför kunde du inte ha erbjudit dig att åka till honom?


    Det kunde jag absolut om det hade varit så att han vill vara där, men dem har en stor familj som bor i huset och hans syster som är funktionshindrad så han vill inte riktigt vara där när vi ska träffas utan han vill hellre komma hit. Men det är inte riktigt det som är grejen, utan han sa nej direkt till mig utan att ens fundera på det, men han åkte mer än gärna 12 timmar till ett annat land han precis va i o kom hem för en vecka sen och då klagade på hur mycket han hatade detta land.
  • Anonym (Vill inte leva)
    Anonym (789) skrev 2019-04-16 17:24:41 följande:

    På vilket sätt var du psykiskt påfrestande? Vad sa du till honom?


    Han hade otroligt mycket tålamod till mig och försökte verkligen förstå att jag va ledsen och försökte göra mig glad, men jag fortsatte bara elda på mer och mer om hur han övergett mig och lämnat mig ensam och jag behövde honom och hur ledsen och arg jag va, jag hade kunnat sluta elda på det när som helst o han gav mig hur många chanser som helst genom att vara hur fin mot mig som helst, men jag kunde inte sluta gråta, jag kunde inte sluta vara arg och jag kunde inte sluta skylla allt på han o lägga hela ansvaret för mig och mitt mående i hans händer..
  • Anonym (Vill inte leva)

    Jag vet också att det finns absolut ingenting jag kan säga till han nu som skulle göra något bättre, ett förlåt hjälper liksom inte..

    Jag vill bara vara normal, jag vill inte såra människorna jag bryr mig om och jag vill inte vara en börda för dem, men att leva med bpd gör det så svårt för mig att hålla tillbaka, hur mycket jag än försöker..

    Detta händer dock inte ofta, vanligtvis är jag väldigt lugn, alltid glad och förstående och väldigt hjälpsam/tålmodig, men sen kommer en sån här dag och jag förstör allt bra jag byggt upp i flera månader på bara några timmar.

    Under våra 3 år tillsammans har jag nog fått såna här extrema känsloutbrott omkring 10 gånger, där jag tycker att han inte bryr sig om mig, han hatar mig och han vill inte vara med mig osv osv, trots att han försöker sitt bästa att förklara för mig så går det inte in utan jag har fastnat på att han inte tycker om mig eller att han överger mig.

  • Anonym (Vill inte leva)
    Anonym (kol) skrev 2019-04-16 21:12:39 följande:

    Du har berättat om din eips för honom då?


    Nej, tror inte han skulle förstå riktigt.. är också rädd att han skulle se på mig annorlunda om jag sa att det faktiskt är något som är fel på mig.
  • Anonym (Vill inte leva)
    Anonym (EIPS) skrev 2019-04-16 23:06:46 följande:

    Jag har själv en EIPS diagnos och lever i en samborelation sen ett antal år tillbaka och om du helhjärtat vill satsa på denna kille så är mitt råd att du är ärlig mot honom. Ju förr desto bättre. Du vill väl inte leva i en lögn resten av ditt liv?

    Går du i terapi/någon form av behandling? Om inte, så gör det. Du kommer då att få många bra verktyg för att kunna hantera dina känslor och tankar.

    I övrigt så håller jag med andra som redan skrivit att den här killen inte verkar vara särskilt mycket att hänga i granen, så att säga. Världen går inte under för att en relation tar slut, även fast det känns så.

    Tycker också att det är taskig av dig att lägga ditt månde i händerna på honom. Jag vet inte hur gammal du är, men jag förmodar att du är gammal nog att kunna ta ansvar för ditt eget liv och dina handlingar, så skyll inte ifrån dig på honom. Det är knappast hans fel att dina föräldrar reser bort eller att du inte har några vänner. Varför följde du inte med dina föräldrar till din bror? Visste pojkvännen om att dina föräldrar rest bort?


    Alltså nu har jag ju inte berättat särskilt ingående om varför han åkte tidigare till detta land, och det kommer jag inte göra heller men det har varit bra anledningar, ingenting som stört mig så förutom att det är jobbigt som det är att vi redan har distansförhållande o att vara borta från varandra lite längre är ju såklart svårt. Men denna gången åkte han bara för hans mamma ville dit men hon ville inte köra, o enligt deras kultur så kan han inte bara säga nej till henne o skita i att följa med.. något jag blev väldigt upprörd över för hade sett fram emot att vi skulle få spendera denna veckan eller iallafall några dagar ensamma hemma eftersom vi inte får särskilt mycket tid annars när mina föräldrar är hemma.

    Ja han visste det och jag hade pratat om detta länge o då har han indirekt sagt att han vill komma precis som jag velat att han ska komma hit, men sen förra helgen så sa han att han ville va hemma för han varit borta så mycket, men åker bara några dagar senare bort igen, 12 timmars bilfärd dessutom pga hans mamma men han kunde inte tänka sig åka nån timme för min skull, och det va det jag blev riktigt ledsen över.

    Och ja som sagt jag vet att det va fel av mig att lägga allt på honom.

    Det verkar dock som vi har löst det nu, förstår inte hur jag haft sån tur att ha någon som är så förlåtande och förstående även fast han inte vet om min situation och kriget som pågår inom mig med mina starka känslor, jag förstår att det är svårt för er att förstå situationen exakt för hur ingående jag än skulle berätta om oss,

    Vår relation och det som hände så skulle ni ändå inte kunna förstå att till 100, och ni skulle bara få min version av allt. Men i mina ögon så är han the one, därför va jag så otroligt rädd att jag förstört allt med mitt utbrott igår, och att han skulle hata mig.. vilket han uttryckligen sa nu att han inte gör, att han älskar mig men att mitt beteende inte va okej, vilket jag förstått själv sen innan.
  • Anonym (Vill inte leva)
    Anonym (EIPS) skrev 2019-04-16 23:06:46 följande:

    Jag har själv en EIPS diagnos och lever i en samborelation sen ett antal år tillbaka och om du helhjärtat vill satsa på denna kille så är mitt råd att du är ärlig mot honom. Ju förr desto bättre. Du vill väl inte leva i en lögn resten av ditt liv?

    Går du i terapi/någon form av behandling? Om inte, så gör det. Du kommer då att få många bra verktyg för att kunna hantera dina känslor och tankar.

    I övrigt så håller jag med andra som redan skrivit att den här killen inte verkar vara särskilt mycket att hänga i granen, så att säga. Världen går inte under för att en relation tar slut, även fast det känns så.

    Tycker också att det är taskig av dig att lägga ditt månde i händerna på honom. Jag vet inte hur gammal du är, men jag förmodar att du är gammal nog att kunna ta ansvar för ditt eget liv och dina handlingar, så skyll inte ifrån dig på honom. Det är knappast hans fel att dina föräldrar reser bort eller att du inte har några vänner. Varför följde du inte med dina föräldrar till din bror? Visste pojkvännen om att dina föräldrar rest bort?


    Jag är förövrigt 20 och har ett jobb som jag inte kan ta ledigt från just nu pga personalbrist och det är därför jag blev tvungen o stanna hemma, men det har ändå slutat med att jag fått sjukanmäla mig idag och imon för psykisk ohälsa.
  • Anonym (Vill inte leva)
    Anonym (EIPS) skrev 2019-04-16 23:47:32 följande:

    Själva är det bara din version vi uppfattar, så är det ju i alla inlägg man läser på allehanda forum, Facebook, Instagram etc och lika självklart är det att det är svårt för någon annan att kunna sätta sig in i din situation till 100 %, men ju mer du förklarar ju enklare är det att förstå.

    Din kille kör en 12 timmar lång bilfärd för att hälsa på släktingar i ett annat land och han kan, enligt sin kultur, inte säga nej till sin mamma och ändå så anser du att han väljer bort att vara med dig låter väldigt ologiskt i min värld. Han hade ju inget annat val än att åka?!

    Eftersom att han förlåtit dig nu (och även tidigare) så tycker jag du är skyldig honom att förklara varför du beter sig som du gör, berätta anledningen till dina utbrott och för er bådas skull så tycker jag att du bör påbörja en behandling i form av MBT eller liknande, om du inte redan går någon form av behandling/terapi, som sagt..


    Ja men jag visste inte det förens efteråt för han förklarade aldrig under tiden som mitt utbrott pågick utan försökte bara göra mig glad eller lugna mig. Sen hade han precis varit där i 2 veckor, alltså han kom inte ens hem för en vecka sen, och ett problem vi har är att han åker dit för ofta, visserligen av anledningar men det är påfrestande för vårt förhållande. Jag känner ju typ att jag försöker få det o funka men han fortsätter bara o dra dit titt som tätt, men han vill aldrig att jag ska följa med eller nåt trots att hans släktingar vill träffa mig. Och vi försöker skaffa lägenhet och sånt men det går liksom inte för han kan aldrig stanna hemma så vi kan aldrig boka in visningar, och vi vill flytta till hans stad så det är han som behöver gå på visningarna då jag inte kan ta ledigt för att åka fram o tillbaka till hans stad för en visning då jag har en vårdnadshavare man inte bara kan lämna hur som helst och hoppas att andra ska lösa det.

    Mitt problem med allt är att jag känner att han alltid väljer bort mig, oavsett om saker är viktiga eller inte, men om han inte har nåt alls, då duger jag typ. Men samtidigt vet jag att det inte är så han tänker men det är dem negativa tankarna som kommer upp i mitt huvud, sen tänker jag att han inte älskar mig eller att han tröttnat på mig trots att han inte sagt det eller sagt något dåligt alls..
  • Anonym (Vill inte leva)
    Anonym (EIPS) skrev 2019-04-17 01:30:58 följande:

    Ibland behöver man ta ett, eller flera, djupa andetag och faktiskt lyssna på sina nära och kära innan man agerar utifrån sin känsla. Detta, och mycket annat, kommer du att få lära dig om du går i en behandling, vilket jag antar att du inte gör idagsläget, eftersom du undviker att svara på frågan.

    Om du upplever att du försöker få er relation att fungera och du inte får något gensvar från din pojkvän så ser jag ingen anledning till varför du ska vara kvar i relationen.

    Din vårdnadshavare antar jag är en förälder/båda dina föräldrar?! Varför skulle du inte kunna lämna dem för en eller ett par dagar? Är du inte myndig?

    Börja ta ansvar för ditt liv och dina handlingar istället för att komma med ursäkter och undanflykter.


    Haha! Vårdtagare, mitt jobb är att jag är personlig assistent, och personen jag har hand om refererar man som sin vårdtagare. Självklart är jag myndig.
  • Anonym (Vill inte leva)
    Anonym (EIPS) skrev 2019-04-17 18:53:03 följande:

    Jag har själv jobbat som pers.ass. i ca 10 års tid så jo, jag vet att man på många ställen inom vården refererar personen i fråga som vårdtagare. När du däremot skriver vårdnadshavare så är det inte lätt, varken för mig eller någon annan, att begripa att det är en kund du syftar på. Så istället för att spela dryg så tycker jag du kan ta och växa upp, börja gå i terapi, förklara för din pojkvän varför du ibland beter dig som en idiot, börja ta lite vuxenansvar, stå för konsekvenserna av dina handlingar och sluta bete dig som en omogen barnrumpa som skyller ifrån sig på andra.


    Måste blivit något fel, antagligen autocorrect när jag skrev då jag inte tänkte skriva vårdnadshavare. Och jag tycker verkligen inte att jag är dryg, mot dig eller någon annan, däremot tycker jag att du går på mig med ganska tråkig attityd. Om det är någon som är dryg så är det du som kommer med personangrepp och börjar kalla mig omogen barnrumpa med mera när jag väldigt tydligt var i ett känsligt stadie när jag startade denna tråden.

    Om du som du säger har jobbat inom vården så borde du veta att man inte hjälper en människa genom att bete sig och säga såna saker som du sagt till mig och den attityden du har haft. Jag erkänner och erkände själv att jag hade gjort fel när jag va i den känslostormen, men det ger dig inte rätten att ha den attityden mot mig, speciellt inte när du inte känner mig som person?

    Jag gjorde då verkligen inte denna tråd för att bli attackerad på något sätt eller få dryga människor som skriver ganska opassande saker till mig, utan för att få stöd när jag va i ett otroligt känsligt tillstånd.
  • Anonym (Vill inte leva)
    Anonym (EIPS) skrev 2019-04-18 00:05:28 följande:

    Rövslivkeri har aldrig varit något som legat mig varmt om hjärtat och kommer aldrig att göra det heller. Tål man inte att bli ifrågasatt/höra ett sanningens ord ja då gör man klokt i att inte starta en tråd på ett forum.

    Om du, som du påstår, jobbar inom vården så bör du veta att man inte hjälper en människa genom att få utbrott som drabbar ens omgivning. Du borde också veta att man bör ta ett vuxenansvar och inte hela tiden skylla ifrån sig på andra. Exakt var har jag kommit med personangrepp? Jag tycker inte att jag är dryg varken mot dig eller någon annan heller, men lite ödmjukhet från din sida skulle inte skada, särskilt inte med tanke på ditt yrkesval. Ska vi prata attityder så skulle jag kunna säga detsamma om dig "du har ingen rätt att ha en taskig attityd mot mig, framför allt eftersom du inte känner mig som person", men helt ärligt så bryr jag mig föga om din attityd mot mig. Däremot tycker jag att du gör fel i att behandla din pojkvän så som du gör och att dessutom vara oärlig mot honom.

    Jag förstår att du skrev din TS i ett känsligt läge, men man kan inte alltid räkna med att bli struken medhårs och jag gav dig en hel del tips och råd som du inte verkar vilja ta emot. Det är förstås upp till dig hur du vill leva ditt liv och vad du vill ta till dig av och inte, men att be om råd och att sen tycka att råden är taskiga attityder och personangrepp har jag svårt att tolka på något annat sätt än som ett barnsligt och omoget beteende. Jag kan inte heller låta bli att undra om du är väldigt bortskämd och van att alltid få din vilja igenom....?!


    Men alltså snälla nån, när en människa är i ett känsligt tillstånd så tror du att det hjälper att vara dryg o kalla denne omogen, bortskämd osv? Speciellt när jag inte någonstans skrivit något som skulle indikera på att jag skulle vara bortskämd? Och jag har verkligen inte haft en dålig attityd mot dig. Om du syftar på att jag skrev haha vårdtagare va det för att jag tyckte att det va roligt att det hade blivit så fel, sen förklarade jag vad jag menade, det var absolut ingenting i det som va menat drygt.

    Nu är det tur att jag mår bättre o inte tar den skiten, men hade jag läst det samma dag som jag skrev denna tråden hade det bara drivit mig mer till att vilja dö. Om du har eips som du säger så borde du vara mer förstående, vilket du tydligt visar att du inte är. Du är otroligt oempatisk. Jag kan absolut ta kritik men jag tänker inte ta såna ord. Jag vet vad jag gjorde för fel och inte, vilket jag tydligt skrivit i tråden också. Något du också bör veta är att en person med Eips inte alltid kan kontrollera dessa utbrott eller överdrivna känslor som skapas i oss, och ibland blir allt väldigt fel om man inte lärt sig hantera detta. Jag kan oftast hantera det, men ibland, speciellt i samband med pms så tappar jag kontrollen och då blir det som det blev nu med min pojkvän, negativa tankar kan dränka mig i sorg trots att det inte är något fel egentligen överhuvudtaget, något som du också borde förstå.

    Eller har du bara fått delarna av eips där man är otroligt oempatisk, manipulativ och en fucked up personlighet?

    För isåfall kan du lämna denna tråden för då kan du inte relatera till mig överhuvudtaget då jag är en känslomänniska till grunden. Jag kan bli irrationell när jag har väldigt mycket känslor och bete mig dåligt, men jag får också väldigt dåligt samvete för detta och gör allt för att göra rätt för mig. Som jag sagt innan så händer inte såna här saker ofta, men det händer, o jag gör vad jag kan för att inte förlora kontrollen över mig o mina känslor på detta sättet.
  • Anonym (Vill inte leva)
    Anonym (Loko) skrev 2019-04-18 00:56:02 följande:

    TS dina känslor kanske är befogade. Vet att jag ofta kunde känna mig övergiven med mitt ex och de blev inte så bra mellan oss. Lever idag med en annan och har aldrig känt mig övergiven, eller ens snuddad vid det. Men men i vilket fall som helst så bör du söka och tjata om hjälp. Har varit på min väninnna med samma problematik och förhoppningsvis vänder det snart för henne då hon börjar få hjälp. Är oehört jobbigt och se henne må dåligt. Så försök ta tag i det först så du får njuta av livet i sig. Önskar dig all lycka i livet


    Kanske, men jag vet inte, känns som jag alltid överdriver typ.. ibland vet jag att saker jag tar upp med honom är befogade, andra gånger är det hjärnspöken och ibland har jag svårt för o se vad som är sanningen eller vad som är min sanning. Sen är det en stor grej att jag är rädd för att bli övergiven av dem jag bryr mig mest om, då jag varit med om det tidigare med familjemedlemmar och annan problematik inom min familj.

    Och jag vet att jag borde prata med någon men har väldigt svårt att öppna upp mig, visar hellre den tuffa sidan utåt där ingenting rör mig i ryggen, den enda jag verkligen känner mig bekväm med är min kille. Har försökt prata med kurator osv tidigare men det blir att jag stänger mig istället och hamnar nån annanstans i tankarna för det är obekvämt.

    Jag hoppas att din vän får den hjälpen hon behöver så hon får må bättre! Finns inget värre än när människor man bryr sig om har det tufft i livet. Tack så mycket för dem snälla orden och jag önskar dig detsamma.
  • Anonym (Vill inte leva)
    Anonym (EIPS) skrev 2019-04-18 01:11:51 följande:

    Har aldrig påstått att det skulle hjälpa någon i ett känsligt tillstånd att bli kallad omogen, men det var inte heller det första jag skrev till dig. Däremot så har jag tolkat dina svar som att du inte är villig att se dina egna brister och en ovilja att ta ansvar för ditt handlande.

    Jag har även frågat dig, vid ett par tillfällen, om du går i terapi/behandling vilket du inte har svarat på. Detta har jag tolkat som att du inte gör det och jag gav dig därför rådet att börja med det, för där får du verktyg för att lära dig att hantera dina tankar/känslor/utbrott. Jag gav dig alltså ett råd, i all välmening. Jag upplevde att ju fler råd och ju mer pepp du fick desto mer ovillig blev du att förändra din situation. Även en stark ovilja till att se saker ur ett annat perspektiv än ditt eget och ja, jag upplevde också ditt "haha jag menade vårdtagare" som ganska drygt och otrevligt.

    Du skriver också att du varit tydlig i än det ena och än det andra och jag förstår om du själv tycker du är jättetydlig, men det är inte alltid din omgivning (eller vi som läser dina inlägg) tycker/upplever detsamma som du gör, också en sak man får lära sig under behandlingen.

    Bortskämda människor brukar ha svårt att sätta andra människors känslor, tankar, behov etc. framför sina egna, något som jag alltså upplever att du har, men det kanske helt enkelt är så att du har fått de delarna av borderline där man är otroligt oempatisk, manipulativ och har en fucked up personlighet, för jag har hittills inte märkt av ett uns av förståelse för andra i dina inlägg. Med andra syftar jag främst på din pojkvän.

    Om du verkligen gör allt för att göra rätt för dig så tycker jag att du borde vara ärlig mot pojkvännen och sen börja i terapi/behandling för att på sikt kunna undvika, i största möjliga mån, att du utsätter honom/andra i din omgivning för dessa utbrott.


    Fast alltså dina argument är att bara ta saker som jag säger som jag upplevt från dig?

    Jag är väldigt förstående för andras känslor osv, vilket du kan se i att jag skrivit många gånger att jag är den som gjorde fel, men bara för jag vet att jag gjorde fel betyder det inte att jag är den enda som har agerat fel. Det är inte fel att han åkte men han hanterade att han behövde Åke på fel sätt, han kunde pratat med mig, sagt att han vet att han hade sagt att vi skulle spendera tid tillsammans men att han behövde åka för hans mammas skull.

    Har till och med i titeln skrivit att det är JAG som förstört allt, inte att han förstört något så jag vet inte vad du syftar på att jag inte ser saker från andras perspektiv? Och även i början av tråden där folk skrev saker som skulle vara tolkade negativt åt hans håll, där jag skrev från hans perspektiv och förklarade det hela utan att ta in mina egna känslor.

    Tror du tolkar mig så som du vill tolka mig, su har bestämt dig för hur jag är som person, utan att riktigt lyssna och ta till dig allting. Tror du gör bäst i att bara lämna tråden faktiskt, för den attityden du haft mot mig leder inte till något bra alls. Jag ber om ursäkt om jag uppfattades som otrevlig då det inte alls va min mening, jag är långt ifrån en otrevlig person. Däremot har jag absolut inga problem med att försvara mig när jag tycker att en person inte kan ta saker på ett bra sätt, så som du har gjort.

    Jag har inte svarat på terapifrågan för att det du har skrivit och sättet du har skrivit det på har tagit bort min fokus från frågan, men läser du svaret ovanför jag gav till nån annan, där fokusen inte försvann för denna person inte pratade om en massa annat och inte va otrevlig så får du veta om det du undrade.
  • Anonym (Vill inte leva)
    Anonym (Ang) skrev 2019-04-18 11:00:27 följande:

    Fast, din instinkt har inte fel. Han reser utomlands stup i kvarten men vill inte fira påsk med sin egen tjej. Det är så enkelt att man kan gå efter hur partnern prioriterar en. Du har rätt! Att du sen får ångest för hur du hanterar det låter mer som att du fått lära dig att du inte får ha behov och känslor. Har du haft egocentrerade föräldrar som inte gett dig en trygg anknytning? Det låter inte alls så. Och så har du fått en stigmatiserande diagnos som psykvården är så bra på att dela ut när du reagerar helt naturligt med tanke på hur du fått lära dig relatera till dig själv.

    Jag skulle råda dig att dumpa killen och lägga all din energi på att göra fina saker för dig själv i påsk. Tänk att du ska ta hand om dig själv som att du är ett barn och du din egen förälder. Skriv mycket, skriv av dig känslor om rädsla, sorg och ilska och skriv sen om hur mycket du älskar dig själv och hur värdefull du är. Att du har rätt att ställa krav och att din magkänsla ÄR en bra guide för dig. Tänk att du ska vänta med en ny relation och istället satsa på att ta hand om dig själv och söka hjälp med att bekräfta och lyssna på dig själv och dina signaler. Kram och glad Påsk!


    Men påsken är inte viktig för han då han inte är av en svensk kultur, så jag kan förstå att han inte riktigt tänkte på att det ens va påsk. Själva påsken är inte särskilt viktig för mig heller utan ville bara att detta skulle vara ett tillfälle för oss att umgås mer då vi inte får särskilt mycket tid tillsammans annars, men så väljer han att åka när han vet att jag kommer vara helt ensam och att jag valde att vara det för att han skulle kommit och spenderat tid med mig. Det är inte heller första gången han väljer att åka eller prioritera annat exakt samtidigt som huset kommer stå helt tomt, så känslan jag fick i mig är att han undviker att vara med mig när det finns mycket tid att spendera ihop för att han inte orkar va med mig eller nåt, men samtidigt känns det dumt att tänka så för varför skulle han då vara tillsammans med mig?

    Sen är det inte mina föräldrar i sig utan det va ett år som saker inte va bra i familjen när jag va yngre, som har satt ganska djupa spår i mig, där jag blev rädd för att även om man är familj så kan man lämna, att jag inte är värd att stanna kvar för. Nästan alla mina syskon övergav mig och lämnade mig i ett trasigt hem där dem stod på avstånd och fortsatte förstöra, utan att tänka på att det va 13 åriga jag som fick ta smällarna av det dem gjorde mot mina föräldrar.

    Men ang min pojkvän, som jag sagt innan så kände han sig tvingad att åka för hans mamma ville det o han kan inte riktigt säga nej till henne.. Och jag överreagerade mot honom, nu är det visserligen mycket bättre, ibland när vi bråkar kan det kännas som slutet men det gick och lösa denna gången. Men jag tackar för ditt råd. :)
  • Anonym (Vill inte leva)
    molly50 skrev 2019-04-18 12:29:40 följande:

    TS: Jag kan förstå att du känner dig bortprioriterad av din pojkvän.

    Han verkar resa bort ofta och du får aldrig följa med,trots att hans släktingar vill träffa dig.

    Ni hade chansen att träffas under påsken,men han valde då att resa igen.

    Jag tror att ni behöver sätta er ner och prata igenom det här ordentligt innan ni tar steget och flyttar ihop.

    Ska han fortsätta prioritera annat framför dig så ska ni kanske vänta med att flytta ihop.

    Jag förstår att man ibland måste prioritera annat framför sitt förhållande.

    Men måste man göra det så ofta som din pojkvän verkar göra så ska man kanske fundera på om man ska ha ett förhållande överhuvudtaget.


    Ja.. men det känns som jag alltid överdriver, och övertänker. Typ som nu när han åkte iväg med sin mamma, som bestämde sig samma dag som dem åkte för att dem skulle göra det, innan jag ens hade vaknat, så tänkte jag direkt att han skiter helt i mig och det vi sagt, och så fort någon annan vill något från han så ger han dem det, men om jag ber om något får jag antingen tjata, vänta och hoppas på det bästa eller så får jag bara ett blankt nej.

    Men jag vet också att jag förväntar mig för mycket av honom, och när han inte lever upp till dem förväntningarna så krossas min värld, även fast det inte va rätt av mig att förvänta mig allt av han det från början.

    Jag är ganska kluven i hur jag känner nu när jag inte är mitt i den känslostormen längre, men jag vill inte ha ett liv utan honom, så därför måste jag skita i mina känslor denna gången, annars kommer jag bara förstöra allt på riktigt..
  • Anonym (Vill inte leva)
    Benny Retro skrev 2019-04-18 15:46:05 följande:

    Självklart är det så. Samtidigt behöver du inte vara barnslig och provocera fram ett bråk det första du gör - även om du verkar vara bra på just det.


    Ni bekräftar det jag kände när jag pratade med denna personen, började tro att det bara var jag som tolkade det negativt och provokativt.

    Jag kan ta att folk säger vad dem tycker om det jag berättar, men jag tar inte att dem börjar slänga ur sig ord hur som helst och börjar trycka ner mig, oavsett hur rätt eller fel jag skulle ha i det jag säger, säg gärna att jag har fel men vill man säga något negativt kan man ta det på ett bra sätt och inte börja slänga ur sig hur omogen och bortskämd m.m någon är, för det leder inte någonstans.
Svar på tråden Jag har förstört allt