Ni som fick arv som gifta och sen skiljde er. Vad hände med arvet i skilsmässan?

Fast det här är inte till dig utan till alla i tråden så att de vet att sådana avtal är helt ok att skriva under äktenskap. Har stött på flera som trott att man endast kan göra sådana begränsningar (enskild egendom tex) när äktenskapet ingås eller om de styrs av någon utomstående vid till exempel arv.

Är glad att det gick smidigt för er men det gör det ju inte för alla

Dålig undanflykt.. Anledning..

1) Du citerade mig från början.
2) Du skrev ingenstans i inlägget att "det är inte riktat till dig", om du nu skulle vara tvungen att använda mitt inlägg som någon slags "mall" för något.

Så ja hur skulle man kunna veta?
Ursäkta jag är inte X-Man Jeani Grey som kan läsa tankar...

Jag citerade dig för att det relaterade till din situation och de som skulle kunna tänkas ta lärdom av din situation.

Varför skulle jag då inte få citera det det relaterade till?

Om man har en allmän riktning på sitt inlägg så skriver man väl oftast inte det.

Ska man alltid börja sina inlägg med, till de som finner det relevant för sin livssituation eller någon närståendes livsituation?

Hade jag velat skriva något till dig så hade jag riktat det till dig.

Jag förstår liksom inte ens vad du menar att mitt syfte skulle varit?

För jag tror inte att det är självklart eller allmän kunskap att man kan upprätta äktenskapsförord senare under ett äktenskap

lawline.se/answers/aktenskapsforord-under-pagaende-aktenskap

Vilken usel liknelse! De politiker som får avgå med svansen mellan benen är ju de som trixar till sig mer än de har rätt till. Har någon - man eller kvinna - rätt till en summa pengar och tar emot den är det absolut inte fel..

Men din uppenbart skeva bild av kvinnor gör att jag misstänker att du tycker det är helt rätt när mannen tar emot pengarna.

Det här var en väldigt bra liknelse!

Min situation:

Som så många andra i tråden är jag fortfarande gift (och hoppas förbli det!) men jag och min man har också en överenskommelse: Min man ärvde en summa pengar av sin mormor för ca 6 år sedan; ingen jättesumma som TS hade som exempel, men några hundra tusen. Hans mormor hade förordat att det skulle vara enskild egendom. Men om vi mot all förmodan skulle skilja oss kommer jag få en del av arvet. Inte halva, det vill jag inte, men en del. 

Huset vi bor i bodde min man i när vi träffades. Jag lämnade min lägenhet och flyttade in till Maken. Han har - liksom jag - varit gift tidigare, och vid skilsmässan från sin första fru fick han lösa ut henne för en rejäl summa pengar (hon roffade åt sig så mycket hon kunde, ingen moralisk kompass där inte! Hon stal en stor summa pengar också, men det är ju en helt annan historia) så jag har sagt att vid en eventuell skilsmässa så vill jag inte ha en massa pengar, jag tycker inte Maken ska behöva betala två gånger. Jag vill inte ha exakt hälften, men en viss summa, och detta är okej för Maken också. Så jag anser inte att jag kan anklagas för att vara girig eller sakna moralisk kompass!

Egentligen skulle jag inte vilja ha några pengar alls; arvet är ju Makens och hans mormor ville ju att det skulle vara enskild egendom, och gällande huset tycker jag egentligen att allt är hans. Men av skäl som jag inte vill gå in på här kommer jag verkligen behöva pengar om vi skiljer oss, så jag är "tvungen" att ta lite...

Fast det stämmer inte. Det har varit politiker som har hållit sig inom det lagliga, men ändå ansetts roffa åt sig pengar så moraliskt tvivelaktigt, att folkstormen har gjort så att partiet måste sparka dem och utesluta dem ur partiet. Eftersom de blivit en liabilitet för partiet. Jag tänker t.ex. på de här bostadsbidragen för dubbelt boende, och före detta statsråd som valt att inte söka nya jobb, utan leva på statsrådspensionen fast de haft många år kvar till den normala pensionsåldern. (Om de skulle tjäna egna pengar skulle dessa bara räknas av från statsrådspensionen, så det lönar sig inte som de ser det. Men det är ju skattepengar de får...)

Jag tycker att det var en utmärkt liknelse. Man måste inte roffa åt sig allt man kan, även om man håller sig inom lagens råmärken. 

Bra överenskommelse! Dock ska man komma ihåg, att muntliga överenskommelser inte går att bevisa, och att när en skilsmässa väl är ett faktum är det ofta så mycket ilska, bitterhet och hat i rörelse, att den andra mycket troligt kommer att förneka den överenskommelsen, och ta allt han eller hon kan bara för att skada så mycket som möjligt. Man ska ALLTID skriva papper i flera exemplar, få bevittnat, förvara på säkra ställen där den andra inte kommer åt det, etc. etc..

Förr kunde man lämna in äktenskapsförordet på Tingsrätten, så registrerades det där - och den andra hade inte en chans att förneka innehållet i det, när skilsmässan väl var ett faktum. Men nu går det tyvärr inte längre - det kan vara värt att ta ett eget bankfack för ändamålet.

Japp, men den andra parten kan också vägra. Och det är ju ofta så, att när man börjar fundera på att skriva papper - om man inte kommer från en sådan familj där det var självklart att skriva dem före vigseln - så beror det på att man redan börjat överväga skilsmässa. Och det FÖRSTÅR frun/maken - och skriver inte på.

I det läget måste man ut på olagliga vägar för att gömma undan sina pengar från den andra. Lagen är hård när det gäller det här. Det enda man egentligen kan göra inom lagens råmärken (utom att skydda mindre summor genom att köpa personliga saker som smycken eller klockor, men dessa kan också krävas in i bodelningen om de är värda för mycket), är att leva upp pengarna på resor och andra roligheter som den andra inte  får vara med på, innan man skiljer sig. Då har man ingen förmögenhet kvar när man skiljer sig, men man slipper i alla fall se den andra försvinna med hälften...

Håller med. Alla som har barn borde skriva testamente, och lägga till skrivelsen att arvet ska vara enskild egendom. Många - som inte har särkullsbarn, ger man sig inte i det brukar man tänka till mer - tänker inte på det, de tänker att de inte behöver något testamente eftersom barnen får allt även utan testamente.