Hur såg din/er livssituation ut när du/ni fick ert första barn? Inkomst, boende, förhållande etc?
Själv längtar jag efter barn men inser att jag måste vänta ett tag till. Jag & sambons bor i en liten etta och jag försöker spara som tusan till kontantinsatsen till större lägenhet, men det lär ta ett tag..
Jag var 30 år gammal, hade precis tagit examen från 5,5 årigt program på universitetet. Min sambo var tre år yngre och färdigutbildad tandläkare och jobbade. Ingen sgi för min del men vi klarade oss på hans lön så tog han ut började ta ut föräldradagar när jag vi byttes av i föräldraledigheten. Vi har en bostadsrätt, en trea, båda har körkort och vi har en bil. Just nu har jag påbörjat AT och han är hemma med lilltjejen.
Vi var båda i 30-årsåldern när vi fick första barnet, båda med utbildning, fast anställning och god inkomst. Däremot jobbade min man heltid natt vilket inte var optimalt. Vi bodde i en jättefin trea men den var inte det bästa rent bekvämlighetsmässigt. Ingen hiss, barnvagnsförråd i källaren med branta trappor och tunga dörrar, tvättstuga i källaren.
När vi fick andra barnet hade vi flyttat till en betydligt bekvämare trea med stor hiss, stor hall med gott om plats för barnvagn, tvättmaskin i badrummet och garage i källaren. Lyx! Småbarnstiden blev så otroligt mycket lättare och roligare med ett bekvämare boende. Sen övergick min man till att enbart jobba dag vilket också blev så mycket bättre. Betydligt lägre lön för hans del men min lön hade gått upp rejält så det spelade ingen roll. Vi delade föräldraledigheten lika vilket var toppen.
Jag har jobbat inom barnomsorgen och kan lova dig att pengar är ingen garanti för tid med barnen eller kärlek.
De barn som har längst vistelsetid på förskolan är 9 av 10 gånger barn till höginkomsttagare med fina karriärer. Ofta har de med mer pengar också ett dyrare liv därför kan det bli svårt att vara ledig länge.
Men som sagt, jag tror det kan bli bra oavsett om man prioriterar och älskar sina barn. :)
7-16 hade varit en för lång arbetsdag för oss. Vi vill inte jobba oss genom småbarnstiden. Kvinnor som jobbar deltid inom omsorgen sitter i en riktigt svår sits. Dom tillhör den grupp som är i störst risk för relativ fattigdom.
Alla har olika definition av vad en bra barndom innebär. Jag jämställer ingen med skråmo. Jag använder honom som exempel. Stor skillnad. Jag skriver inte att någon är usel förälder. Jag skriver att vi alla har olika definition av vad som är bra. Många skriver ju själv att det gått mindre bra. Barn idag mår psykiskt dåligt. Jag tror det ibland beror på att föräldrar skaffar barn utan att vara redo. Då är mammorna ekonomiskt beroende av papporna, pappor delar inte lika på föräldraledigheten och barn tvingas genom relativ fattigdom och separationer.
Jag har jobbat inom barnomsorgen och kan lova dig att pengar är ingen garanti för tid med barnen eller kärlek.
De barn som har längst vistelsetid på förskolan är 9 av 10 gånger barn till höginkomsttagare med fina karriärer. Ofta har de med mer pengar också ett dyrare liv därför kan det bli svårt att vara ledig länge.
Men som sagt, jag tror det kan bli bra oavsett om man prioriterar och älskar sina barn. :)
Jag tror att hög inkomst ofta medför ett stort ansvar och därmed har svårt att släppa jobbet - därav långa dagar på förskolan. Tror sällan lönen är drivkraften att jobba långa dagar. En kirurg stannar inte kvar en timme extra för att tjäna pengar utan för att kunna hjälpa så många patienter som möjligt. En chef kan inte bara släppa jobbet om det krisar då det drabbar både verksamheten och de anställda osv.
Vem har sagt vad skälet är? Du påstod att högutbildade och höginkomsttagare har kortare dagar på förskolan och längre föräldraledighet.
Innan jag utbildade mig och jobbade i omsorgen hade majoriteten av kvinnorna deltid på eget initiativ. För att kunna hämta tidigare på förskola, vara hemma när dom slutade skolan eller för att kunna vara mer med sina barnbarn.
Utan karriär är jobbet mer ett jobb. På företaget där jag jobbar nu är det långa arbetsdagar, inte en enda jobbar deltid och det ingår att man måste jobba över ganska ofta utan någon ersättning för det. Flera stycken jobbar på semestern och är överhuvudtaget människor som inte kan ta det lugnt och vara närvarande. Tex har flera haft projekt under föräldraledigheten som att bygga eller renovera sitt hus...
Det finns faktiskt inte olika definitioner. Trygg anknytning är det viktigaste av allt.
Att skaffa barn utan att vara redo handlar aldrig om ekonomi utan om psykologi.
Om du tycker att islamistiska terroristen Michael Skråmo är ett exempel som passar in i diskussionen på en förälder med lägre inkomster så kan ju jag ta föräldrarna i Lomma som exempel som mördade sina två barn och sen tog livet av sig för att dom inte kunde hantera att deras barn hade funktionshinder.
Utmärkt exempel på hur föräldrar som är fixerade vid framgång och prestation är skitdåliga föräldrar.
Eller Madeleine Mc Canns föräldrar (läkarparet) som tyckte det var en bra idé att lämna tvillingar på ett år och en treårig dotter på hotellrummet och gå ut och dricka vin och äta middag varje kväll på semestern.
Jag jämställer ingen med paret i Lomma eller Mc Canns, det är bara exempel...
Att barn idag mår psykiskt dåligt tror jag beror på att många lämnas tidigt på förskolan på heltid, att föräldrarna bägge är upptagna av karriärer och självförverkligande, att barnen har en massa aktiviteter med tävlingsinriktning på fritiden (eller att föräldrarna förväntar sig prestation idag).
När jag var barn gick jag och klasskompisarna på kanske en aktivitet var efter skoltid och det gick inte ut på mer än att ha kul.
Idag sitter föräldrar och skriker på barnen från läktaren och pratar engagerat om barnets prestation och hur mycket det är lönt att barnet fortsätter pga resultaten.
Internet. Barn mår jättedåligt av internet. Både att föräldrarna är upptagna med sina telefoner och att dom ska lägga ut selfies på instagram och måste få like:s.
Plus allt näthat som är deras vardag.
Skolan. En katastrof. Lärare som bara bryr sig om att pressa ut skolan på löner och byter arbetsplats titt som tätt, kränkningar både rån lärare och elever, inget arbete mot mobbning och väldigt få bra lärare.
Båda två fasta jobb, hyresrätt (första hand), i en trea. Jag jobbade dock inte med det jag är utbildad till. Hade varit tillsammans 4 år
Idag tre år senare bor vi kvar men är på g att köpa hus. Har två barn och jag har fått mitt drömjobb även om det hittills är tidsbegränsat.
Vi hade varit ihop i mindre än två år och gifta sedan mindre än ett år när vi blev gravida.
Jag var 30, 5 års högskoleutbildning och fast anställning. Han var 25, student- han tog examen från en 5+ års utbildning när barnet var någon månad. Han fick jobb så att han började veckan efter examen.
Vi bodde i hyreslägenhet. Köpte bil efter förlossningen - båda hade körkort. Jag var hemma utan föräldrapenning första året och sedan tre månader med föräldrapenning fem dagar i veckan för att hålla uppe SGI.
Flyttade under min föräldraledighet för att maken fått nytt jobb. Hyrt hus. När jag fått nytt jobb nära nya hemmet sa jag upp mig från det gamla och började jobba igen. Barnet var då 15 månader.
Maken gick då på föräldraledighet tills barnet var två och nästa barn föddes, då gick jag hem igen.
Vi prioriterar att hålla barnen hemma och vänta med dagis. Lever därför snålare för att ge barnen en trygg uppväxt med oss.
Jag var 19, han var 22. Ihop i 2 år innan men känt varandra hela livet. Jag bodde hemma på sätt och vis, min mamma hade precis gått bort, i ett hus i en bättre förort. Han bodde i en pytteliten student-etta inne i stan. Han läste på universitet och jag hade precis skrapat ihop ett gymnasiebetyg värt namnet. Han hade körkort men ingen bil.
Han flyttade in till mig, vi gjorde genast en mindre renovering och ombyggnad och bytte ut möblemanget så huset blev mer vårt och mindre min barndom. När barnet fötts så tog han hela föräldraledigheten och jag pluggade på distans.