Hur såg din/er livssituation ut när du/ni fick ert första barn? Inkomst, boende, förhållande etc?
Själv längtar jag efter barn men inser att jag måste vänta ett tag till. Jag & sambons bor i en liten etta och jag försöker spara som tusan till kontantinsatsen till större lägenhet, men det lär ta ett tag..
Jag 24 sambon 26. Hade varit tillsammans i 8år. Bodde i en bostadsrätt 2:a. Båda fast anställda. En bil och körkort. Bodde där tills han var ungefär 1 år sen köpte vi villa. Idag har vi två barn. Ångrar inte vårat beslut att skaffa barn vid den tiden vi gjorde. Vi lever nästan som innan vi fick barn. Ute och reser osv anpassar bara takten efter barnen.
Glömde att vi hade varit ett par i 4 år
Vi var 25 år när jag blev gravid, 26 när han föddes. Det var planerat. Vi bodde i en liten etta på 34 kvm med väldigt låg hyra vilket passade bra inför kommande föräldraledighet. Jag hade tagit examen och jobbade mitt första år som lärare, dock bara 50% eftersom jag samtidigt pluggade ytterligare ett ämne på distans. Pappan pluggade och tog sin examen en månad innan barnet föddes. Efter det jobbade han heltid men det var ett vikariat. Vi fick inte in jättemycket pengar men eftersom hyran var låg hade vi inte så stora utgifter. Den lilla lägenheten var inte heller något problem utan allt funkade väldigt bra. Nyfödda behöver inte så mycket plats. Vi började dock leta större lägenhet (hyresrätt) rätt omgående efter sonen föddes. När sonen var 1,5 år flyttade vi till en dubbelt så stor tvåa men då fick vi även mer än dubbelt så hög hyra. Jag fick en fast heltidstjänst efter föräldraledigheten och pappan var kvar på sitt heltidsvikariat så vi klarade oss bra. En månad innan sonen fyllde 3 år föddes barn nummer två och nu, ytterligare tre år senare väntar vi barn nummer tre och bor kvar i samma lägenhet. Det börjar bli lite trångt men kommer funka några år till. För oss var det helt rätt beslut att skaffa barn i det läget. Det var verkligen inget problem att vi inte hade ett helt ordnat liv och stor lägenhet! Vi hade varit tillsammans i 7 år och kände oss trygga med varandra och vår relation. Det var viktigast.
Jag var 19, pappan lika gammal. Hade varit ihop i något halvår max.
Vi flyttade ihop 2 månader innan vår fina son föddes!
Jag hade bara hunnit jobba ytterst lite så fick ut ca 2000 kr/månad i full FP. Han jobbade på timmar inom vården.
Det var svårt ekonomiskt och ingen av oss var väl så mogen att bli förälder, även om jag växte in i rollen som mamma snabbt. Vi separerade när sonen var ca 1,5 år.
Låter som en tragisk historia kanske, men jag älskade varje dag med min lille unge! Idag är han 24 och min stora stolthet!
Ts du tänker bakvänt. Barnbidrag och låg inkomst räcker till blöjor och ett litet barns kläder de första åren. Dom börjar inte spela tennis och köpa egna hästar innan det är dags för skola direkt. Det du ska investera i är din personliga mognad, kontakt med dina känslor, impulskontroll och förmåga att koppla bort ditt ego till förmån för att kunna se och bejaka någon annans känslor och behov mitt i skrik och tårar och sömnbrist.
Svar på frågan:
Var vikarie i hemtjänsten och bodde i en hyrestvåa med med numera man. Började plugga på universitetet efter föräldraledigheten och bytte till en trea under första året. Ekonomiskt funkade det jättebra och framförallt gick det jättebra att bli föräldrar, bland annat säkert för att både jag och min man gått en hel del i terapi tidigare i livet.
Jag var 21 min sambo 27 och jag blev lämnad under graviditeten. Jag hade jobb och letade snabbt ny bostad.
Jag blev tvingad att växa upp och ta ansvar då jag blev ensamstående mamma, hade inga problem med ekonomin eller så. Hade då en hyfsad heltidslön på 16.000 efter skatt (observera att detta är 22 år sedan)
Jag var 21 och min man 22. Vi hade varit tillsammans i 4 år. Vi bodde i en bostadsrätt på 110kvm, fyra rum. Hade två bilar. Jag hade vilande sgi, och födde precis innan jag skulle skriva kandidaten (skrev klart den på distans efter att sonen fötts). Min man hade sin examen sedan ett år tillbaka och var tillsvidareanställd. Inga problem med det praktiska m.a.o.
Vi är nöjda med att ha gift oss och fått barnen tidigt, men jag förstår samtidigt att många vill vänta 
Gifta 32 år gamla. Hade köpt drömboendet, bra sparande och renoverat det nödvändigaste. Två fasta jobb och inkomster på sammanlagt 60000kr/mån efter skatt.
Relationen är/var underbar. Aldrig gräl, mkt kärlek och jämställt osv.
Vi är idag en lycklig och stabil två barnsfamilj som fixat allt bra.
Det var perfekt tid att skaffa barn. Inkomsten gjorde att vi båda kunde vara lediga länge och samtidigt första tiden. Om bara en har inkomst så är risken stor att den inte är föräldraledig lika länge. Vi ville inte ha en tidig förskolestart och båda ville vi ha tid med bebisen.
Det var också en fördel för vi kunde få tvåan tätt inpå utan att ekonomin blev för lidande.
Tänk på att ert husköp skjuts upp ytterligare flera år om ni får barn nu. Det är svårt att spara pengar när man är föräldraledig. Om ni ska ha mer än ett barn så kan det dröja riktigt länge. Tänk också på hur länge ni vill vara föräldralediga.
Vi har haft stor nytta av att bo i huset redan från början. Även små barn uppskattar att få vara ute hela tiden och vi har inga grannar som fått lida under koliknätterna...
Pappan var 26 och hade fast heltidsjobb. Jag var 19 och hade ett 6-månadersvikariat. Vi bodde i en lägenhet på 2 r o k. Ett år senare flyttade vi till hus. Huspriserna var låga just då och just här.
Vi var båda studenter och bodde ganska centralt i en hyresrätt på tre rum och kök. Jag fick lägstanivån i föräldrapenning. Jag var mammaledig hela första året. Då levde vi på min lilla föräldrapenning, hans studiemedel och bostadsbidrag. Det gick hur bra som helst. Det enda som hade varit bra att ha var bil. Vi hade inte körkort någon av oss.