Separera efter 20 år?

PRECIS så känner jag. Exakt samma känsla

Vet inte om man kan säga att de känns skönt att jag inte är ensam och att de är nån som förstår mig.

Jag har aldrig varit med om att känna såhär och trodde aldrig de skulle vara möjligt !! ????

Känns fel att stanna och lika fel att gå. Men man måste ju må bra. Jag mår inte bra som de är nu.

Alltid väldigt lätt att se det som att gräset är grönare på andra sidan, särskilt när det finns problem i förhållandet och om man känner sig instängd som du verkar göra. Nu framgår det inte så tydligt av texten vilken typ av kontakt du haft med den här andre mannen men är det en relativt ytlig bekantskap som det låter vet du ju egentligen ingenting om hur väl ni skulle passa ihop.

Så jag tycker du ska lägga det åt sidan och koncentrera dig på ert förhållande. Har du pratat med honom om att du känner dig begränsad? Vad har hans respons isåfall varit? Eftersom han verkar beredd att göra vissa ändringar och kämpa för er, ser du en framtid där ni skulle fungera tillsammans om du fick de behov tillfredsställda som du idag inte har?

Jag säger inte att stanna kvar nödvändigtvis är ett bättre alternativ men hade jag haft 20 år och barn tillsammans hade jag nog uttömt alla möjligheter och tagit mig gott om tid att tänka igenom saken innan jag bestämde något definitivt.

Det verkar ju inte som att det är för den andre mannens skull hon vill skilja sig. Så tolkar jag det iaf. Det verkar också som hon har uttömt alla möjligheter till förbättrade av äktenskapet. Hon kan gott och väl lämna äktenskapet efter 20 år utan det minsta dåligt samvete. Dåligt samvete känner hon ju redan. Även om hon inte behöver det.

Jag har varit tillsammans med min man i 20 år och gifta i 10 år. Vi har två barn tillsammans som är 13 och 11 år.

Senaste halvåret har jag börjat tvivla på vad jag känner. Jag har alltid varit den som gjort som alla andra vill och nu kommit till en punkt i livet där jag känner att jag måste få leva och må bra. Jag har alltid blivit tagen för given. Aldrig fått den kärlek tillbaka som jag gett. För 1 månad sedan så sa jag att jag inte ville längre att jag ville skiljas. Det tog min man väldigt hårt och började förstå att han inte visat den kärlek jag är värd och helt plötsligt ändrar hela sin personlighet till att vara en varm och kärleksfull person istället för den kalla person som tycker att kärlek har vi haft men den här jag stått för. Men jag är ganska säker på att den "fasaden" inte kommer hålla länge...

Det som också hör till saken är att jag för 2 är sedan fick upp ögonen för en annan. Jag har aldrig gjort något eller varit otrogen. Det var en kemi jag aldrig kännt förut. När jag ser / såg honom så händer det nått inom mig. Jag blir glad varm och känner mig lycklig. De var på min tidigare arbetsplats som jag träffade den här personen första gången.

Personen finns fortfarande kvar i mina tankar och de är honom jag tänker på. Om jag i tankarna ställer min man och sen andra framför varandra så vet jag vem jag vill ha.

Det stora problemet i de här.är att vi har barn tillsammans och det kommer krossa barnen.

Ska jag stanna kvar i nått jag inte känner för längre eller ska jag "sära" barnen och min familj.

Nån som varit med i nån liknande situation och kan ge råd?