• Anonym (Vilsenkvinna)

    Separera efter 20 år?

    Jag har varit tillsammans med min man i 20 år och gifta i 10 år. Vi har två barn tillsammans som är 13 och 11 år.

    Senaste halvåret har jag börjat tvivla på vad jag känner. Jag har alltid varit den som gjort som alla andra vill och nu kommit till en punkt i livet där jag känner att jag måste få leva och må bra. Jag har alltid blivit tagen för given. Aldrig fått den kärlek tillbaka som jag gett. För 1 månad sedan så sa jag att jag inte ville längre att jag ville skiljas. Det tog min man väldigt hårt och började förstå att han inte visat den kärlek jag är värd och helt plötsligt ändrar hela sin personlighet till att vara en varm och kärleksfull person istället för den kalla person som tycker att kärlek har vi haft men den här jag stått för. Men jag är ganska säker på att den "fasaden" inte kommer hålla länge...

    Det som också hör till saken är att jag för 2 är sedan fick upp ögonen för en annan. Jag har aldrig gjort något eller varit otrogen. Det var en kemi jag aldrig kännt förut. När jag ser / såg honom så händer det nått inom mig. Jag blir glad varm och känner mig lycklig. De var på min tidigare arbetsplats som jag träffade den här personen första gången.

    Personen finns fortfarande kvar i mina tankar och de är honom jag tänker på. Om jag i tankarna ställer min man och sen andra framför varandra så vet jag vem jag vill ha.

    Det stora problemet i de här.är att vi har barn tillsammans och det kommer krossa barnen.

    Ska jag stanna kvar i nått jag inte känner för längre eller ska jag "sära" barnen och min familj.

    Nån som varit med i nån liknande situation och kan ge råd?

  • Svar på tråden Separera efter 20 år?
  • Anonym (F.d)
    Anonym (Vilsenkvinna) skrev 2019-06-19 18:32:37 följande:

    Ni som har separerat.

    Hur är förhållandet till erat ex och hur lång tid från de ni började tänka i banor att skiljas till handling ?


    Vårt förhållande är riktigt bra sedan vi skilde oss. Beslutet var gemensamt och vi har satt barnen i första rummet. Idag har vi båda ny partner och imorgon ska vi fira midsommar ihop tillsammans med gemensamma vänner och barn. Det tig ca 7 år från att jag tänkte tanken till att vi tog steget. Det som bidrog till att jag tillslut bestämde mig var att jag fick känslor för en annan.
  • Anonym (Vilsenkvinna)
    Anonym (Följer) skrev 2019-06-19 18:53:54 följande:

    Jag går också omkring med dåligt samvete då jag rent logiskt borde älska min man då han är fantastisk på många sätt. Men 18 år sätter sina spår och jag börjar undra vad kärlek är. Inte gör det saken lättare att jag har känslor för någon annan heller.


    Det känns hemskt. Min man är en fantastisk person och känner samma. Jag borde ju älska honom !! Alla andra avgudar honom. Varför känner jag såhär nu. Men jag tror att allt har kommit upp till ytan att såhär vill jag inte ha de så. Försökt men jag hamnar tillbaka till att jag vill gå skilda vägar. Men de är så hemskt svårt att se honom sårad. Hur han vill ha MIG kvar. Hur han försöker ( stundvis )

    Så fruktansvärt svårt. Jag känner mig hemskt elak som känner såhär.
  • mamaleona

    Vi e många i samma båt. Endel vågar inte ta steget, vilket är sorgligt. Jag grubblade i 2år som du nu ts, och för 3år sedan separerade vi efter 18 år tillsammans. En gemensam dotter på 12 då. Hon är vv o nu som 15åring säger även hon det var det bästa vi gjort. Vi är vänner o det fungerar. Det jobbigaste var nog tiden när man funderade, dag o natt. Sedan då beslutet var taget, lättade allt. Allt praktiskt började rulla på. Det jag tänkte då jag läste ditt inlägg var att du skall skiljas för din egen skull, för att vara ensam o hitta dig själv o ert nya vardagsliv. Inte för att du har en annan i åtanke att kontakta. Det tar tid för er alla att hitta er plats, mest för barnen. Blir lätt så fel om det seglar in nån ny efter 4månader typ. Bara nåt att tänkapå. Lycka till.

  • Anonym (Följer)
    Anonym (Vilsenkvinna) skrev 2019-06-27 11:06:45 följande:

    Det känns hemskt. Min man är en fantastisk person och känner samma. Jag borde ju älska honom !! Alla andra avgudar honom. Varför känner jag såhär nu. Men jag tror att allt har kommit upp till ytan att såhär vill jag inte ha de så. Försökt men jag hamnar tillbaka till att jag vill gå skilda vägar. Men de är så hemskt svårt att se honom sårad. Hur han vill ha MIG kvar. Hur han försöker ( stundvis )

    Så fruktansvärt svårt. Jag känner mig hemskt elak som känner såhär.


    Har ni gått i parterapi? Har du helt tappat känslorna för din man? Har ni roligt ihop? Skrattar ni ihop? Är ni ett bra team i att rodda familjen? Hur är sexlivet? Det är mkt som snurrar i huvudet.
  • Anonym (Fia)
    Anonym (Vilsenkvinna) skrev 2019-06-19 18:32:37 följande:

    Ni som har separerat.

    Hur är förhållandet till erat ex och hur lång tid från de ni började tänka i banor att skiljas till handling ?


    För mig tog det tre år innan vi separerade. Tre år när jag vände ut och in på mig själv för att få förhållandet att funka, medan mannen gick tillbaks till sitt valiga beteende efter någon månad.

    De första två åren var tuffa, han ringde och tjafsade mycket, men sen träffade han äntligen en ny kvinna och efter det har det flutit på. För mig dröjde det flera år innan jag träffade någon, det var så skönt att få vara ensam.
  • Anonym (Fia)
    Lånehajen skrev 2019-05-22 15:49:31 följande:

    Alltid väldigt lätt att se det som att gräset är grönare på andra sidan, särskilt när det finns problem i förhållandet och om man känner sig instängd som du verkar göra. Nu framgår det inte så tydligt av texten vilken typ av kontakt du haft med den här andre mannen men är det en relativt ytlig bekantskap som det låter vet du ju egentligen ingenting om hur väl ni skulle passa ihop.

    Så jag tycker du ska lägga det åt sidan och koncentrera dig på ert förhållande. Har du pratat med honom om att du känner dig begränsad? Vad har hans respons isåfall varit? Eftersom han verkar beredd att göra vissa ändringar och kämpa för er, ser du en framtid där ni skulle fungera tillsammans om du fick de behov tillfredsställda som du idag inte har?

    Jag säger inte att stanna kvar nödvändigtvis är ett bättre alternativ men hade jag haft 20 år och barn tillsammans hade jag nog uttömt alla möjligheter och tagit mig gott om tid att tänka igenom saken innan jag bestämde något definitivt.


    Och där kom det sk gröna gräset. Det verkar vara något slags mantra från folk som är livrädda för att bli lämnade. Men vet du? Gräset är 100 gånger grönare på den sidan där man är sann emot sig själv!
  • Lånehajen
    Anonym (Fia) skrev 2019-06-30 10:40:46 följande:

    Och där kom det sk gröna gräset. Det verkar vara något slags mantra från folk som är livrädda för att bli lämnade. Men vet du? Gräset är 100 gånger grönare på den sidan där man är sann emot sig själv!


    Det handlar inte om rädsla utan om att inse att det är väldigt vanligt att människor idealiserar vad de själva inte har. Det var därför jag skrev att den andre mannen inte bör ligga till grund för vilket beslut TS fattar utan istället behöver hon koncentrera sig på det aktuella förhållandet för att nå den sanning du pratar om.
  • Anonym (F.d)
    Lånehajen skrev 2019-06-30 17:35:39 följande:

    Det handlar inte om rädsla utan om att inse att det är väldigt vanligt att människor idealiserar vad de själva inte har. Det var därför jag skrev att den andre mannen inte bör ligga till grund för vilket beslut TS fattar utan istället behöver hon koncentrera sig på det aktuella förhållandet för att nå den sanning du pratar om.


    Fast den sanningen finns redan, under ytan. Det är bilden av kärnfamiljen och mycket mer som är skrämmande att bryta sig loss från. Träffar någon som är i ett förhållande någon annan och känslor uppstår(och finns kvar över tid), så att man funderar på att lämna så har fet ursprungliga förhållandet redan tagit slut. Det lever på gamla meriter.
  • Anonym (Fia)
    Lånehajen skrev 2019-06-30 17:35:39 följande:

    Det handlar inte om rädsla utan om att inse att det är väldigt vanligt att människor idealiserar vad de själva inte har. Det var därför jag skrev att den andre mannen inte bör ligga till grund för vilket beslut TS fattar utan istället behöver hon koncentrera sig på det aktuella förhållandet för att nå den sanning du pratar om.


    Man är inte sann mot sig själv när man stannar för barnens skull eller när man stannar för att slippa göra sin partner ledsen. Då trycker man ner sitt jag och lever för andras skull. Har man kommit till den punkten, vilket ts har, så är gräset betydligt grönare på andra sidan.
  • Tecum
    Anonym (Fia) skrev 2019-06-30 18:21:18 följande:
    Man är inte sann mot sig själv när man stannar för barnens skull eller när man stannar för att slippa göra sin partner ledsen. Då trycker man ner sitt jag och lever för andras skull. Har man kommit till den punkten, vilket ts har, så är gräset betydligt grönare på andra sidan.
    Men i nästa steg då, när det blir dags att träffa en ny partner? Då är den allmänna uppfattningen bland kvinnorna på FL att man ska avstå kärleken och inte släppa in en ny partner i barnens liv. Då trycker man också ner sitt jag och lever för andras skull, alltså barnens. Varför är det okej ena gången men inte den andra?
  • Anonym (Ninni)
    Anonym (F.d) skrev 2019-06-30 18:15:57 följande:

    Fast den sanningen finns redan, under ytan. Det är bilden av kärnfamiljen och mycket mer som är skrämmande att bryta sig loss från. Träffar någon som är i ett förhållande någon annan och känslor uppstår(och finns kvar över tid), så att man funderar på att lämna så har fet ursprungliga förhållandet redan tagit slut. Det lever på gamla meriter.


    Ja, och kärleken till egna barn är ju också på gamla meriter. Varför göra något annat abstrakt till sitt mantra?

    Det finns inga enkla regler eller knep och det finns ofta inget säkert eller rätt/fel beslut. Varför inte ge sin egen syn på det utan att förminska andras upplevelser? Finns gott om trådar där folk säger att en skilsmässa är bland det bästa de gjort och likaså trådar där de bittert ångrat sig och aldrig mår bra igen. Jag tror inte någon tipsar om något av elakhet utan pga saker de upplevt eller sett på nära håll.
  • Anonym (Fia)
    Tecum skrev 2019-06-30 19:08:27 följande:

    Men i nästa steg då, när det blir dags att träffa en ny partner? Då är den allmänna uppfattningen bland kvinnorna på FL att man ska avstå kärleken och inte släppa in en ny partner i barnens liv. Då trycker man också ner sitt jag och lever för andras skull, alltså barnens. Varför är det okej ena gången men inte den andra?


    Det är samma personer som säger att gräset inte är grönare som även säger att man inte får introducera någon ny partner för barnen så det är inte motsägelsefullt.
  • Tecum
    Anonym (Fia) skrev 2019-06-30 21:30:50 följande:
    Det är samma personer som säger att gräset inte är grönare som även säger att man inte får introducera någon ny partner för barnen så det är inte motsägelsefullt.
    Nja, jag har läst många som gärna talar om hur lyckliga alla är efter skilsmässan, barnen också fast de mådde dåligt i början, men som sen i nästa inlägg fördömer den  medsyster som träffat en ny man och introducerat honom för barnen. Först ska man tänka på sig själv, i nästa läge på barnen.
    Jag tror att de är avundsjuka på den som träffat en ny kärlek.
  • Anonym (Tid)

    Fast det är ju snarare så att folk säger att man får tänka på sig själv (lämna) men att man ska ta tid på sig innan man introducerar barnen för denna eftersom man inte vill att de vänjer sig vid en ny vuxen förrän man vet mer om hur relationen utvecklas.

    Att vilja vara med en ny är en sak. Att blanda in barnen för snabbt en helt annan sak. Det gör man för sin egen skull men på barnens bekostnad.

    Två olika saker.

  • Lånehajen
    Anonym (F.d) skrev 2019-06-30 18:15:57 följande:

    Fast den sanningen finns redan, under ytan. Det är bilden av kärnfamiljen och mycket mer som är skrämmande att bryta sig loss från. Träffar någon som är i ett förhållande någon annan och känslor uppstår(och finns kvar över tid), så att man funderar på att lämna så har fet ursprungliga förhållandet redan tagit slut. Det lever på gamla meriter.


    Att man träffar någon och intresse uppstår eller att tankarna kring denne finns kvar efteråt behöver inte alls betyda att det rör sig om några djupare känslor. Det är ju omöjligt att veta utan att isåfall involvera sig mer och inleda en affär. Jag skulle tro att det är ganska vanligt att människor som lever i längre förhållanden vid något tillfälle hamnar i den situationen, vad det leder till är till stor del beroende av hur man väljer att hantera det.
  • Lånehajen
    Anonym (Fia) skrev 2019-06-30 18:21:18 följande:

    Man är inte sann mot sig själv när man stannar för barnens skull eller när man stannar för att slippa göra sin partner ledsen. Då trycker man ner sitt jag och lever för andras skull. Har man kommit till den punkten, vilket ts har, så är gräset betydligt grönare på andra sidan.


    Och det har jag väl heller inte förespråkat att man ska göra såvitt jag vet. Vad jag skrev om att gräset är grönare gällde den andre mannen som TS nämnde, om TS känner att hon inte mår bra i förhållandet och vill avsluta det oberoende av denne man ska hon förstås göra som hon själv tror blir bäst.
Svar på tråden Separera efter 20 år?