Separera efter 20 år?

Tjejer, lyssna nu. Ni har kämpat länge nog för att då era relationer att funka. Nu är det er tur att få var lyckliga. Skilj er. Livet är för kort för att må dåligt. För kort för att vara en möbel pte en annan människa som inte anstränger sig.

Och om er partners verkligen är bra personer så kommer de se till att barnen inte hamnar i kläm vid separationen.

Hoppar in här.. Vi är inte gifta men varit tillsammans länge. Det finns inget intimt mellan oss över huvud taget och har inte funnits på många år. En kram någon enstaka gång, men det är allt.

Vi bråkar för små saker, barnen blir jätteledsen och jag skäms ihjäl!!!! Vi tänker helt olika om precis allt. När vi träffat någon kompis så kan vi börja prata om hur han eller hon har det, och vi tycker precis lika om vad vi tycker är 'fel' hos kompis och eventuell partner.. Men om oss själva kan vi inte prata så alls.

Jag har ångest över att missa en del av barnens uppfostran, men jag har inte lika mycket ångest över det som för några år sedan. Jag har bestämt mig. Det kommer bli mycket bättre för dem att ha mammas regler hos mamma, och pappas regler hos pappa. Jag vill ha allt strukturetat och planera saker, pappan är raka motsatsen och vill leva dagen som den kommer.

Det är ett väldigt stort steg och tungt beslut att ta. Våra pojkar är relativt stora men ändå jobbigt att riva upp en vardag en trygghet. Jag är 45 år och Vill kunna leva och må bra. De gör ja inte nu. Jag grubblar varje dag... sjukt jobbigt.

Hur går det för dig TS?

Många gånger så kan det lösas med att man berättar långt tidigare hur man känner. När du berättade tillslut så var det tyvärr försent. Inte så att mannen inte ändrade sig, det gjorde han verkligen men du hade innerst inne redan bestämt dig.

Du är 45 år och har halva livet kvar. Du måste tänka på dig själv här. Barnen får inte vara en ursäkt att bo kvar. Att din man och du kommer vara vänner är inte säkert. Han KOMMER bli sårad men förhoppningsvis hittar han så småningom en ny kärlek. 

Om du tänkt ta kontakt med den andra mannen medans du är gift och det kommer ut så har du sämre odds på att du och din nuvarande man kommer få en bra relation efter skilsmässan.

Hade du inte haft känslor för en annan man så hade jag givit dig rådet med samtalsterapi eller provseparera. 

Lycka till!

De här är bland de jobbigaste jag varit med om. Jobbiga skuldkänslor att de är jag som förstör denna familj. Jag har försökt att hitta tillbaka till känslor för min man men de är svårt. Nånstans där inne i hjärtat så säger hjärtat att jag ska stanna för att inte såra. Men de kommer inte bli bra och de sårar mig. Hur jag än gör så kommer jag må dåligt ????

Ni som har separerat.

Hur är förhållandet till erat ex och hur lång tid från de ni började tänka i banor att skiljas till handling ?

Jag går också omkring med dåligt samvete då jag rent logiskt borde älska min man då han är fantastisk på många sätt. Men 18 år sätter sina spår och jag börjar undra vad kärlek är. Inte gör det saken lättare att jag har känslor för någon annan heller.

Har inte tagit beslutet än. Vi har levt tillsammans i tio år. Har haft det hyfsat kärlekslöst sista tre åren. Olika behov osv. För en månad sendan kom känslan av att jag vill skiljas som ett il genom kroppen. Har bestämt att jag ska lugna mig och föröka ha det bra tillsammans under semestern. Känns det inte bättre i augusti får vi fundera om vi ska prova bo i sär ett tag eller likande. Min man är såklart nedstämd men poletten har nog ramlat ner nu. Att bli tagen för givet både i hushållet, familjebestyr och på det romantiska planet med för konsekvenser emotionellt.

Vårt förhållande är riktigt bra sedan vi skilde oss. Beslutet var gemensamt och vi har satt barnen i första rummet. Idag har vi båda ny partner och imorgon ska vi fira midsommar ihop tillsammans med gemensamma vänner och barn. Det tig ca 7 år från att jag tänkte tanken till att vi tog steget. Det som bidrog till att jag tillslut bestämde mig var att jag fick känslor för en annan.