Otrohet, men från ett annat perspektiv

Wow! Vilken häftig historia! Härligt att läsa :)

Så himla bra svarat!

Det där sa du bara för att provocera va? :)

Ja, jag vet att du beskrev det så, men jag tror helt enkelt du har fel. Det handlar inte om läggning, på det sätt som man t.ex. är gay eller bi. *Där* är det frågan om läggning. Om man är monogam eller inte tror jag mer handlar om vad man har lärt sig, och precis som alla andra inlärda beteenden kan man jobba med att förändra dem. Omvänt kan naturligtvis den som inte är monogam också jobba på att acceptera exklusivitet, men det är där jag menar att det är en större brist att kräva exklusivitet än att inte göra det, varför det är exklusivitetsbehovet som är naturligast att betrakta som det som ska jobbas med. 

Jaha, ok då fattar jag hur du menar. Så det du menade var inte att det är pga risken att man ska förlora sin partner som man inte vill att den ska ha sex med andra, utan att man inte vill hamna i en situation där det *känns* som att man ska förlora den.Fast det är det resonemanget jag inte förstår. Det är ju bara en enda ynka aspekt av allting man kan ha gemensamt. Bara för att man ser olika på just den biten innebär ju inte att man är olika i övrigt... jag förstår inte hur den detaljen kan tillåtas bli så stor att man anser att det överskuggar allt annat.Fast det finns många saker man väljer att göra med människor man älskar väldigt mycket, utan att det innebär att man inte kan göra dem med andra också. Om det du menar är att människor väljer att ha sex *enbart* med människor de älskar väldigt mycket kan jag däremot hålla med om att det är ett relevant argument. Eller rättare sagt, det hade varit relevant om det hade varit sant, men det är det ju inte, och det tror jag väl ändå inte att det är speciellt många som hävdar heller. Att kärlek leder till sexuell åtrå är det ju inget snack om, men återigen, detta argument är ju bara relevant om det hade varit det enda som ledde till sexuell åtrå, vilket det ju, återigen, definitivt inte är.Fast minst lika viktigt i det här sammanhanget är ju att vi ser till att para oss med så många som möjligt för att säkra artens fortlevnad, så det här var kanske inte det starkaste argumentet till monogamins fördel :)Ah, just det där med nakenheten kan jag faktiskt köpa lite grann. Man är ju mer utlämnad när man är naken, vilket i sin tur leder till att man på nåt sätt blir tajtare med den man har sex med. Men det finns ju psykisk nakenhet också, som man kan ha med nära vänner, men det ifrågasätts so sagt sällan. Skillnaden mellan sex och hobby köper jag, men när det gäller nära vänskap ser jag verkligen ingen skillnad.

Nä, precis som allt annat psykiskt dåligt mående är det så klart inget man bara kan styra själv, det måste man ju ha hjälp med. Men det är det jag menar med "jobba på" Nu låter jag som att jag inte bryr mig om att du mådde dåligt, men det är så klart inte så jag menar. Jag lider så klart med dig, och är glad att du klarade dig igenom det.

Jo, fast man kan ju också säga att det hade inte funnits nåt problem med otrohet om vissa människor inte hade varit så fast i sitt monogama tänk, eller hur? Hade ingen tyckt att det var nåt konstigt att man har sex med andra så hade ju ingen *behövt* gå bakom ryggen på nån annan. Sen finns det så klart alltid svin som går igång på själva bedrägeriet, och såna människor kommer ju tyvärr alltid att finnas. Fast då hade de fått hitta nåt annat än sex att vara svekfulla med.

Jag fattar inte alls det där med att "då får ens partner chansen att bestämma om hen vill vara med den här personen" För det första: hur kan man välja att slänga bort ett förhållande på såna grunder? Ta nån annan psykisk problematik som ställer till det i relationerna med andra. Ta en människa med tvångsproblematik till exempel, där är nog de flesta överens om att det är betydligt bättre att jobba med tvången, och på det sättet att klara leva med en annan människa, än att bara säga att man ska välja bort nåt bra för att man inte vill jobba med tvången. Så när det gäller andra mentala begränsningar är de flesta överens att det är bättre att försöka få bukt med dem, men när det gäller just det här så är det fullt legitimt och självklart att man inte ska göra nåt åt det - man säger till och med att det är en del av en själv, och att det minsann inte är nåt problem med det (tror det var Laura Palmer som sa just det i ett annat inlägg).

För det andra: vaddå partnern har chansen att bestämma? Vad är det som säger att bara den ena ska ha den beslutsrätten? Varför ska den *ene* personen få ensamrätt på att bestämma över den *andres* lycka? Om båda två älskar varandra; om de har det fantastiskt bra ihop; om de är varandras stora kärlek... ska då den ena få rycka undan det för den andre bara för att den vägrar att jobba med problem som faktiskt bara sitter i hens huvud?? Det är fan inte schysst... 

Jag kan hålla med om att det är bäst att vara öppen om hur man är från början, men om den andre då säger nej? Vad gör man då? Om man inte kan tänka sig att leva utan den här personen så kan jag förstå att otrohet är det näst bästa alternativet efter ett öppet förhållande. Och dessutom, även om det bästa så klart är att säga som det är från början så är det kanske inte alltid så lätt. Det ses trots allt ändå fortfarande som konstigt av många att man inte vill vara monogam, plus att man inser risken i att vara öppen om det, nämligen att den andre då ska säga tack och hej.

Tack själv! Superintressant svar du har skrivit!

Ah men precis. Fast det är ändå en otrohetsdiskussion eftersom det är detta som *leder* till otrohet. 

Och tack för reflekterande trevligt svar!