Hans ex vill inte att jag träffar sonen

Tänker att det kan vara vettigt att de det från sonens sida. Du utgår direkt ifrån att exet har fel men samtidigt ser du själv indikationer hos sonen som säger lite samma, som känslighet och klängighet. Och det låter som att ni lägger väldigt mycket på honom, att han blir tillfrågad om han tycker det är ok och du sedan får ta del av svaret kan nog bli väldigt jobbigt för honom tänker jag. Skitjobbigt för honom att säga nej då ju! Varför inte testa tvärtom och backa och sedan låta sonen och pappan bara hålla det emellan dem, så att det får komma i sonens eget tempo.

Du säger även att du egentligen tänkt vänta med att blanda in barnen men NU när du hittat din kärlek har du ändrat dig. De allra flesta vuxna(troligtvis inkluderande dig) vet att man inte har samma realism och konsekvenstänkande när man är kär och de där rationella besluten verkar plötsligt så tråkiga och onödiga. Allt är lite rosenskimrande och du och mannen har båda en stor motivator och drivkraft att gå framåt i detta, nämligen att ni är kära. Sonen har inte den drivkraften. Hans föräldrar har gått isär, han behöver säkert tid att sörja och bearbeta och hitta en vardag i detta nya liv. Det är jättefint att du snabbt vill skapa en relation till sonen och bli en stöttande extra vuxen och ha ett liv och vardag tillsammans allihop men ert förhållande är väldigt nytt och det blir ju bara värre för sonen om det visar sig att ni också går isär när förälskelsen gått över efter ett år. Man kan aldrig garantera att ett förhållande håller för evigt men som vuxen vet man att förstå 6-12 mån egentligen säger väldigt lite då man är mitt uppe i förälskelsen, då är det vettigt att hålla fast vid konkreta beslut man tog tidigare innan man hade kärleksglasögon på

Jag tycker inte att ni går för fort fram eller att ni gör något fel.

Jag kan känna igen mig i exet faktiskt, när jag och mitt ex separerade (trots att det t.o.m var mitt val att gå skilda vägar) hade jag enormt svårt att hantera att han träffade en ny tjej som blev en del av vår dotters liv. De gjorde inget fel men jag tyckte det var så fruktansvärt jobbigt vilket resulterade i att jag nog var rätt krånglig och ville ?bestämma? hur mycket och hur hon fick träffa mitt barn. Jag började gå i terapi och fattade till slut att det var jag som betedde mig orimligt. Det blev betydligt enklare för alla när jag släppte taget och ?lät? honom gå vidare. De har varit tillsammans i typ 10 år nu och hon är en fantastisk bonusmamma.

Har egentligen inga råd eller så men ville ändå bara säga att jag tycker du verkar vettig och som sagt, tycker inte ni gör något fel. Jag tror att det är jobbigt för henne känslomässigt att han går vidare och då stretar hon emot.

Beteendet du beskriver tyder för mig på att sonen inte alls bearbetat de stora förändringarna och hur hans liv blivit upp och ner. Han är osäker på sin trygghet I sina föräldrar och har en stor rädsla för att de ska försvinna. Låter som att pappan borde sakta ner med dig och att skapa ett nytt liv och ny familj och istället fokusera på sin son och att hitta en bra vardag med bara de två. Så att sonen kan få hitta balans, trygghet och må bra innan några nya personer kommer in i hushållet

Jag tycker egentligen inte att du gjort något fel utan den som, i mitt tycke, gjort fel är pappan. Huset är DERAS hus och han går med på att du och dina barn ska komma dit som en familj. I hennes hus, där de levde tillsammans, där DE var en familj.

Jag tycker ni ska välja att ses hos dig tills huset blivit sålt och pappan skaffat sig ett eget hem. Det är i mitt tycke respektlöst och otroligt okänsligt att leka familj i hennes hus.

Nej hon kan inte förbjuda dig att träffa sonen.

Jag förstår inte riktigt varför du blev så väldigt arg över mitt svar. Redan första meningen så skrev jag att jag inte tycker du gjort något fel.

Jag har läst igenom ts en gång till och ser att du inte uttryckligen skrev att dina barn varit där. Jag fick det intrycket eftersom du pratade om hur allt hade gått till när du sov över hos pappan och sonen och därefter skrev att dina egna barn inte var lika känsliga och krävande.

Vad har jag läst in som du tycker är osant?

Om pappan väljer att bo kvar i huset och köpa ut sin före detta så blir det ju hans hus och inte deras. Men nu har han ju inte gjort det än så huset är ju fortfarande till hälften hennes.

Varför frågar du på ett forum ifall du inte vill höra vad folk tycker?

Jag är kvinna och har en son som är klängig på sin pappa efter skilsmässan. Jag var otroligt ledsen över att sonen inte ringde mig de veckor han var hos sin pappa för när han var hos mig ringde han pappa massor.

En dag rasade sonen ihop och berättade hur allt låg till och jag fick en helt annan förståelse för hans beteende.

Sonen vet exakt vart han har mig. Jag har alltid funnits där och alltid tagit mig tid för barnen. Han litar på mig helt och hållet.

Hans pappa är däremot arbetsnarkoman och har varit otroligt frånvarande under barnens uppväxt. Detta gör att sonen nu måste kontrollera pappa på ett helt annat vis och han är då så klart även orolig för att om pappa träffar någon ny så blir det ännu mindre tid/uppmärksamhet åt sonen.

Det jag som god mamma och ex-fru då gör är att förklara för sonen att han inte behöver vara orolig. Jag talar om att pappa älskar honom och att han aldrig skulle låta någon ny vara elak mot sonen. Jag förmedlar att jag litar på exet.

Skulle inte falla mig in att lägga mig i hans ev dejter.

Den dagen jag ev får träffa min nya dejts barn bla en son som jag förstått är väldigt pappig/klängig så vet jag att jag måste skapa ett förtroende om att jag inte är en konkurrent utan att pappa kan ha tid och uppmärksamhet för både sonen och mig.Och självklart läsa av läget och backa när det behövs.

Skulle jag märka av att mamman börjar ha åsikter så får jag ta det då.

 

 

Bästa inlägget i hela tråden!

Tyvärr verkar ts mest vilja bråka med exet och pappan försöker rodda från alla håll vilket ts också ogillar...

Tror inte detta förhållande blir långvarigt.

Okej, det här blir som vanligt en tråd om hur sjuk eller inte sjuk exet är och vad hon ska ha för rätt att lägga sig i. I trådstarten finns EN enda mening som bör tas i beaktande när det gäller hur ni ska gå vidare:

"När hans pappa frågat honom så har han sagt att han tycker att det är lite jobbigt för att han inte är van."

Om ett barn får en sådan här fråga från en förälder och faktiskt vågar svara så här ärligt på den, kan ni ge er sjutton på att ni bör förstärka uttalandet tiofalt. Den här pojken vågar säga att han tycker att det är jobbigt när du är där, men försöker lindra slaget eftersom inget barn vill såra sin förälder (pappan i det här fallet). Antagligen har han varit mer uppriktig när han har pratat med sin mamma. Han tycker att det är jobbigt att en annan kvinna kommer in i hans hem och i hans förhållande med sin pappa. Inget konstigt med det. Så istället för att dividera hur mycket hans mamma lägger sig i ert förhållande - vilket hon inte har någon rätt till, men hon har rätt att försöka föra sitt barns talan - så bör ni respektera att det ÄR jobbigt för grabben och att han har försökt säga det men är livrädd för att göra sin pappa arg eller ledsen. 

Ni har för jösse namn resten av livet på er att "påbörja ert gemensamma liv" men just nu behöver den här grabben en lugnare introduktion till HANS nya liv. Var vuxna; ta ansvar för hans mående. Lyssna på de där ömtåliga orden och skit i din mentala fight mot hans mamma. Hon är antagligen en helt normal mamma som hör från sin son att han inte mår bra och gör vad hon kan för att hjälpa honom även om det råkar inkräkta på din "rätt" att umgås med din kille och tar sig fel uttryck när hon försöker förbjuda saker och ting. Jag skulle bli lika desperat om jag hörde mina barn berätta om att de mår dåligt hos pappa och att pappan inte lyssnar på dem. Hans ansvar ligger mot hans son i första hand. Ni kan ses på hans barnfria veckor ett tag så att pojken får vänja sig extremt långsamt, speciellt om han är av känslig natur. 

Det här är INTE frågan om vem av er som har rätt och fel och vem som ska bestämma vad. Det här handlar om att pojken har sagt - rätt ut - att han tycker att det är jobbigt att du är där och att ni inte lyssnar på honom för att ni tycker att ert förhållande är viktigare än hans rätt att känna sig bekväm hemma med sin pappa i en övergångsfas som kanske är längre än vad som känns roligt för er.

Häxjakten klarar du så bra själv ts