Varför anstränger sig inte fler?

Det är iof sant.
Ser många på gymmet. Mest kvinnor.
De borde träna inför ett maratonlopp istället för att lyfta skrot då fettförbränning borde vara prio.  Men de verkar mest prioritera fetare rumpa.

1. Folk är lata.
2. Tjocka kvinnor får massor av uppmärksamhet på dejtingsidor pga en stor obalans. Så incitamenten att gå ner i vikt finns inte. Och kvinnor med barn prioriterar sina avkommor före sig själva.  Det kan man se när de har barn VV helt plötsligt kommer de i bättre form och börjar träna.
3. Övervikt har blivit normaliserat.

De verkar inte hjälpa för kvinnorna då de flesta är feta trots att de gymmar.
Jag anser att en mer allsidig träning är bättre än fokus på rumpa.

Jag tror tyvärr att många tror att träning är att gå på gymmet och träna hårt eller att springa flera gånger veckan. Då känns det övermäktigt. Man tänker att det har jag inte tid med eller jag har inte råd med gymkort.
Men för hälsa och välbefinnande räcker det utmärkt med en promenad varje eller varannan dag.
Bästa träningen är den som blir av, om än bara n kort promenad runt kvarteret.
https://www.dn.se/sverige/forskning-visar-pa-den-lilla-motionens-stora-fordelar/
Vi behöver öka insikten om vikten av vardagsmotion. 

Det är ju på snudd omöjligt att träna bort fett. Det gör man med ändrad kosthållning. Men har man väl utvecklat för mycket fettceller är också det svårt.
Sedan har det med hjärnans belöningscenter att göra. För vissa är träning det de kickar på, för andra socker, och för en tredje något annat.
Att den som kickar på träning utgår från att alla ska fungera som den själv, är som om en alkoholist ifrågasätter nykterister.

mvh, tränar nästan varje dag.

Jag har alltid i vuxen ålder haft ett BMI över 25 och många män har velat data mig , ha relation och en man gifte jag mig med. 

De mycket intelligenta män som jag blir intresserad av attraheras av annat än bara fettprocent och utsidan. I alla fall tillräckligt många för mig.För mig är intelligens och humor hos en man avgörande. Och att han är en bra människa. En sån man som hjälper en gammal dam eller ett litet barn som behöver hjälp. 

En bra utbildning är också bra eller åtminstone ett bra jobb, annars känner han sig nog underlägsen.  

Jag har aldrig i hela mitt liv tränat för att bli attraktivare. Jag är hyfsat vältränad - för en medelålders kontorsråtta - och försöker få in 150 minuters kondition och styrka i veckan och utöver det rör jag mig mycket i min vardag. Jag tränar för att hålla mig frisk och för att kroppen ska hålla för att kunna göra de saker jag vill i mitt liv. Jag har alltid prioriterat träning, men inser också att jag är priviligerad som har kunnat göra det, även om jag sedan jag fick barn tränar hemma, för det finns inte en chans att jag skulle kunna karva ut tiden att gå till gymmet och få resten av vardagspusslet att gå ihop.

Och vad vet du om hur andra anstränger sig? De kanske jobbar hårdare på andra områden och tycker att du latar dig när det kommer till dessa. De kanske har andra bördor att bära på, som kanske inte är kompatibla med ett fysiskt aktivt liv.

Vi har alla ett ansvar för att ta hand om oss själva och för vårt eget välmående och det är oroande att så många fler är överviktiga numer. Jag tvivlar dock på att det är för att folk inte anstränger sig.

Fast det är ju precis det du gör med den här tråden. Du har en idé om andra människor filtrerad genom dig själv. Sedan agerar du känslomässigt på det genom att skriva det här inlägget.

Att utgå ifrån att alla kroppar är likadana, är det största felet många gör. Man tror att alla ska bli smala och tränade. Men det fungerar väldigt olika.
Pratar man om att gå ner i vikt, gör träning väldigt lite. Det uppskattas att ungefär 70% ligger i kosten enbart. Så det handlar mer om förhållandet till mat.
En del bryr sig inte, för att dom tycker att det är så oerhört tråkigt. En del är nöjda.

Jag går dagligen, jag är naturmänniska och föredrar att vara utomhus. Än instängd i ett svettigt tråkigt gym. Vill jag kombinera, finns det alltid bra gym redskap att köpa hem.  Finns nog många som går på gym för att vissa upp sina kroppar för varandra med. Bra jobbat för dom tänker jag. Men det är inte så , att jag kommer ligga sömnlös på nätterna. Eller spendera min tid med att fundera på varför personer gör si och så. Varför? Därför att det inte är min ensak.

Jag sköter mig själv. Tycket TS borde göra likadant.  Det är en sån besatthet numera, i att man känner ett behov att lägga sig i andra människors liv. Det är inte ett friskt beteende enligt min mening. Och bottnar nog i någon slags problematik/ osäkerhet hos personen i fråga.

 

Hej TS!

Jag ska berätta lite om varför inte jag har den perfekta kroppen eller de perfekta rutinerna.

När jag var barn, kom jag in i puberteten tidigast av alla jag kände, jag var runt 10 år. Det var smärtsam mens, det var bröst som bara växte och växte - ganska snart hade jag D-kupa. Mentalt var jag ett barn och jag minns hur traumatiskt det var med denna förändring. Jag har först nu (är 48) insett att jag mentalt stängde av allt från halsen neråt, jag förnekade att jag såg ut som en "tant" (som jag tyckte då). Ville inte höra talas om bh, för sånt hade ju "tanter". Först vid 15 års ålder skaffade jag bh, och då var det egentligen för sent. På gympan minns jag att det var en plåga att springa 50 eller 100 meter med bröst som hängde och slängde, och jag började ogilla att röra på mig alltför mycket.

Som barn fick jag också astma, men fick inga mediciner då ännu, så även om jag inte hade haft D-kupa så hade jag inte kunnat springa då jag fick svår andnöd av det.

Sen hade jag (vad jag som vuxen har insett var) en dysfunktionell uppväxt. Har gått i terapi först de senaste åren. Tonåren var en plåga för att jag inte förstod vad som hände. Detta påverkade mig ända in i vuxenlivet och jag tröståt när jag mådde dåligt. Inga jättemängder, men ändå.

Mina föräldrar lärde mig heller inget om att röra på sig. Under mina tonår tog min mamma mig ibland nånstans för att spela tennis på tumanhand, men mycket sporadiskt. Och ville jag ta en promenad eller ta bussen nånstans, blev de alltid förfärade och körde mig med bilen istället. Vi hade matbutiken två minuters promenad bort, men jag kan inte minnas att vi nånsin promenerade dit. Vi tog alltid bilen! (Men sen gick det bra för min mamma att kommentera min mage: "Dra in magen!")

När jag var i tonåren fick jag också PCOS, där ett av symptomen är att man har svårt att gå ner i vikt. Hela mitt liv har jag avundats dem som inte har några viktproblem - jag vill inte vara jättesmal, men magen har jag alltid velat ha bort. Jag är intresserad av kläder och gillar annorlunda stilar, men mina bröst och min mage har alltid stått i vägen för det. Har aldrig kunnat använda halterneck t.ex.

När jag var runt 30 och träffade min man (numera ex-man) så började vi träna tillsammans. Då sprang jag för första gången i mitt liv, och vi gick på gym. Jag sprang Midnattsloppet o.s.v. Under de här ca 15 åren har jag gått ner tio kilo tre gånger - samma tio kilo alltså. Jag går alltid upp dem igen även om det kan ta ett par år. För att behålla en låg vikt skulle jag behöva ägna mitt liv åt kost och träning. Inte njuta av nåt, inte fokusera på andra saker - bara tänka på mat och motion. Det blir inte hållbart för mig, jag blir både tråkig och uttråkad. Det jag älskar är att bjuda hem folk på mat och vin, eller åka på resor, där jag äter mat och ofta dricker vin. Klart att jag vandrar och rör på mig också, men det är ändå en stor obalans. Jag skulle ju behöva träna typ fem timmar för varje glas vin, och det är inte hållbart nånstans.

Jag har haft extremt mycket ångest över min kropp, ibland rentav hatat den. Jag hade velat ha små bröst och en platt mage. Men nu blev det inte så, och då får jag göra så gott jag kan. Efter många år där jag varit periodare (ibland tränat varje dag och ibland inte alls) så har jag nu lyckats uppnå ett slags rutin där jag tränar framför Youtube varannan/var tredje dag. Det är jag väldigt nöjd med - det är inget som syns på kroppen, men jag har inte ont nånstans och jag är frisk och stark.

Men att äta optimalt hela tiden och pressa sig till kortare löptider och tyngre hantlar får nån annan göra. Det skulle förstöra mitt sociala och mentala liv att göra så.

Jag berättar allt detta för jag tror att de som är som TS inte förstår eller kan föreställa sig att andra har helt andra förutsättningar, erfarenheter, hormonrubbningar etc. som har enormt stor inverkan på kost och träning.

För att jag prioriterar annat i mitt liv än just det. 

För mig är träning tråkigt, och den eventuella halvtimme per dag jag har som fritid, då prioriterar jag något som gör mig glad och ger mig energi. 

Ja, gymmet är för de som vill visa upp sig. Den träningen har du ingen nytta av när du bär matkassar eller vid flytten. Men tycker man gymmet är roligt, så ska man absolut gå dit. Många här säger att de trivs bra där, och att alla är vänliga och hjälpsamma, det är en fin gemenskap.

 

Fast nej. Jag har tränat mycket i mitt liv, just för att det är nyttigt och var nått man "ska" göra. Det ger mig absolut inte energi eller gör mig glad. Jag blir trött och all livslust dör.

Har svårt att se varför jag skulle stryka mer saker ur mitt liv för att klämma in mer måsten som jag inte vill göra och som bara får all livslust att dö. Om jag skulle frigöra tid så är det för att göra mer av det som ger energi och gör mig glad. 

Min partner tar väldigt stort ansvar redan, det finns ingen möjlighet att lägga mer på honom, då han skulle behöva stryka tex sin träning... 

 

Okej. Varför frågar du när du inte vill ha svar, eller ens lyssna på vad folk säger?

Jag har tränat. MYCKET! REGELBUNDET I FLERA ÅR. Jag hatar det ändå, och inställningen ändrades inte, det enda som hände var att jag fick muskler (vilket ju inte är så värst snyggt, även om det säkert är bra i det långa loppet), och att jag var tvungen att prioritera bort saker som jag faktiskt tycker om att göra.