Att må dåligt när man äntligen får hem sitt underbarn.

Vilken tur att man föds som bebis....
Min son föddes i v.36+ och jag fick 3 stygn, det gör skitont att bara tänka vad en 6-åring skulle ha gjort med mitt underliv..

Jag måste erkänna en sak: JAG ÄLSKAR BEBISAR! Ljuvliga, mjuka, bedårande små knyten, att få uppleva det där riktigt lilla barnet - det finns inte ord för hur tacksam jag är att ha fått förmånen att uppleva det. Det är inget jag ens skulle försöka förneka - jag ville ha bebisar. Det är fantastiskt att få uppleva sina barn från så späd ålder som möjligt, och för barnet är det oftast den allra bästa lösningen.

Så ska jag erkänna en sak till: JAG ÄLSKAR TONÅRINGAR! Härliga, slarviga, lata, ifrågasättande, frihetsälskande, självständiga, personliga, på tröskeln till vuxenlivet. Där befinner sig mina älsklingar just nu. Förstår inte alls varför så många fasar inför att bli tonårsförälder. Det är jättekul!

Vad jag vill ha sagt är att även om man känner väldigt starkt att man vill uppleva det riktigt lilla barnet njuter man så klart hela vägen genom barnets uppväxt. Det är fantastiskt att få uppleva hur ett barn växer och utvecklas.

Amen to that!

Trâden handlade urpsprungligen om att mâ dâligt när man väl fâr sitt efterlängtade barn. Det sägs att det är väldigt vanligt, men att det oftast tystas ner. Jag funderar ofta pâ det där med 'babyblues' vid adoption och när jag läser om det sâ läser jag ocksâ om hur viktigt det är att kunna prata om det med människor som förstâr, för väldigt fâ kan förstâ att en nybliven mamma kan mâ dâligt när hon äntligen fâtt det hon längat efter...

Men nu när jag kikar in igen pâ den här trâden som nâgon hade mod och ärlighet att starta sâ ser jag att det istället handlar om vilken âlder pâ barnet som är bäst......... Men det är väl fullkomligt ointressant! Eller?!

Synd att inte trâden kunde utvecklas angâende ursprungstemat..... tycker att det skulle ha varit toppen med en 'stöd-trâd'.

Jag fick babyblues när jag fick min förste son (nu var han biologisk men jag tror eller snarare verkar det som det inte har med själva graviditeten och bli mamma, utan just det steget att ha blivit MAMMA) och allt ansvar som kommer med det. Man har 24-timmars pass 365 dagar om året. Vi fick vårt första barn relativt sent, jag var 34 år och hade gått och kommit som jag ville (utan ansvar för annat än gubben då det blev en omställning...
Efter 8 veckor var babybluesen ett faktum, man orkade inte helt enkelt eller kroppen orkade inte, man ville inte ha barnet, man ville inte vara mamma...hade jag kunnat lämna tillbaka honom, eller lämna honom till någon som tog hand om honom några nätter så jag fick SOVA så hade jag förmodligen gladeligen gjort det...
Det tog ett år med samtal, tabletter och så så kunde jag ÄNTLIGEN känna att jag kände igen mig till fullo, fruktansvärt hemskt var det, förstår och lider så med alla stackars mammor som lider (och ofta i tysthet) jag SKREK fullkomligt SKREK efter hjälp eftersom jag inte kände igen mig själv, var rädd för mig som person (även om jag såklart inte skulle gjort sonen illa så var jag rädd för att jag inte var jag)
Det tog 4 år innan vi (jag) vågade skaffa barn nummer två, och ni kan nog förstå hur rädd jag var för att det skulle komma igen..minsta lilla trötthets symptom så var jag livrädd, gång nummer två bad jag om hjälp, stressade inte med amningen som jag gjort till max med barn nummer ett. Tog det mer som det kom...ett sunt resonemang, tänk om man kunde börja med barn nummer två så mycket enklare allt hade varit och så mycket man hade besparat sig...
Ville bara säga man blir bättre (även om jag vet och minns att man inte trodde det när det var som nattsvartast) HUR skulle allt bli bättre, när i morgon??? När de sa att det skulle ta tid kändes det som man skulle kvävas, eftersom att ta sig upp och bara "genomlida" dagarna dag för dag var en stor pina...
MEN det finns ljus i tunneln och man blir bra!

håller med!

Tack. Men det blir lätt så.
Jag håller med..det är ju trots allt ett svårt och tabubelagt ämne.

Jag åkte på en rejäl babyblues när vi kom hem. Det var en stor chock, vi som var så glada över vårt lilla pyre kunde reagera så HÄR? Mina försök här att få lite tröst här var ibland meningslösa då man fick svar att man var otacksam när det är så många som väntar( inget vidare relevant) mm och det gjorde det hela inte lättare. Vi fick hjälp tack och lov. Det är så ibland att det inte är ett lyckarus, både med biologiska barn och adopterade barn. De vänder upp och ner på våra innan så väl invanda liv. Att inte få sova på nätterna, som vi råkade ut för gör en inte lyckligare....att ha det över sig att inte kunna ta hjälp utifrån för att få sova. Hade vi fått en baby så hade jag villigt kunnat lämna den hos mina föräldrar någon natt med tillägg när det var som värst men en 1 åring? Vi var som tokiga och nästan slogs om vem som skulle få sova.
Våra soc-tanter hade förvarnat oss för att lyckokänslan kanske inte skulle komma .....
Det började vända bla då jag våga släppa knodden till min man...Hör gärna av dig. Vi måste stötta varandra! Vi måste bryta den tabun som finns!

Hej på er, har inte skrivit här på FL så mycket innan, men jag har följt er lite "på avstånd". Jag tycker också den här tråden fick en konstig vändning och jag skulle gärna, precis som Utlandssvensk, se ännu fler svar på ursprungsfrågan.

Förresten, stort tack TS och alla andra modiga mammor som beskrivit sina känslor här, det här visste jag verkligen ingenting om innan jag såg den här tråden!

Jag har en fundering: ni som råkat ut för detta, tror ni att det finns något sätt att förbereda sig på så att detta inte händer? Alltså, nu menar jag inte att ni skulle ha gjort något "fel", eller missat nåt innan ni hämtade barnet, utan jag menar bara om ni har något råd till alla oss andra som (förhoppningsvis) har adoptionen framför oss? I det här läget försöker man ju ta reda på allt man kan, även om jag förstår att man inte kan vara förberedd på precis allt.

Vi har fö vår föräldrautbildning till helgen och det ska bli intressant att se om detta tas upp.

Längtande hjärta skrev 2008-09-16 09:36:02 följande:

Jag tror inte att man kan "skydda sig helt" från dessa känslor eftersom det är så otroligt omvändande att få barn, roligt med jobbigt...inte als som man tror innan man får barn då allt oftast uppmålas som väldigt rosenrött! Det viktigaste är väl som den här tråden har gjort (tack till TS) som tar bort "tabuet" att prata om det som är tufft också.
Jag tror att den största tjänst man gör sig innan man får hem sitt barn är att prata med andra som också haft det tufft, att förstå redan innan att det kan bli så, fast man inte tror det innan, att man skall vara rädd om sin egen sömn, egen tid, äta bra, helst orka motionera. Träna innan man hämta barn så att man mentalt är i topp. Jag tror också att det är viktigt att man är färdig med biobarns tänket, vilket jag fått skit för i en annan tråd - så det tycker uppenbart inte alla!. Man skall vara på det klara med att det är det här barnet jag vill ha och inget annat, trots de svårigheter som poppar upp. Det är ju även jag som adoptivmamma som skall knyta an till mitt barn och det kommer inte heller alltid naturligt, speciellt inte om stora svårigheter uppstår efter att barnet kommit. Då är det något man måste jobba på och det är ett hårt arbete för alla i familjen, mamman, pappan och barnet.

Tack, meimei, och så är det nog. Det går nog inte skydda sig mot allt, men bara det att man är medveten om vilka problem som kan uppstå kanske kan hjälpa till.

Det är bara det att eftersom jag bor i Norrlands inland får man nog räkna med att i vår kommun och primärvård finns dålig beredskap för sådana här problem. Jag räknar kallt med att allt detta får man fixa själv om det skulle krisa, då kan det ju vara bra att vara lite förberedd

Bara det faktum att man vågar ta upp detta ämne till diskussion gör att tabun bryts. Att vara medveten om det och lite beredd på att man kan bli ett monster eller få ett litet monster gör det lite lättare känner jag. Att få ett monster till barn hade jag hört talas om och det var inte så svårt att tackla men att uppleva att man hade ett monster inom sig gjorde mig utan att vara beredd på det gjorde mig mycket rädd och hamnade i djup skuld och skam.
Vi bor tack och lov i en kommun som erbjuder mycket hjälp och stöd till adoptivföräldrar så det var inte svårt att få hjälp.
Allt prat om anknytningen gör det lätt att hamna i prestation och skuld har vi konstaterat. Att bara få konstatera att anknytning är en process som tar tid ofta ett helt år har gjort att jag kan få slappna av. Vi har även fått höra att denna anknytningsprocess gör man sedan om när barnet blir tonåring...

Varför skall man som adoptivmamma vara mycket bättre än biomamman? Jag förstår inte vad det kommer ifrån...
Kram

Mycket bra och tänkvärt skrivet! Instämmer!

/mei-mei

Det Tozzi skriver här ovan är oerhört viktigt. Om bara två saker skulle få nämnas på föräldrautbildningen vore de två meningarna goda kandidater!
Anknytning tar låååååång tid. Och att bli förälder tar ibland fram ens mörkaste sidor, demoner som man måste bekämpa och jobba med. Visst är det märkligt att det mest fantastiska i livet, att få barn, kan vara något så fruktansvärt jobbigt.

Min svägerska fick svår babyblues och det tog lång tid för henne att knyta an och komma på fötter igen. Ingen trodde att just hon skulle drabbas, allra minst hon själv och just där kan man kanske försöka förbereda sig - att tänka tanken att det händer "mig" - eller min partner - hur gör jag, vart vänder man sig...Hur regerar min partner och jag själv på stark stress och ingen sömn, hur kommunicerar vi när det krisar, är det en i förhållandet som tycker sig veta bäst om barnet? Söker vi hjälp --var- har vi fått hjälp när vi sökt?

Under vår utredning pratade vi om att få "omöjliga" barn, barn som inte ger respons, barn som inte tycker sig behöva dig eller barn som kommer att klänga på dig 24-7. Vi pratade även om det under utbildningen men inte lika mycket om att upptäcka att man själv har ett monster i sig, att själv ha svårt för att knyta an. Det skulle det pratas mer om. Men är inte det det värsta man kan erkänna i dagen samhälle - att man inte förmår sig att vara en bra förälder?

Bra att TS tog upp ämnet!

Åhhh, vad klok du är! Visst känner man ju som blivande adoptivförälder en fruktansvärd press och en stor rädsla för att misslyckas med allt det som som "tillkommer" jämfört med om man får biologiska barn.

Det finns hjälp att, kära vänner! Först vill jag bara tacka för all den uppmuntran jag har fått här- den värmer så. TACK!
Via BVC kan man få kontakt med en psykolog, vissa kommuner erbjuder Marte Meo som hjälp. Soc vet hur man skall hitta hjälp så hör med dem. Men bara det att få avlastning någon timme för att få sova som jag fick av en granne är stort plus (hon tog sonen och gick ut och gick med honom i vagnen). Ett tips som jag har fått som hjälpt meg är att "allt går att rätta till om det skulle bli fel någonstans- det är aldrig för sent".

Kram Tozzis