Anhöriga till vuxna med ADHD 4

Nu var ju inte det brevet från dom psykologerna som gör adhd-utredningen utan från den vanliga vårdcentralen, så att dom inte kan "allt" fattar jag väl, men det känns ändå så jädra fel att dom "rekommenderar dig att söka råd och stöd av socialtjänstens ekonomiska rådgivning".

Ja herregud. Och när vi från början pratade med själva sjukhuset och neuropsyk. ang att få träffa en psykolog vid sidan av utredningen, så sa dom att vi skulle vända oss till vår lokala vårdcentral i första hand för att få en remiss.

Tycker synd om min sambo, han VILL ju ändra på sig, han känner att han BEHÖVER någon att prata ut med. Och så tycker jag synd om mig själv, (ego jag) som också ju blir lidande av att allt tar sån jävla tid och att vården är oförstående.

Väldigt oproffsigt av VC att skriva så. Vad har dom för rätt att döma då man kommer för att få hjälp Hoppas dom får veta att det är fel av dom att göra så!!

Min son har blivit erbjuden att snacka med en psykolog själv genom BUP, han har inte bestämt sig för om det är nått han vill.
Han ska ta ställning om det då han fått sin inbokade tid.
Jag HOPPAS verkligen att han ska gå dit.
Det är nått jag velat att han ska ha länge nu..någon som bara pratar med honom utan att jag är där och "rättar" honom och "skvallrar" om hur jag upplever saker och ting. Tror att det är jätte viktigt att dom får en EGEN att samtala med.
Min son har så dålig självkänsla och jag upplever honom deprimerad ibland, är så rädd att det bara ska gå utför för honom. Det är då vad som hänt de sista åren

Min sambo och jag ringde direkt till psyk mottagningen och det gick lika bra så vi båda gick direkt den vägen, tar ju också tid....men de FÖRSTOD på direkten och det kändes att de tog oss på allvar...var för sig ...han för ADD och jag för ADHD!!! så stå på er (IDA)

Ska verkligen ta tag i det här, ju mer jag tänke på det och ju mer jag pratar med andra om det- dessto mer arg blir jag, och besviken på vården.

 

Hej!
Jag är ny här och lever tillsammans med min sambo, som har fått diagnosen adhd för ett halvår sedan i samband med en läkemedelsstudie för strattera.
Känner att jag jättegärna vill prata med andra som lever nära en adhd-person, för att kunna förstå lite bättre. Vad beror på adhd
och vad beror på annat. T.ex så kan min sambo få riktigt stora vansinnes-utbrott av en småsak, så att han börjar slå i dörrar och väggar. Han glömmer allt, att vi ska träffas, att han har satt pasta på kokning m.m
Jag får vara på och tjata om precis allt, för att något ska bli gjort. Vi har bara bott tillsammans i två år, är det någon som har längre erfarenhet?
Går det att jobba på och kan han komma till insikt om sig själv med rätt hjälp?

hej anhörig jag har 16 års erfarenhet av att leva med en sådan man och 3 grabbar av samma skrot och korn. Det är inte lätt men det hjälper om man inte har för höga förväntningar på honom. läs gärna boken explosiva barn av Ross W Green den har hjälpt vår familj mycket .Att spela data spel har hjälpt både min man och pojkarna att träna frusruationstollerans och problemlösning

Jag har varit tillsammans med min man i 10 år (dock har han bara haft diagnos och medicinering i ca 1,5 år) och visst har det blivit bättre med medicinen, men han har fortfarande symptomen kvar.
Han glömmer saker, missförstår allt och alla (jättejobbigt!) och kan inte planera och strukturera. Detta har gjort att jag får vara en slags morsa till honom och tjata och gnata och nu är kärleken som en gång fanns i stort sett utdöd.
Vi kommer med största sannolikhet att separera så småningom, för jag orkar inte.
Jag hade hoppats på att han skulle fungera någorlunda normalt med medicinen, men det gör han inte så jag är på väg att ge upp.

Inte så upplyftande och kanske inte det du hoppades på att få höra.
Hoppas att det går bättre för er!

hej anonym Också när det gäller relationen är det samma för mej väntar bara att grabbarna ska växa upp så att jag kan gå vidare (Är det nån som har lust att överta honom?!!)

Tack för era svar. Jag pendlar mellan att känna att jag älskar honom och verkligen vill att det ska fungera, till att känna hopplöshet och att det aldrig kommer att fungera, och så känner min sambo med, han är ju så oerhört trött på alla sina misslyckanden hela tiden och på att jag tjatar & gnäller.
Vi försöker prata och om vad som hände t.ex efter ett sånt här vansinnesanfall, men då blir det ofta ett nytt vansinnesanfall.
Jag har själv diabetes så vi lever ett ganska strukturerat liv i och med det, men det är bara så himla jobbigt ibland.
Hans läkare inom psykiatrin har sagt att det är väldigt ovanligt att adhd-personer klarar av längre förhållanden, jag undrar om det är lika bra att ge upp nu.

Anhörig: När man är "ny" i detta med ADHD. Min dotter fick ju diagnos i juni så har jag mycket lätt att tro att man liksom inbillar sig att de kan komma till insikt, bli "friska" av medicin etc. Man är så van att en sjukdom går liksom att medicinera bort och bota. Ju mer jag läst här så inser jag ju och vet ju egentligen att så enkelt är det inte. Jag har ju försvarat mig mycket med att det är vanligt tonårsbeteende men ju mer tiden går så går ju ögonen upp att det är livslångt..

ADHD personer kanske klarar av längre förhållanden men hur är det med deras partner klarar de av det på sikt, för nog är det väl att vara lite mamma hela livet, vara den som drar huvudansvar, gnatar tjatar etc Det kanske finns behov hos en som inte blir tillfredställda, alla vill vi väl vara baby och liten ibland och bli omhändertagna. Nu har ju jag detta i mammarollen men jag vet ärligt inte om jag skulle orka ha det i ett förhållande man-kvinna? Man ska ju aldrig säga aldrig men med den insikt jag har hittills skulle jag vara så krass att jag försökte tänka lite med hjärnan och inte bara med hjärtat inför en sådan framtid
Hemska ord men helt ärliga från min sida

Anhörig: (och till alla andra här i tråden oxå givetvis). Jag har ju, som de flesta här säkert märkt blivit mer och mer negativ ang det här med ADHD och huruvida det går att göra nåt åt eller ej. Men så mkt har jag fattat, att det hänger otroligt mkt på den som har ADHD om han/hon vill förändra sitt beteende. Då kan det bli något bättre.

Som jag tidigare skrivit så är ju min sambo inget kul att leva med för det mesta tyvärr. Ständiga missförstånd är ju bara förnamnet... Nu bor vi ju isär sen en månad tillbaka och träffa lite på helgerna och när han ska passa vår son. Men det går inte många minuter varje gång innan det blir nåt missförstånd. Och är då jag dessutom trött och irriterad innan så är det fullständigt kört, finns inget utrymme för mig att vara sån. Och allvarligt, jag skulle verkligen vilja vara sån några dar just nu så jag fick det ur mig, men det finna ingen som backar upp. Skillnaden nu är egentligen inte så stor mer än att jag har ett barn mindre och ett jäkligt mycket mindre matkonto. Märkligt är oxå att inkomsten i hushållet är ju halverad och ändå upplever jag att jag har massor med pengar. Knepig känsla.

Nu tror ju min sambo att han inte har ADHD längre bara frö att nån psykiater sagt att han bara visar små tecken på detta men jag är ff övertygad.

Liksom era män så är han trött på att ständigt höra gnat och tjat och känna att han gör fel hela tiden men gör inte ett dyft för att förbättra situationen, ser liksom inte sin del i det hela. Undrar just om jag någonsin kommer kunna släppa detta, jag tror faktiskt inte det. Så länge han lever och finns i min närhet så kommer jag hålla koll fast jag inte borde och inte egentligen vill heller. Som en extra navelsträng...

Jag känner så himla väl igen vad ni säger, och era känslor. Och det jag är rädd för är just detta- att aldrig få en jämställd man vid min sida. Hjärnan säger ju att jag borde avsluta detta då det tar så mycket energi som inte ens finns.
Som ni säger, 18-åringens mamma och politikern: ibland vill även jag vara den lilla som blir omhändertagen eller bara få känna mig nere utan att någon annan blir kränkt av det.

Men ibland är min sambo världens finaste, och han kämpar så in i bomben med att skriva påminnelser i mobilen och lappar och veckoscheman. Vi går i parterapi tillsammans, (dock kan terapeuterna inte ett dyft om just adhd) han försöker helt enkelt.
Själv har jag börjat på yoga och går en kurs i mindfulness, allt för att jag vill att det ska funka. Jag har haft dålig tur med killar innan, och min sambo är ju inte "medvetet" och med vilje dålig för mig...

hej! Det finns jättemycket som man kan jobba med när man vet vad man har. Jag har två söner med ADHD och asperger.
Som detta att han glömmer saker. Använd mobilen och lägg in påminnelser om allt. Det är en jättebra grej att använda. Ilskan som han får är nog mycke frustration för att mycket går fel och om man försöker lösa såna kanske för andra "små grejer" men som blir stort när det händer ofta så kan det gå lättare.
Skriva ner det man ska göra på ett papper kan också hjälpa. <det gör jag åt mina pojkar och då blir det lättare för dem att komma ihåg. Går inte att bara säga åt dem att gå ut och gör dessa 2 saker . Men med en lapp så kommer de ihåg bättre.
Så alltså med rätt hjälp och stötning och om han själv vill kan man göra så att livet blir mycke lättare. Jag bruka säga att det andra föräldrar kanske behöver säga 5 ggr får du kanske säga 70 ggr. Sedan sitter det i ryggmärgen. Ofta kan de komma ihåg bättre om de får upprepa det man säger till dem för då fasnar det och de är tvungen att lyssna på vad man säger för att kunna säga det. 
hoppas att du blir lite klokare av det jag säger. :) Finns mycke saker man kan pröva.