Ni som har adopterat eller ska: tycker ni att det finns "fel" anledningar till adoption?

Måste bara säga att tråden är superintressant och att det skrivs så himla mycket klokt här!

 Haha!

Jag svarar utan att vara Betania.

Jag har fått barn på båda sätten. Nu funderar vi på en trea. Troligtvis skulle det vara väldigt svårt för mig att bli gravid igen (att det hände en gång kom som en stor överraskning för både oss och läkarvetenskapen). Men även om jag haft lättare att bli gravid skulle jag lika gärna ha valt adoption igen i alla fall.

Dels var då inte min graviditet någon glädjefylld upplevelse. Först när jag gått drygt 20 veckor vågade vi hoppas på att det alls skulle kunna sluta med ett levande barn och även då var vi oroliga. Vi visste att jag skulle föda för tidigt, frågan var bara hur tidigt. Nu klarade sonen att hålla sig kvar i magen i nästan 34 veckor och allt gick bra, men han hade lika väl kunnat födas tio veckor tidigare - eller slutat som missfall. Bara för att man lyckas bli gravid behöver det inte gå som på räls att sedan få barnet.

Jag håller dessutom med dem som skriver att en graviditet är minst lika mycket rotande i intima detaljer som en adoption. Vår utredare är väldigt trevlig och vi kände oss aldrig kränkta eller onödigt granskade. Hon är så tydlig med att hon vill något bra. Hon vill att barnet ska komma till väl förberedda föräldrar och hon vill att föräldrarna ska veta vad de ger sig in på. Hon får en att tänka, helt enkelt. Jag kan inte minnas någon enda fråga kring sexlivet, annat än att hon undrade om vi alls har något. Och det tycker jag är relevant. Många som väljer adoption har först gått igenom diverse behandlingar för att bli gravida. Det kan ta kål på vilket sexliv som helst och om man inte lyckas hitta tillbaka till varandra som man och kvinna finns nog en risk att hela äktenskapet havererar. Att inte leta efter sådana risker vore ansvarslöst av en adoptionsutredare. Däremot är det nog ovanligt att utredaren vill ha mer detaljer än så.

Rotande i intima detaljer hör ju även till när man utreds som barnlös och går igenom IVF osv. Fråga nr 1 är "har ni sex och hur mycket?". Jag är rätt okänslig av mig och tycker det är ok att ligga uppfläkt och bli petad i vid det ena VUL-et efter det andra, och det kanske blir lättare eftersom det inte hittats några fel på oss. Men man kan ju tänka sig en massa saker som skulle kunna upplevas som jobbigt. T ex att lämna spermaprov, att mannen kan ta det hårt om provet är dåligt, att läkare påpekar att man väger för mycket osv. Och sen om behandlingen lyckas så får man allt det andra jobbiga med graviditet ovanpå... Även om man föder sina barn så kan det komma en massa frågor från BM som ska hålla koll så att det inte finns psykisk misshandel i förhållandet eller liknande. Vissa BM tar i alla fall detta väldigt allvarligt. Och är man inte gifta så får man gå och bekräfta att man legat med varandra vid rätt tidpunkt... Även om man fött ett provrörsbarn... Bäst att inse att inget sätt är enkelt. Men det är nog väldigt olika från person till person vad man upplever som obehagligt.

Hmmm, jag skrev en liknade tråd för länge sedan är detta uppföljaren?

Precis som någon skrev så tycker jag att fel anledning till att adoptera är för att man vill göra en god gärning. Är man endast ute efter att hjälpa ett barn så kan jag tycka att det är bättre att man blir fadder och skänker pengar till ett barn och dess familj. Ett barn ska inte behöva känna sig tacksamt för att det fick bli adopterat.

Betania: Bra och intressant fråga tycker jag. Och mycket intressant att "höra" vad människor tycker om oss som "kan" få barn men ändå går i adoptionstankar. Jag har två söner "på naturlig väg", men när jag tänker på framtiden och ett småsyskon så går funderingarna kring en adoption. (Knase: Ingen annan vet...)

Kul att ta del av många intressanta tankar!
 
Jag har själv funderat över vad jag skulle svara den dagen utredaren sitter i vårt kök och våra två biologiska barn springer runt i huset. Men trots att jag har funderat i flera år har jag fortfarande inte kommit på något smart svar eller självklar anledning till att jag vill adoptera ett tredje barn. Det ingår bara i min familjebild helt enkelt och kommer ifrån en stor och varm känsla i hela kroppen.

Det är väl det som kallas Dröm och Längtan, antar jag.

Bättre och ärligare svar än det blir väl svårt att finna

Nej, det tycker jag inte. Adoption handlar inte i första hand om rättvisa mellan vuxna utan om att barn ska få bra föräldrar och det finns därför ingen anledning att biologiskt barnlösa ska ha nån form av förtur före de med biologiska barn.

Visst finns det dåliga motiv till adoption, som t ex välgörenhetstänket, men de stoppas ju också ifall utredarna gör sitt jobb. Ja om de som håller i föräldrautbildningen gör sitt jobb förstår de sökande redan där att det är andra saker som ska styra i första hand.